Kategori: svensk historia

Publicerad av — Lämna en kommentar

Vikingen som bad till Allah – numera en sanning bland världens allmänhet.

Hur många människor i världen tror idag att islam var en del av den nordiska vikingakulturen? För två år sedan antagligen ingen. Men tyvärr måste vi anta att det bland miljontals människor, även svenskar, spridit sig sådana villfarelser.


Detta efter att arkeologen Annika Larsson i september 2017 gick ut med sina ’forskningsresultat’ avseende textilfragment av s k brickband från ca 900 e Kr, funna i Birkas gravar. På det ena skulle det med kufiska tecken (ung. ’för-arabiska’) enligt Larsson stå ’Allah’ och på det andra ’Ali’, profeten Muhammeds kusin.
Det sensationella ligger i att brickvävning är en nordisk vävteknik – allt talar alltså för att brickbanden var tillverkade i Birka eller i omnejden, inte i mellanöstern, där den kufiska skriften hör hemma.
*
Larsson spann sedan vidare på sin teori på ett sätt som gjorde det lätt att skapa rubriker med nyckelinnehållet ’forskare konstaterar’ och ’vikingarna bad till Allah’. Inte bara i Aftonbladet. Utan även bl a i SVT, SR, Yle, BBC, The Guardian och New York Times. Trots att Larssons ’forskning’ inte ens förtjänar kallas så – se nedan. Men medias dementier har varit få och är bara av ett fåtal lästa.
*
Vad spelar detta för roll då? Jo, dels är det på detta sätt som fake news vinner inträde snabbast, med forskarens underskrift och medvetna medverkan. Om inte ens universitet och forskare håller sig till sanningen, utan driver åsiktsagendor, så eroderas all auktoritet – sådan som expertis både ska och bör ha. Vi litar inte på dem vi har haft mycket god anledning att lita på och i framtiden kommer få ännu större anledning att lyssna på, i takt med att all kunskap blir alltmer specialiserad. Detta är en mycket farlig utveckling som ingen utom etablissemanget självt kan göra något åt, och det kommer även med rätt ambitioner ta mycket lång tid att återupprätta vad som redan rivits ned.
*
Dels sprider Larsson en historierevisionistisk osanning. Jämför gärna med förintelseförnekandet, så förstår väl alla vad en sådan praxis (särskilt bland forskare) kan få för konsekvenser. Och det gäller inte minst just här: islam är förutom en religion en ytterst aggressiv totalitär ideologi med drag som gör den helt inkompatibel med västerländsk demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Larssons uppgifter är väl ägnade att underbygga denna ideologis insteg i vårt land. Hävdandet att ’ramadan är en gammal svensk tradition’, är bara ett av flera exempel på mer eller mindre befängd påståenden, som härigenom får lättare att slå rot. Och som sedan banar väg för införande av sharialagar med fler påtagliga konsekvenser.
*
Dels är det vårt i särklass mest kända varumärke, vikingen, som på detta sätt parasiteras på, undermineras och medvetet avglorifieras. Alla som är innehavare av riktigt bra varumärken brukar annars vara noga med att vårda dem. Från Coca Cola till Beatles. För svensk turistindustri är kopplingen utan tvivel viktig och kunde göras långt mer betydelsefull om man valde att gå den vägen, såsom norrmän och danskar har gjort. Men vikingens betydelse är stor också för andra länders syn på svensken. Bilden av honom (nej, inte hen) är nämligen mycket positiv. Överallt – utom på svenska muséer och i det svenska postmoderna kulturetablissemanget.
*
Pressmeddelandet från Uppsala universitet fick alltså viral spridning och här hemma anordnades snart därpå en stor utställning i Enköping med ett tema där Larssons brickbandstolkning var av central betydelse, trots att kritikerna nu i strid ström börjat anmäla sig. Man ville nå ut till allmänheten med ”en forskning som inte nödvändigtvis stämde överens med den traditionella bilden”. Riksbankens jubileumsfond finansierade projektet som hade det öppna syftet att ’ifrågasätta myter om genus och sociala roller, estetik och nationell identitet under vikingatiden’. Och tänk, Larsson hittade verkligen just vad man var ute efter!
*
Så här frankt gick Larsson och Uppsala universitet ut i pressmeddelandet som offentliggjorde nyheten:”Här används andra forskningsmetoder än gängse teoretiska, eftersom resultaten ska nå en bredare publik […] I Koranen står att man i Paradiset bar kläder av siden, vilket tillsammans med textbandens inskriptioner kan förklara den utbredda förekomsten av siden i vikingatida gravar. […] Förmodligen var det vikingatida gravskicket påverkar av islam och tanken om ett evigt liv i Paradiset efter döden.”
*
Allt detta kan förstås avfärdas som infantilt nonsens. Arkeologen Andreas Forsgren har förtjänstfullt sammanfattat kritiken i en skrift som tyvärr först nu publicerats. Larsson har för att få ihop ordet ’Allah’ tvingats klippa och klistra ihop delar av brickbandets mönster, vrida på dessa bitar, sedan spegelvända dem, och det som kommer ut är enligt en amerikanska professor, Stephennie Mulder, inte ‘Allah’ utan ’Illah’. Dessutom är den variant av kufiska som här jämförs med inte fullt utvecklad förrän på 1500-talet… Brickbandet med ’Ali’ har slutligen en nästan exakt kopia, funnen i Norska Snartemo. Men Snartemokopian är från 500-talet, alltså innan Muhammed och hans kusin ens var födda. Se där, lite förödande kritik, som rätteligen borde ha tvingat Larsson att betala tillbaka sina stödpengar.
*
Jag vill tillägga att slumpens skördar gör väldigt mycket möjligt, när alla språk och alla kulturer sammanställs. Eller hur förklaras annars bilmärken som ’Honda Fitta’, Mazda Laputa (spanska=hora) och Buick Lacrosse (Quebec-franska = masturbera)? Knappast var man ute efter de lokala ofrånkomliga associationerna, och om vi får klippa lite i texten så blir möjligheterna oändliga. Men när Uppsala universitet och Larsson till slut själv ändå gick ut med en dementi, så var den full av självömkan. Hon hade blivit ‘påhoppad’ och ‘kritiken var i många stycken oriktig eller missvisande’. Ynkligt, eftersom det naturligtvis är irrelevant om det också förekommit felaktigheter i kritiken – det räcker med att bemöta/konstatera de helt korrekta invändningarna.
*
Detta kvasivetenskapliga projekt fick alltså inte bara pengar från Riksbankens jubileumsfond, stöd av Uppsala universitet och blev ledmotiv för en utställning om vikingakultur. Uppfattningen kablades ut som en sanning över hela världen. Och många, många är det som läst och tagit till sig detta som en sanning.
*
Ponera att Larsson istället funnit stöd för ‘ariska kopplingar’ till de indoeuropeiska gravarna i Tarimbäckenet, med mumifierade vita, ja fullständigt rasrena föregångare till germanerna. Och att hakkorsen på brickbanden – jodå, sådana fanns det gott om – visar att den nazistiska ideologin levt i flera tusen år. Hade Riksbankens Jubileumsfond finansierat detta också? Hade man skrivit okritiskt om detta i såväl Aftonbladet som New York Times? Utan dementi?
*
Vad den virala nyhetsspridningen om Larssons klipp-och-klistrade brickband visar är att detta också naturligtvis skulle vara fullt möjligt. Men inte i vår tid. I vår tid måste vårt förakt och skepsis i förhållande till etablissemangets auktoritet vara riktade mot vänstern. Det är därifrån den farliga propagandan och indoktrineringen sker.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

källor:Andreas Forsgren: Brickbandet från Birka och Allah. Ett exempel på historieförvanskning, ur Historielärarnas årsskrift 2019

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Ow1eA/ovantade-fyndet–vikingarna-akallade- allah-som-en-bon (obs: AB ändrade i en sen version rubriken ’åkallade Allah’ till ’kan ha åkallat Allah’, se inläggets bild för den första versionen).

Publicerad av — Lämna en kommentar

Är alla kulturer lika mycket värda? Kan man ändra på kulturer? Del 1.

Den här bloggen skulle kunna sorteras in under retoriska frågor, anser somliga säkert. Tyvärr både dem som anser självklart ja och självklart nej. Och för att förklara varför det är ett självklart nej, åtminstone på den första frågan, utan att detta kallas för ‘kulturrasism’, så krävs att man håller tungan rätt i mun. Det blir enklare med en analogi.

När jag en dag skjutsade min yngste son och hans kompis till handbollsträning så pratade vi lite om skillnaden fotboll–handboll. Det vill säga filmningarna. Båda grabbarna, 13 år, var väl medvetna om denna, de spelar nämligen som flera andra killar i sitt lag även fotboll. Några i fotbollslaget spelar däremot bara fotboll, och de som gör det hade tydligen, enligt sonen och hans kompis, redan utvecklat stora skådespelartalanger. Förmågan att känna efter var tydligen mycket större bland dessa, än bland dem som utövade båda sporterna. På vägen hem funderade jag över hur sådana skillnader kunde ha utvecklats i så låg ålder, men kom fram till att det nog inte var så konstigt. De som bara spelar fotboll och inget annat är nog i genomsnitt mer enögt fotbollsintresserade och påverkas mer av Ronaldo och de andra fotbollsidolerna som de ser på TV. De får inte någon ‘motkultur’ i sig, som handbollskillarna får. Och kanske reflekteras de olika inställningarna även i hur tränarna agerar, trots att dessa garanterat inte avser att göra filmstjärnor av sina unga adepter. För när det gäller handboll vs. fotboll är nog de flesta överens om att svaret på frågan ovan är nej. Kulturen i handboll är ‘bättre’ rent objektivt, det gnälls mindre, fuskas och filmas mindre. Inte ens de mest inbitna fotbollsentusiaster (dit jag själv räknar mig) kan tycka annorlunda.

Värderingsobalansen: feminint vs. maskulint

Det intressanta är att i samhället utanför sportarenorna är det numera fotbollsreglerna som gäller. Särskilt här i Sverige. Vi känner efter, blir kränkta och uppmuntras att använda vår skådespelartalang – och att fuska. Systemet korrumperar även den bäste. Och det är en följd av ‘värderingsobalansen’. För det här är faktiskt väldigt typiskt kvinnliga värderingar. Eller snarare, ska jag skynda mig att säga, avarterna av sådana. När de går till överdrift, utan att det finns män (eller kvinnor) som representerar det typiskt manliga sättet att tänka och agera. När omsorgen om pojken som har ont leder till för mycket pjåskande och när allt han gör till slut är att känna efter istället för att försöka bita ihop. När han sen upptäcker att det kanske går att vinna matcher på det sättet – då är det kört på riktigt. Och just så har det blivit i Sverige, med alla våra mjuka, fina intentioner. Här har vi gränslös förståelse för alla som har det minsta ont någonstans. Och när vi känner efter ordentligt så är det ju faktiskt så att ont har vi alla, eller hur? Någonstans. Däremot uppmuntras inte förmågan att bita ihop – så länge man inte lär sig spela handboll, alltså.

Handbollstraditionen verkar än så länge sitta i. Men det är nog bara en tidsfråga innan den bryts är jag rädd, det är alltid lättare att bryta ned något än att hålla det samman; det är universums entropi, ett naturvetenskaplig axiom. Och den som tror att tröjdragningar bara är ett fotbollsfenomen tar förstås fel. Som ren parentes: svenska handbollslandslaget var innovativa på 90-talet och skaffade en tajt dräkt som var mycket svår att få grepp om, men den förbjöds. Men detta med att ‘känna efter’ det är fortfarande något av tabu.

Fotbollsfuskandet däremot överförs nästan per automatik till en ung generation – trots att ingen egentligen vill att det ska bli så. På fråga B – om en kultur kan förändras – så kan vi alltså också hitta ett svar: det är nästan stört omöjligt att ändra på kulturer till det bättre. En sån anpassning är nämligen jobbig, och vi är till mans alla lite lata (eller rationella, som vi brukar säga om oss själva). Ingen fotbollsspelare ‘tjänar’ på att stå på benen om domaren redan utgår ifrån att av dem som faktiskt står upp så kan det inte vara någon som utsatts för något ojuste.

Vill man få någon att bita ihop, som är van att tjura för ingenting, så måste man ta i ordentligt: ‘Upp och hoppa för f-n och ligg inte där och tyck synd om dig själv!’ Handbollstränaren skulle inte behöva säga det – han vet att om någon ligger kvar på golvet så är det för att det verkligen gör ont. Fotbollstränaren är däremot så illa tvungen. Och de curlande föräldrarna vid sidlinjen likaså. Alla måste vara överens. Och framförallt måste domarna börja döma oftare för filmning, vilket sannolikt kräver videogranskning för att fungera. Då – men bara då – lovar jag att fotbollsgrabbarna så småningom kommer tåla smällarna bättre. För i grunden är de inte ett dugg mer ömhudade. Det är bara en dålig kultur som gjort dem sådana.

Slaget om Bråvalla och Soknar-Sote som bokstavligen visste hur man bet ihop

Det halvmytiska slaget vid Bråvalla, år 750 ca, stod mellan Harald Hildetands och Sigurd Rings styrkor, samlade från när och fjärran, och var enligt källorna en uppgörelse mellan svear och daner, troligast i närheten av östgötska Ringstad vid Bråviken eller möjligen i småländska Skateholm. Alla som deltog betedde sig manligt, inte minst sköldmön Vebjörg.

Nu tog jag upp ett av många negativa exempel på vad som händer när vi får en för ensidigt feminin kultur. Eftersom det råkar vara så att Sverige är världens av feminina värderingar mest genomsyrade samhälle – och det är allt annat än bra. Men för säkerhets skull bör jag tillägga att allt som är manligt inte heller är bra. Pendeln har svängt för långt helt enkelt. Anledningen att vi hamnat där vi nu är, är ju en reaktion på ett samhälle där känslokyla betraktades som ‘härdande’. Skrönor som beskrivningen av Bråvallaslaget (ca 750 e.Kr.) var också utan tvekan ett dygdemönster för hur man skulle bita ihop ända in i andra halvan av 1900-talet när jag växte upp. Och med det menades gärna bokstavligen, att man skulle hålla fast i sin avhuggna käke, genom att bita tag i skägget, som Soknar-Sote gjorde när han fick käften avhuggen av sköldmön Vebjörg. Detta var kanske inte riktigt praktiskt möjligt, men väl ett eftersträvansvärt manligt ideal.

I min farfars nedtecknade minnen om min farfarsfar finns en liknande, lakoniskt berättad historia, som jag fascinerades mycket av när jag var mindre – och som utan tvivel påverkade mig. Inte våldet så mycket som det manliga sättet att segra och stå upp för sin rätt, och inte minst självklarheten i att inte gnälla över sina blessyrer, som ju bara bestod av ett antal hugg i huvudet – you should have seen the other guy, som man säger – farfarsfar var däremot på benen och slet redan dagen därpå.

Kanske behövdes någon som visade hur ‘omanligt det var att gnälla, men det kunde nog vara skönt att ha åtminstone en förälder som inte tyckte att man ‘bara lipade’ om man gjort sig riktigt illa. Problemet med att ta avstånd från den här sortens förebilder var att det startade en glidande rörelse vi inte kunnat få stopp på. Idag är vi inte män om vi inte både kan gråta över minsta vardagsbekymmer och berätta om våra innersta känslor för alla och envar. Och det må ha sina fördelar. Men om vi aldrig ens försöker bita ihop så är det direkt samhällsfarligt. Ibland behöver vi vara män, enligt den mest ålderdomliga måttstocken – särskilt om ingen annan vill vara det runt omkring oss.

Så hur snabbt kan vi då ändra på världens fotbollskultur? Fem år? Tio? Aldrig? Jag tror att de flesta inser att det är ett jobb som kommer kräva sin man. Eller i alla fall någon med väldigt manliga värderingar.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Bråvallaslaget, utdrag ur Sögubrot:

På Konungens uppmaning lopp han då fram i hären mot Ubbe, och en svår kamp uppstod emellan dem, gifvande de hvarandra stora hugg, emedan begge voro väldige kämpar. Sålunda gick det en stund; Stärkoder gaf Ubbe ett betydligt sår, hvaremot Stärkoder fick sex sår, som alla voro stora och djupa; och tycktes det honom, att han aldrig någonsin hade varit i en sådan farlig strid mot en enda man; men eftersom fylkingarne voro så manstarka, skiljdes de från hvarandra, hvarför ock denna tvekamp upphörde. Sedan dräpte Ubbe en kämpe som hette Agnar, och röjde beständigt väg framfor sig, derigenom att han högg åt bägge sidorna, så att armarne voro blodiga ända upp till skuldrorna; hvarpå han vände sig emot Thillerne. Men när de sågo honom sade de: »Nu behöfva vi icke söka oss fram annorstädes i hären, ty först måste vi en stund pröfva våra pilar på denne man, inan han blir segrande; och ja mindre man erkänner vår duglighet, destomera skola vi nu anstränga oss, och visa oss vara raske män!» Då begynte de tappraste bland Thillerne, Hadd Hårde och Roald Tå, att skjuta på Ubbe, och desse voro så välöfvade bågskyttar, att de afskjöto tvänne tolfter pilar midt i bröstet på honom, ty det höll hårdt till, att få lifvet af honom; gifvande desse män honom sålunda sin bane, sedan han derförinnan hade dräpt sex kämpar, och dessutom tillfogat ellofva kämpar stora sår, och dödat sexton man af de Svenskar och Göter, hvilka stodo främst i fylkingen. I det samma sökte ock sköldmön Vebjörg hårdt fram emot Svenskarne och Göterne. Hon vände sig emot den kämpe som hette Söknar-Sote, och hade hon en sådan vana, att föra (handtera) hjelm, brynja och svärd, att hon var den främsta i ridderliga idrotter, som Stärkoder den Gamle förtäljer. Hon gaf Soknar-Sote stora hugg, anfallande honom länge, och ett hugg gaf hon honom öfver ansigtet, så att hon skar sönder käften och högg hakan nära af, men han tog skägget i munnen och bet deri, hållande på detta sätt hakan qvar vid underkäken. Många stora bedrifter utförde hon således i drabbningen, men litet derefter kom Thorkel Styfsint. Konung Rings kämpe, henne till mötes, och de hade en skarp strid med hvarandra, som slöts dermed, att han dräpte henne, sedan hon hade fått flera sår och vist mycket mannamod. 

Här kan du läsa hur det slutade (spoiler alert: med svensk seger så klart!): Sago-fragment om några Forntids-Konungar i Danmark och Sverige