DN:s Ewa Stenbergs krönika hyllas av DN-läsarna (med något väl noterbart undantag), som en sann och objektiv genomgång av fenomenet Olof Palme. I själva verket är det en illaluktande och väl tillrättalagd panegyrik, där hon skickligt tar upp de negativa sidorna för att sedan avrunda, bagatellisera och förminska dem, samtidigt som de förment positiva sidorna formuleras just så som Palme-nostalgikerna vill ha det. En osminkad sanning om Palme i svensk systemmedia lär dröja nu; det är så här hans eftermäle ska cementeras.
Det kan sägas mycket enkelt: Palme hatades inte minst för att han förstörde landet Sverige med sin politik och splittrade svenskarna. Svårare än så är det inte.
Utredningen om Palmemordet har kostat hundratals miljoner, sannolikt miljarder. Att den nu läggs ned är en stor lättnad, även om det, som väntat, blev en tummetott av alltihop, som också kommer lämna alla dörrar öppna för fortsatta spekulationer. Men varför ens bry sig? En man som medvetet och rättmätigt skaffat sig så många fiender – onda som goda – kan sägas rent bildligt ha dött med alla knivarna i sig samtidigt; det tycks mig mest som en ointressant slump vem som hann först.
Jag tillhör inte dem som sörjer Palme, låt mig göra det klart. Mord på öppen gata var dock ett trauma för Sverige när det skedde, och det var förstås i sig illa för vårt land, mordet markerar en exponent för förvandlingen som sedan skett och står som symbol för det nya minst av allt gemytliga gråbetongfolkhem som är den socialdemokratiska makthegemonins sanna eftermäle. Vi hade innan dess haft ett samhälle där sådant här var otänkbart – en skymf mot samhället i sig. Men Palme skapade själv det konfrontativa klimat som undanröjde sådana moraliska tabun och idag hade den här typen av attentat sannolikt varit legio om inte politikerna numera hade haft personskydd. Mordet ledde dessutom till en helgonförklaring av mordoffret. som sannolikt försvårat genomförande av återställare avseende alla hans förödande politiska misstag.
Att mordet var en tragedi för Sverige är alltså glasklart. Men var egentligen bara en logisk konsekvens av den politik Palme bedrivit, all hans konfrontation och ekonomiska galenskap, som inledde den kräftgång som flyttat ned Sverige från tredjeplatsen bland världens mest rika länder vid 70-talets inledning, ett steg i taget, till att bli västvärldens under de senaste två (S+Mp-ledda) valperioderna, allra sämst presterande ekonomi.
Ekonomin: ointressant för ideologen Palme och katastrofalt skött
Under Palmes mandat, 1970-1976, gjordes mycket stora felbeslut som ledde till stor skada för landet. Minns väl att man då för en krona fick en schweizerfranc, och idag får man plocka fram en tia för att få en. Det är en god illustration. Den svenska lönemodellen som tjänat Sverige väl slogs sönder. Synen på entreprenörer förändrades så negativt att tusentals av de bästa lämnade landet. De radikala löntagarfondskraven från facket, som skulle ha gjort Sverige till Europas enda socialistiska stat efter 1991, bemöttes inte alls eller mycket lamt – och hade med Palme vid makten under hela perioden med all sannolikhet gått igenom, trots de kraftfulla och sedermera i stort sett framgångsrika protesterna, ledda av Gösta Bohman och Curt Nicolin.
Skattetrycket höjdes kraftigt, eftersom Palme och sossarna ville fortsätta att spela rollen som alla goda gåvors givare, utan att inse att den ekonomiska politiken, som sänkt snitt-BNP från 4% under 60-talet till ca 2,5% under 70-talet, helt enkelt inte hade utrymme för detta. TIll slut var marginalskatten över 100% och detta kunde bara en nationalikon som Astrid Lindgren ändra på, mycket motvilligt justerade Sträng just den skatten. En samtidig upplåningsfest i utländsk valuta, devalveringar och stöld av pensionspengar (den första av tre stora sådana, den andra var Göran Perssons och den tredje Löfvens) hjälpte inte direkt till; skatternas andel av BNP har sedan dess legat konstant i topp bland världens länder, även om Ander Borg fick ned oss ett par placeringar tillfälligt. Självklart har detta varit en av de viktigaste anledningarna till vår ekonomiska tillbakagång. Tack Palme.
Kulturella influenserna: Ännu värre och ännu viktigare för dagens situation
Men det var ännu värre på det kulturella området, och här är konsekvenserna ännu större, eftersom de helt lagt grunden för de politiskt destruktiva stämningar vi ser idag. Den migrationspolitiska utredningen 1975 blev startskottet till den massinvandringsentusiasm som kom att blomma ut för fullt under de följande decennierna.
Jämlikhetssträvandena övergick från mottot om att alla skulle ha lika möjligheter till att alla skulle ha lika utfall, radikalfeminismens samgående med socialistiska principer har starkt bidragit till att svenska kvinnor är betydligt mer till vänster idag än svenska män, och till det regelrätta könskrig som startade i och med metoo.
Socialistisk/kommunistisk indoktrinering av skolan inleddes redan under 1960-talet, men Palme bidrog kraftfullt till att intensifiera den. Inga skolböcker har varit så historierevisionistiska och antinationalistiska som 70-talets; efter det att skolämnet sedan minskats i omfång och ännu fler plattitydbudskap om jämlikhet och mångfald lades in i läroplanerna, så trycktes paradoxalt nog även somligt av de värsta lögnerna ut ur böckerna av ren platsbrist.
Media, särskilt statsmedia blev en tummelplats för vänsterradikala, liksom universiteten. Palme ville inte ta strid med denna rörelse och hoppades att på så vis skapa en borgfred. Fegheten kan sägas liknas vid att SD, M och KD skulle vid ett maktövertagande låta nazisterna ta hand om SVT, ett föga tänkbart alternativ. Men marxist-leninistiska celler fulla med våldsromantiker, som fick göra oförblommerad kommunistpropaganda för barn och ändlösa rader av vänstervridna samhällsmagasin, det dög det. Vi skördar nu vad Palme sått, när han startade dessa betalda lekstugor för vänsterextremister. De är idag förtjänstfullt pådrivande postmoderna institutioner inom dagens postmoderna djupa stat.
Enligt somliga s k konspirationsteorier var det för övrigt sossarna själva som såg till att ge Guillou och Bratt det material som avslöjade IB; syftet skulle då ha varit att skadskjuta högerflygeln i partiet, de gamla gråsossarna, för att sedan kunna vrida politiken ännu mer åt vänster; Palme var livrädd för kommunisterna av en enda anledning: att de skulle sno röster från hans parti och personliga maktbas.
Utrikespolitiken: nationellt förräderi eller bara arrogans och hybris?
Palme älskade att synas utomlands, och med en fullständigt oproportionerligt stor u-hjälpsbudget så fick han chansen att glänsa; Sverige inte bara framstod som en ‘humanitär stormakt’, relativt vår storlek var och är vi mycket stora bidragsgivare. Sverige är än idag på sjätte plats bland bidragsgivande länder till FN, bara de ‘riktiga stormakterna i väst är större, många stora länder som Italien är det inte. När Sverige samtidigt för världens mest generösa flyktingpolitik, och nu (främst pga denna) har fått akuta och strukturella inrikesproblem, så framstår SIDA:s verksamhet som groteskt överdimensionerad. Och det är inte främst människor man hjälper. Så har det aldrig varit. Det är FN:s och andra s k hjälporganisationers budgetar man föder, och därmed beslutsfattarna inom dessa. För ömsesidig hjälp och befordrans skull.
Palme framställs gärna idag som en som delade ut lika mängder smockor åt både USA och Sovjet. Man kan i så fall undra varför det skulle vara så bra, eftersom det ena var (och är) en demokrati, medan det andra var en brutal diktatur. Men även den påstådda ‘balansen’ är en ren efterhandskonstruktion. Palmes tennispartner var den ökände KGB-spionen Nikolaj Nejland (helt okänt faktum för svensk systemmedia och därmed även för lejonparten av svenskarna). Var det fråga om landsförräderi? Undfallenheten mot den östliga supermakten går (därför?) som en röd tråd i det utrikespolitiska engagemanget. En något mindre komprometterande möjlighet är att Palme spelade högt och utpressade USA, för att på så vis dra ekonomiska fördelar. USA som i hemlighet skyddade oss, såg ju Sverige som en mycket viktig bricka i det globala och europeiska maktstrategiska spelet. Palme kunde i en win-win för honom själv samtidigt av populistiska skäl skicka signaler för att bevara väljarna till vänster under sosseparaplyet. Den här ekvationen skulle rimma väl med Palmes arroganta läggning, gudskomplex och allmänna hybris; Palme hade knappast någon sann politisk övertygelse själv – han lekte politik och älskade att provocera, vara i centrum, synas och höras; partiet kom i andra hand och Sverige i bästa fall i tredje.
Palmes sanna eftermäle: kvarstår att skrivas i systemmedia
Någon objektiv granskning av Palmes gärning som politiker har aldrig kunnat göras, eftersom minsta kritik naturligtvis rört upp starka känslor. Bilden av Sverige ifrån 1970 hade sett helt annorlunda ut om detta inte hänt. Tvivlar starkt på att vi får en friare diskussion även om nu mordet äntligen löses. Vore intressant att höra S ekonomer som Klas Eklund och deras ärliga uppfattning om politiken i början av 1970 talet. Det lär nog aldrig hända.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640
Fråga: Är Sunt Förnuft verkligen ett forum för en demokratisk debatt om samhällsfrågor?
Då undrar jag varför administrationen för detta forum inte slutför granskningen av mitt inlägg och publicerar det.
– Är det för mycket begärt att Ni svarar på min enkla fråga? Eller ska den också granskas först?
Jag är ensam att skriva och administrera Hans. Har haft mycket annat att göra. Sen har jag frihet att välja om jag vill publicera själv. Inlägg som lägger ord i munnen på mig jag aldrig sagt (ad hominem) kräver tid att korrigera.
Jag kommer ihåg morgonen efter Palme mordet. Då träffades jag och två andra kollegor i en mataffär. Den ena kollegan sade,” jag ser inga tårar i era ögon.”
Det var en missvisande beskrivning av Olof Palmes politiska gärning! Han gjorde inte mycket alls. Kan du nämna någon konkret reform? Jämför med Tage Erlander som dramatiskt höjde skatterna och grundade dagens alla myndigheter och genomförde många andra reformer (som att riva alla innerstäder och bygga miljonprogramsgettona, krossade glesbygden, krossade familjerna, avskaffade studentexamen och kommunalt självbestämmande o.s.v.). Erlander importerade 600 000 utlänningar och gav dem svenskt medborgarskap, medan vi under Palmes första regeringsår hade nettoutvandring.
Palme var mycket riktigt ointresserad av ekonomi, därför lät han likgiltigt sin finansminister Kjell-Olof Feldt slåss mot LO i den frågan (Löntagarfonder är ett j-la s-t, nu har vi släpat dem ända hit, som SVTs kamera filmade över hans axel att han satt och diktade i riksdagshuset). 1970-talsdepressionen var redan programmerad av Erlanders katastrofala socialism. Som borgarna under kryptokommunisten Gösta Bohman sen obstinat vägrade göra minsta sak åt.
Palme tyckte om att synas i internationell glans. Hans kritik av vietnamkriget är det dock sedemera många amerikanska konservativa politiker som instämt i. Anledningen till Palme-hatet är just att han syntes och hördes vältaligt (jag önskar någon annan svensk politiker senaste halvseklet också bildat sig själv nog att kunna använda retorik.)