Publicerad Lämna en kommentar

VIRRET – DEN OHELIGA ALLIANSEN SOM HOTAR ATT KNÄCKA SVERIGE

Det som jag kallar VIRR är i stora drag ett annat och mer lämpligt namn för vad som annars brukar kallas “Postmodernism”. Det är ett alldeles för fint ord på något som är väldigt fult. Kanske har det fina men svårbegripliga ordet varit en del av förklaringen till varför denna obehagliga ideologi lyckats tränga in under skinnet på gemene man, inte bara i Sverige, utan även i lejonparten av den västerländska civilisationen som helhet. De flesta vet inte ens vad postmodernism är. Ännu mindre att den har som mål att störta vår civilisation i ruiner, och att man faktiskt har kommit en god bit på vägen att underminera dess grunder.

Det kanske bästa exemplet på det är att islamismen har tillåtits att breda ut sig i det sekulära Västerlandet, på ett sätt som är närmast obegripligt. Islamismen är inte alls en del av postmodernismen, tvärtom skulle man kunna tro att de båda ideologierna var dödsfiender. För medan postmodernism står för radikal feminism, hbtq-extremism, selektiv antirasism och neomarxism, så avskyr islamismen såväl jämställda kvinnor som homosexuella och kommunister, och de sharialagar man vill införa har ingenting med socialism att göra. Motsättningen är reell och allt annat än skenbar. Ändå är det postmodernismen som banat väg för de ultraortodoxa muhammedanernas anspråk, stöttat islamister ekonomiskt och varit konsekvent överslätande avseende jihadistisk terrorism.

Hur kan detta komma sig? Jo, eftersom man har en gemensam fiende: nämligen det sekulära västerländska samhälle som vi, eller snarare våra förfäder, kämpat så hårt för att bygga upp och som inte bara visat sig vara det ekonomiskt mest framgångsrika i världen, utan även det som står för mänskliga fri- och rättigheter – till skillnad från i prinicip alla andra samhällssystem. Enligt principen ‘min fiendes fiende är min allierade’ accepterar alltså islamisterna tacksamt den säkert ganska oväntade hjälpen från västs postmodernister. De senare i sin tur vänder bort blicken och accepterar att de muhammedanska homosexuella och kvinnorna från muslimska länder inte inkluderas i deras egen påstådda strävan efter jämställdhet och antidiskriminering. Postmodernisterna blundar också för islamisternas rasism, inte bara antisemitismen, utan även den som är riktad mot andra trosutövare, och för den delen mot sekulära svenskar. För de enda som kan vara rasister enligt postmodernismen är vita män. 

Men är då inte postmodernisternas “kamp för de förtryckta” i huvudsak rätt och riktigt och plumparna mest ett utslag av naiv ‘snällism’? Säkert följer många av de postmodernistiska budorden för att de har ett gott uppsåt. Men med de medel som används kommer deras ansträngningar aldrig leda till något gott. Tvärtom. Den lilla hårda kärnan av postmodernistiska aktivister å andra sidan är ultraextrema vänsterister med en mycket utstuderad och genomtänkt indoktrineringsstrategi – “plumparna” är allt annat än “misstag”. Man spelar skickligt på de kristna värderingar som vi sekulära svenskar uppfostrats med; att hysa kärlek till sin nästa, göra mot andra vad man vill att de skall göra mot en själv – och vända andra kinden till istället för att gå in i en konflikt. Sådana principer har haft ett avsevärt inflytande i vår kultur och fungerat just därför väldigt effektivt. Så länge som vi bemöts av samma beteende tillbaka så går det ju bra; vi tar hänsyn och möts av hänsyn. Problemet är att när någon inte följer spelreglerna – då har vi inget försvar.

De konflikter som därmed uppstår är de ideologiskt renläriga postmodernisterna naturligtvis inte omedvetna om. Tvärtom. Genom att påpeka att det är fult att peka ut någon som annorlunda har de fått de bästa bland oss att tiga – för svensken vill verkligen inte framstå som rasistisk. Den eftersträvade konsekvensen är handlingsförlamning, och en sådan har i princip rått i Sverige ända fram till nu. Man har lyckats få medelsvenssons över i princip hela den röd-grön-blåa skalan att iaktta största möjliga tystnad, under det att vårt land och den svenska kulturen våldtas. Ja, det är ett extremt ord. Men hur ska man annars beskriva det, när till och med Riksantikvarieämbetet medvetet slänger bort delar av vårt kulturarv för att det inte passar in, när man ska göra muséerna ’tillgängliga för alla’? När vår egen statsminister påstår att svenskarna ‘saknar en egen kultur’? När våra sekulära värderingar – som är fundamentet för alla våra fri- och rättigheter – relativiseras och jämställs med ideal som vi som västerlänningar med full rätt kan kalla medeltida? Och när svensk media underlåter i det längsta att skriva om hur denna kulturkrock kommer till uttryck i den mest råa kriminalitet? Alltmedan vi massimporterar fattigdom, som vi sedan inte kan avhjälpa ens genom att höja pensionsåldern och försämra välfärden – och samtidigt höja alla skatter som går. 

Postmodernisterna har skapat ett VIRR-varr i svensk förvaltning. Exemplen är otaliga och växer stadigt i antal. Islamistiska nämndemän tillåts införa sharia smygvägen; slapp kontroll har gjort det möjligt för tjänstemän med utländsk bakgrund på Immigrationsverket att låta tiotusentals landsmän muta sig in i landet; polisen har utrustats med flygblad och ‘relationsstrategier’ istället för med rätt att möta invandrargängen hårt mot hårt; politikerna har fortsatt att med skattebetalarnas pengar finansiera svenska islamisters terrorresor och utbildning i salafistisk fundamentalism ända tills IS staten upphört – och alla utbildade extremister hunnit återvända hem, för att här ta itu med att radikalisera sina trosfränder. 

Allt sker offentligt och kläs av media i för allmänheten acceptabel, men givetvis orwellsk språkdräkt. När nyhetsflödet om våldtäkter och skjutningar – trots finmedias tystnad, trivialiserande och vinklingar – hotar att väcka svenskarna, så gör man allt för att vända bort blicken mot “meta-händelser”, i verkligheten betydelselösa pseudofenomen: metoostormen under hösten 2017 saknar motstycke avseende journalistiska övertramp och alla pressetiska regler slängdes överbord, bara för att vi inte skulle prata mer om gruppvåldtäkter begångna av invandrare, utan istället tänka på eller associera till de dumma vita männens tafsande. Dessa föreföll för ett tag enormt vanliga, men det berodde mest på att precis allt anmäldes, och att anmälningarna omfattade allt som hänt under de senaste tre decennierna. Samt att det största antalet anmälningar – vilket finmedia givetvis underlåtit att meddela – var rena sympatiyttringar. När inte heller denna mediabubbla räckte för att överrösta den verklighet som gång på gång respektlöst stack upp sitt fula huvud, rakt in i de genustänkandes slagordsfilosoferande, så bestämde sig Bonnierkoncernen för att, med benäget bistånd från både regering och opposition, censurera de fria nätmedierna. Detta dels med hjälp av den planerade grundlagsändringen. Dels med de autonoma vänsternätverkens ‘hat’-anmälningar. Man avser slå två flugor i en smäll: besvärliga konkurrenter och sanningsägare som hackar sönder trovärdigheten i vad man själv påstår. Regeringen blev så glad över idén att den bidragit med påtryckningar på Google och Facebook. 

Det är i denna situation vi står i idag, anno 2018. Etablissemanget vägrar fortfarande att se verkligheten i ögat och ta ansvar för tidigare beslut. Vi styr fortfarande rakt mot isberget, man har bara lättat på gasen lite. I klartext handlar det naturligtvis främst om den vansinniga massinvandringen och medföljande nollintegrationen. Enligt prognoserna ska vi fortsätta ta emot ca 100.000 flyktningar – om året – i minst åtta år till. Detta trots att det är lätt att räkna ut att detta kommer leda till ökad polarisering, hat och skrämmande konflikter, där inte minst befintliga och välintegrerade invandrare lär bli kanonmat, eftersom de står i främsta linjen. Redan situationen som den är hotar att övermanna våra befintliga strukturer, institutioner och inte minst statens finanser och svenskarnas skattebetalningsförmåga. Det vill säga, just detta som postmodernisterna kallar för ‘de patriarkala strukturer’, de som de vill riva. 

Denna verklighet tränger sig alltså alltmer på. Men motmedlen är inte vad vi svenskar skulle vilja se. bara några luftiga dimridåer av ord. Handlingarna går åt ett helt annat håll. Man har insett att det inte räcker med att 85-90% av journalistkåren är röd-grön och grundligt indoktrinerad med postmodernt tankegods, eller att till och med så kallade borgerliga tidningar väljer att gå pk-etablissemangets ärenden, genom att vinkla och förtiga sanningar och baktala dem som inte gör det. Problemet är att allmänheten ju trots propagandan ändå inte riktigt hänger med längre. Istället för att då använda alla tillgängliga medel för att läka de skador som samhällskroppen förorsakats, så väljer man att fortsätta förvandlingen av Sverige till en ‘åsiktsdemokratur’, där bara den formella yttrandefriheten återstår, medan de konkreta möjligheterna att göra sig hörd som dissident kringskärs alltmer hårdhänt. Detta är en skandal bortom all svensk fattningsförmåga. Ingen av oss tror jag är kapabel att tillfullo tillgodogöra sig och bearbeta vad detta faktiskt innebär för oss som nation.

Men vad kan vi annat förvänta oss egentligen? Liksom alla vaneknarkare saknar den ständigt lika makttörstande S-ledda regeringen all moral och integritet. När det gäller att klamra sig fast vid taburetterna så finns det inget annat som tillmäts samma betydelse. Därför offrar man 63 mdr (SEXA TREA MILJARDER) kronor på att dopa de nytillkomnas arbetslöshetssiffror, som man med rätta ser som ett av de allvarligaste hoten mot ett omval. Rebecca Weidmo-Uvell har skrivit om detta, det har däremot inte DN eller Aftonbladet gjort – naturligtvis. Främst nationalekonomen Tino Sanandaji har gjort ett utmärkt arbete, som belyser hur illavarslande framtiden ser ut, just på grund av invandrarnas alldeles för låga förvärvsfrekvens. Denna innebär att de är långt, långt ifrån att stå för sina egna kostnader, ens i andra generationen. Eftersom det handlar om 100% skattefinansierade låtsasjobb är Löfvén & C:o utan tvivel också medvetna om att de gigantiska bidragen inte kommer leda någonstans. Och att man kommer bli tvungna att avbryta flödet av subsidier efter valet. Ändå anser man alltså att det är värt varenda krona, för med sosselogik finns det nämligen intet viktigare för Sverige och svenskarna än att just sossar får fortsätta bestämma. Och ‘det bästa’ med deras cyniska plan är, att om de inte vinner så kommer någon annan tvingas förklara varför arbetslösheten åter skjuter i höjden, när kranen ur statskassan stängs av. Det kommer göra det möjligt för S att i opposition hävda att ‘allt är borgarnas fel’, och ‘se vad som händer nu när ni inte röstade på oss’. Och ökar alltså sannolikheten för att man får chansen igen 2022. 

Detta är den genomkorrumperad regim vi har, som är beredd att offra allt av den ack så nödvändiga statskassan för det enda syftet att själva hanka sig kvar vid makten. Trots KI:s och andra ekonomiska prognoser som visar att inte ens de mest kortsiktiga och samhällsskadliga skattehöjningar kommer vara tillräckliga för att klara välfärden 2020. Inte som det ser ut nu. Och absolut säkert inte om nuvarande invandringsprognoser besannas (något som vi själva dock har möjlighet att påverka). I min värld är de 63 miljarderna i sjön en stöld som ingen svensk vare sig förr eller senare kommer att kunna komma i närheten av. Skulle jag ha möjlighet att skriva om lagen så skulle påföljden vara livstid för detta svek, som i mina ögon är fullt i klass med landsförräderi.

Detta är ett forum och en blogg för alla som vågar se sanningen i vitögat, sprida denna till så många som möjligt och göra vad som krävs för att omintetgöra de onda planer som postmodernisterna smitt åt oss. Ni, vi, alla kommer sannerligen behövas för att lyckas.13 mar 2018 15:46

Publicerad Lämna en kommentar

Är alla kulturer lika mycket värda? Kan man ändra på kulturer? Del 1.

Den här bloggen skulle kunna sorteras in under retoriska frågor, anser somliga säkert. Tyvärr både dem som anser självklart ja och självklart nej. Och för att förklara varför det är ett självklart nej, åtminstone på den första frågan, utan att detta kallas för ‘kulturrasism’, så krävs att man håller tungan rätt i mun. Det blir enklare med en analogi.

När jag en dag skjutsade min yngste son och hans kompis till handbollsträning så pratade vi lite om skillnaden fotboll–handboll. Det vill säga filmningarna. Båda grabbarna, 13 år, var väl medvetna om denna, de spelar nämligen som flera andra killar i sitt lag även fotboll. Några i fotbollslaget spelar däremot bara fotboll, och de som gör det hade tydligen, enligt sonen och hans kompis, redan utvecklat stora skådespelartalanger. Förmågan att känna efter var tydligen mycket större bland dessa, än bland dem som utövade båda sporterna. På vägen hem funderade jag över hur sådana skillnader kunde ha utvecklats i så låg ålder, men kom fram till att det nog inte var så konstigt. De som bara spelar fotboll och inget annat är nog i genomsnitt mer enögt fotbollsintresserade och påverkas mer av Ronaldo och de andra fotbollsidolerna som de ser på TV. De får inte någon ‘motkultur’ i sig, som handbollskillarna får. Och kanske reflekteras de olika inställningarna även i hur tränarna agerar, trots att dessa garanterat inte avser att göra filmstjärnor av sina unga adepter. För när det gäller handboll vs. fotboll är nog de flesta överens om att svaret på frågan ovan är nej. Kulturen i handboll är ‘bättre’ rent objektivt, det gnälls mindre, fuskas och filmas mindre. Inte ens de mest inbitna fotbollsentusiaster (dit jag själv räknar mig) kan tycka annorlunda.

Värderingsobalansen: feminint vs. maskulint

Det intressanta är att i samhället utanför sportarenorna är det numera fotbollsreglerna som gäller. Särskilt här i Sverige. Vi känner efter, blir kränkta och uppmuntras att använda vår skådespelartalang – och att fuska. Systemet korrumperar även den bäste. Och det är en följd av ‘värderingsobalansen’. För det här är faktiskt väldigt typiskt kvinnliga värderingar. Eller snarare, ska jag skynda mig att säga, avarterna av sådana. När de går till överdrift, utan att det finns män (eller kvinnor) som representerar det typiskt manliga sättet att tänka och agera. När omsorgen om pojken som har ont leder till för mycket pjåskande och när allt han gör till slut är att känna efter istället för att försöka bita ihop. När han sen upptäcker att det kanske går att vinna matcher på det sättet – då är det kört på riktigt. Och just så har det blivit i Sverige, med alla våra mjuka, fina intentioner. Här har vi gränslös förståelse för alla som har det minsta ont någonstans. Och när vi känner efter ordentligt så är det ju faktiskt så att ont har vi alla, eller hur? Någonstans. Däremot uppmuntras inte förmågan att bita ihop – så länge man inte lär sig spela handboll, alltså.

Handbollstraditionen verkar än så länge sitta i. Men det är nog bara en tidsfråga innan den bryts är jag rädd, det är alltid lättare att bryta ned något än att hålla det samman; det är universums entropi, ett naturvetenskaplig axiom. Och den som tror att tröjdragningar bara är ett fotbollsfenomen tar förstås fel. Som ren parentes: svenska handbollslandslaget var innovativa på 90-talet och skaffade en tajt dräkt som var mycket svår att få grepp om, men den förbjöds. Men detta med att ‘känna efter’ det är fortfarande något av tabu.

Fotbollsfuskandet däremot överförs nästan per automatik till en ung generation – trots att ingen egentligen vill att det ska bli så. På fråga B – om en kultur kan förändras – så kan vi alltså också hitta ett svar: det är nästan stört omöjligt att ändra på kulturer till det bättre. En sån anpassning är nämligen jobbig, och vi är till mans alla lite lata (eller rationella, som vi brukar säga om oss själva). Ingen fotbollsspelare ‘tjänar’ på att stå på benen om domaren redan utgår ifrån att av dem som faktiskt står upp så kan det inte vara någon som utsatts för något ojuste.

Vill man få någon att bita ihop, som är van att tjura för ingenting, så måste man ta i ordentligt: ‘Upp och hoppa för f-n och ligg inte där och tyck synd om dig själv!’ Handbollstränaren skulle inte behöva säga det – han vet att om någon ligger kvar på golvet så är det för att det verkligen gör ont. Fotbollstränaren är däremot så illa tvungen. Och de curlande föräldrarna vid sidlinjen likaså. Alla måste vara överens. Och framförallt måste domarna börja döma oftare för filmning, vilket sannolikt kräver videogranskning för att fungera. Då – men bara då – lovar jag att fotbollsgrabbarna så småningom kommer tåla smällarna bättre. För i grunden är de inte ett dugg mer ömhudade. Det är bara en dålig kultur som gjort dem sådana.

Slaget om Bråvalla och Soknar-Sote som bokstavligen visste hur man bet ihop

Det halvmytiska slaget vid Bråvalla, år 750 ca, stod mellan Harald Hildetands och Sigurd Rings styrkor, samlade från när och fjärran, och var enligt källorna en uppgörelse mellan svear och daner, troligast i närheten av östgötska Ringstad vid Bråviken eller möjligen i småländska Skateholm. Alla som deltog betedde sig manligt, inte minst sköldmön Vebjörg.

Nu tog jag upp ett av många negativa exempel på vad som händer när vi får en för ensidigt feminin kultur. Eftersom det råkar vara så att Sverige är världens av feminina värderingar mest genomsyrade samhälle – och det är allt annat än bra. Men för säkerhets skull bör jag tillägga att allt som är manligt inte heller är bra. Pendeln har svängt för långt helt enkelt. Anledningen att vi hamnat där vi nu är, är ju en reaktion på ett samhälle där känslokyla betraktades som ‘härdande’. Skrönor som beskrivningen av Bråvallaslaget (ca 750 e.Kr.) var också utan tvekan ett dygdemönster för hur man skulle bita ihop ända in i andra halvan av 1900-talet när jag växte upp. Och med det menades gärna bokstavligen, att man skulle hålla fast i sin avhuggna käke, genom att bita tag i skägget, som Soknar-Sote gjorde när han fick käften avhuggen av sköldmön Vebjörg. Detta var kanske inte riktigt praktiskt möjligt, men väl ett eftersträvansvärt manligt ideal.

I min farfars nedtecknade minnen om min farfarsfar finns en liknande, lakoniskt berättad historia, som jag fascinerades mycket av när jag var mindre – och som utan tvivel påverkade mig. Inte våldet så mycket som det manliga sättet att segra och stå upp för sin rätt, och inte minst självklarheten i att inte gnälla över sina blessyrer, som ju bara bestod av ett antal hugg i huvudet – you should have seen the other guy, som man säger – farfarsfar var däremot på benen och slet redan dagen därpå.

Kanske behövdes någon som visade hur ‘omanligt det var att gnälla, men det kunde nog vara skönt att ha åtminstone en förälder som inte tyckte att man ‘bara lipade’ om man gjort sig riktigt illa. Problemet med att ta avstånd från den här sortens förebilder var att det startade en glidande rörelse vi inte kunnat få stopp på. Idag är vi inte män om vi inte både kan gråta över minsta vardagsbekymmer och berätta om våra innersta känslor för alla och envar. Och det må ha sina fördelar. Men om vi aldrig ens försöker bita ihop så är det direkt samhällsfarligt. Ibland behöver vi vara män, enligt den mest ålderdomliga måttstocken – särskilt om ingen annan vill vara det runt omkring oss.

Så hur snabbt kan vi då ändra på världens fotbollskultur? Fem år? Tio? Aldrig? Jag tror att de flesta inser att det är ett jobb som kommer kräva sin man. Eller i alla fall någon med väldigt manliga värderingar.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Bråvallaslaget, utdrag ur Sögubrot:

På Konungens uppmaning lopp han då fram i hären mot Ubbe, och en svår kamp uppstod emellan dem, gifvande de hvarandra stora hugg, emedan begge voro väldige kämpar. Sålunda gick det en stund; Stärkoder gaf Ubbe ett betydligt sår, hvaremot Stärkoder fick sex sår, som alla voro stora och djupa; och tycktes det honom, att han aldrig någonsin hade varit i en sådan farlig strid mot en enda man; men eftersom fylkingarne voro så manstarka, skiljdes de från hvarandra, hvarför ock denna tvekamp upphörde. Sedan dräpte Ubbe en kämpe som hette Agnar, och röjde beständigt väg framfor sig, derigenom att han högg åt bägge sidorna, så att armarne voro blodiga ända upp till skuldrorna; hvarpå han vände sig emot Thillerne. Men när de sågo honom sade de: »Nu behöfva vi icke söka oss fram annorstädes i hären, ty först måste vi en stund pröfva våra pilar på denne man, inan han blir segrande; och ja mindre man erkänner vår duglighet, destomera skola vi nu anstränga oss, och visa oss vara raske män!» Då begynte de tappraste bland Thillerne, Hadd Hårde och Roald Tå, att skjuta på Ubbe, och desse voro så välöfvade bågskyttar, att de afskjöto tvänne tolfter pilar midt i bröstet på honom, ty det höll hårdt till, att få lifvet af honom; gifvande desse män honom sålunda sin bane, sedan han derförinnan hade dräpt sex kämpar, och dessutom tillfogat ellofva kämpar stora sår, och dödat sexton man af de Svenskar och Göter, hvilka stodo främst i fylkingen. I det samma sökte ock sköldmön Vebjörg hårdt fram emot Svenskarne och Göterne. Hon vände sig emot den kämpe som hette Söknar-Sote, och hade hon en sådan vana, att föra (handtera) hjelm, brynja och svärd, att hon var den främsta i ridderliga idrotter, som Stärkoder den Gamle förtäljer. Hon gaf Soknar-Sote stora hugg, anfallande honom länge, och ett hugg gaf hon honom öfver ansigtet, så att hon skar sönder käften och högg hakan nära af, men han tog skägget i munnen och bet deri, hållande på detta sätt hakan qvar vid underkäken. Många stora bedrifter utförde hon således i drabbningen, men litet derefter kom Thorkel Styfsint. Konung Rings kämpe, henne till mötes, och de hade en skarp strid med hvarandra, som slöts dermed, att han dräpte henne, sedan hon hade fått flera sår och vist mycket mannamod. 

Här kan du läsa hur det slutade (spoiler alert: med svensk seger så klart!): Sago-fragment om några Forntids-Konungar i Danmark och Sverige