Eklund har alltid varit en stor pedagog och när han som här får duktigt med plats att breda ut sig så gör han sitt bästa för att beskriva hur världsekonomin hamnat där den är, dock att han själv tar lite ställning, det är andras förklaringsmodeller han tar upp.
Och när det gäller den svenska situationen ger han – indirekt – beröm genom att berätta om den halverade statsskulden. Han ger också Riksbanken alibi för att slippa höja räntan; än en gång är det omvärlden som gör fel. Att tillväxten är låg i omvärlden trots högkonjunktur och att produktiviteten är bedrövlig, ja det nämns, men att Sverige är sämst i klassen i båda delar nämns inte.
På en viktig punkt saknas helt förklaring: hur det kommer sig att bankerna njuter av att betala för att få låna ut till staten. Utlåning som kostar utgör förstås en nödstrategi, dels till följd av Basel 3:s placeringsreglementen, dels för att det saknas bra inkomstgivande alternativ. Den nuvarande negativa räntan sätter i själva verket en oerhörd press på bankerna att låna ut där de får betalt. Och på andra sidan bordet sitter företag som inte vill annat än att låna, eftersom det är så billigt. Detta driver upp utlåningen till osunda nivåer.
På samma sätt har frånvaron av inflation givit ett ‘window of opportunity’ för Riksbanken att köpa statsskulden med ökad penningmängd som följd – utan att inflationen påverkats knappt alls. Naturligtvis ser det bra ut i statsräkenskaperna, men räknas hela offentliga sektorn in så ser det inte alls så kul ut längre. Kommunernas belåning har under nuvarande regim dubblats. Och fortsätter att skena.
Eklund (S) nämner framförallt inte vad som mer än något har satt press på arbetare och lägre tjänstemäns löner: insläppet av arbetskraft utan särskild utbildning alls, vår nya underklass. Det är lätt att förstå hur det påverkar när man t ex ska byta däck. Då går det bra att göra det för en tvåhundring i en verksamhet som i stort sätt saknar omsättning. Den vanliga däckfirman tar det dubbla. De betalar ju sociala avgifter.
Han nämner inte heller att företag blir lata av en svag valuta, det är ju ett specifikt svenskt problem, och Klas vill ju inte stöta sig med partikamraterna i regeringen. Denna brist på innovationskraft förklarar en del av den låga produktiviteten, som Eklund anger – sannolikt helt korrekt – vara den viktigaste orsaken till att tillväxten är så svag.
Men den låga produktiviteten har i sin tur också en annan förklaring som Klas överhuvudtaget inte nämner. Åtminstone för svenskt vidkommande är orsaken till denna väldigt enkel: vi har fyllt på med låg- eller helt outbildade och deras input på arbetsmarknaden är ytterst begränsad per arbetad timme, kommunernas snällanställda bidrar ofta med ingenting alls. Därmed bidrar de kraftfullt till den usla produktivitetsstatistiken. Trots att de räknas som närande, när man försöker beräkna invandringens kostnader. Försöket att dölja deras svaga insats för vårt samhälle lyckas alltså inte helt – men visst blir det svårare att mäta exakt hur illa det står till.
Kontentan är att vänstern och de multinationella jättarna hittat gemensam grund – ett massinvandrande, lågutbildat och inflationssänkande svartlönekollektiv. Frågan är varför en mer gediget utbildad nationalekonom inte vill berätta om hur det förhåller sig. På riktigt.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
https://www.dn.se/debatt/i-den-nya-varldsekonomin-maste-regeringen-tanka-om/
