Nu ska vi öppna lucka nummer 22, där vi finner ännu en runa utan huvudstav. Odalrunan utgör däremot en närmast exakt, men betydligt mer stilistisk och elegant variant av grekiska Omega, vars ljudvärde också råkar stämma, knappast av en slump.
Att sätta en huvudstav på denna symmetriska figur skulle se klumpigt ut, och kanske är det därför som så inte skedde, kanske var Runmästaren nöjd också med att Runraden härmed har exakt 18 runor med huvudstav och lika många symmetriskt utformade figurer.
Att det totala antalet huvudstavar är 22 – fyra runor har ju två – kan också möjligen ha ansetts symboliskt kompensera för frånvaron av en sådan i det 22:a tecknet. Sådant här kan förefalla som övertolkningar. Jag är i detta fall böjd att hålla med – ibland hade nog Runmästaren bara tur.
Årsskörden, det vill säga avkastningen av odalbondens slit, har plats 11. Att runan fått just plats 22, dubbelt upp, skulle också kunna ha med saken att göra. Men efter att Runmästarens stora skiss uppenbarat sig för mig, så ser jag ett annat samband lysa ännu klarare. Det lovar jag förstås att återkomma till.
Slutligen finns samma förklaring till hands som för de övriga runorna utan huvudstavar: det kan finnas en ideogrammatisk förklaring. Men i det här fallet tror jag inte att Runmästaren varit låst av äldre konventioner. Snarare att han velat utnyttja dem, för att skapa nya. Sannolikheten är ju inte så liten att han själv var just en odalman.
Tecknet placerar på samma sätt som britterna senare gör med Ingwazrunan, solen och månskärorna i samma tecken, Odalrunan är fyndigt utförd och ser symboliskt ut att vilja framhäva odalmännens särskilt nära relation till solguden, med sitt offerkryss direkt under solen.
Jag har talat om runradens motsvarigheter till schackbrädets kung och drottning, i mitten av brädet. Men det är ju de sakrala storheterna, Himmelsfadern och Jordmodern, som då avses. De värdsliga motsvarigheterna lyser häpnadsväckande starkt med sin frånvaro.
Kungar, eller drottnar som Snorre påstår att de hette i äldre tid, liksom deras drottningar, hade faktiskt heller inte haft så svår konkurrens, att slå ut de företeelser som istället fått stå som symboler för respektive ljudvärde, om Runmästaren så önskat. Såväl månen som dagens ljus hade han nog kunna hitta andra metaforer för.
Men jag tror inte att han ens försökte. Bland annat för att kungar inte hade så stor roll ännu, i den tid och på den ort Runmästaren kom ifrån. Saken hade förstås sett annorlunda ut femhundra år framåt i tiden, då moderna runologer tror att runraden kom till. Att kungen inte fått en egen runa är i själva verket alltså ännu ett viktigt indicium för att de har fel.
Och att Odalrunan istället finns med är ytterligare ett. Runan har försvunnit i den yngre futharken, kanske en indikation just på att härskarna inte ville ha den där. Den betecknar nämligen inte bara ärvd mark och fast egendom. Den står också – och kanske främst – för den frie mannens rätt.
Odal finns kvar i den engelska futhorken, men med något ändrat ljudvärde, och ordets betydelse i England försvann snart, ingen där vet längre vad ’ethel’ betyder. Och i den gotiska runraden är den starka symbolen ersatt med ett konstigt egennamn.
Vilken odaltradition hade då Runmästaren att luta sig emot på 500-talet före Kristus? Jag vill då gärna referera till de slutsatser man dragit om Nebraskivans rike i den förgermanska Úněticekultur som existerade i hela 400 år i mellersta Tyskland, runt och efter år 2000 f.Kr.
Medan de stora antika civilisationerna vid Nilen, Eufrat och Tigris i grunden var slavsamhällen, som uppstått på grund av ett gemensamt behov av skydd mot översvämningar och utdikning, och utan bättre samhällen att fly till inom rimligt avstånd, så hade den germanske bonden bara att sätta spaden i backen och göra jobbet själv.
Arbetsamt förvisso, men en enorm kontrast mot söderns kollektivistiska dystopier, som de ju egentligen var, bakom den fasad av förfinad glans och praktfulla monument som en liten självutvald elit omgav sig med. Så hade man inte kunnat göra om inte öknarna utgjort naturliga spärrar som förhindrade flykt.
Författarna Meller och Michel gör gällande att det var de topografiska förhållandena som skapade det germanska kynnet, ’själv är bäste dräng’. Men medan Nebrariket kom att visa allt mer tendens åt envåldsstyre, en följd av jordarnas goda avkastning och att överskotten samlades allt mer i en hand, så var klimat och jordförhållanden på den Fennoskandiska halvön magrare.
Och än magrare skulle det bli, ju längre bronsåldern led och klimatet fortsatte att försämras. De större avstånden gav också möjlighet att fly från en alltför girig eller elak kung. Hövdingar och härskare här i norr var därför generellt sett tvungna att erbjuda folket bättre villkor.
Ingenstans på kontinenten – eller i Danmark – har ursprungsbetydelsen av Odal överlevt, och om den levde i norra Tyskland och Polen år 500 f.Kr. är osäkert. Den gjorde det i vart fall troligen inte 100 år in i vår tid, då de germanska samhällena på kontinenten blivit starkt socialt skiktade och hårt knutna till sina härskare.
Det är svårt att förstå hur runraden med sin Odalruna utan kung passar in i ett sådant samhälle. Om Runmästaren faktiskt hade haft sin rot där, och avsett att åstadkomma en förändrad maktbalans, så misslyckades han – eller lyckades bättre än han kanske avsett. ’Odal’ på kontinenten kom att få en språklig betydelse som ’adel’ och överhet, feodalsamhällets herrar.
Utvecklingen på den skandinaviska halvön ser däremot helt annorlunda ut. Begreppets frihetliga grundbetydelse – den självägande bondens frihet och rätt att jorden själv bruka och sig själv råda – bestod i Sverige och Norge. Den uttrycks bäst av Vilhelm Moberg. Odalmannens betydelse för vårt lands historia och kultur, för våra värderingar och därmed för dagens välstånd, kan därmed knappast överskattas.
I Norge, som kom under dansk förvaltning under lång tid, och sedan svensk, har en stark medvetenhet levt kvar, trots eller kanske tack vare hårda danska fogdar. Den tyska ockupationen gjorde säkert sitt till för att ytterligare öka denna. Här finns odalrätten kvar i lagstiftningen och 85% av alla gårdar ägs faktiskt ännu med sådan rätt.
De svenska odalmännen blev inte adel, utan till fria bönder, vars motsvarighet saknas i övriga Europa – och världen. Fram till att man emigrerade till USA, där inte minst svenska immigranter tog den med sig och levde den så kallade amerikanska drömmen, frihet under ansvar.
Den drömmens frö hade alltså planterats i det svenska bondeståndet, som kom att begränsa adels inflytande, men samtidigt också konungens; här fanns en sund maktbalans inbyggd i systemet, även om man naturligtvis inte ska överdriva den enskilde bondens ställning.
Bönderna representerade tillsammans ett decentraliserat beslutsfattande, som kan liknas lite vid en marknadsekonomi. Man förstod sitt eget bästa och kunde därmed även tänka långsiktigt. Denna långsiktighet innebar att man ofta också såg det som gynnsamt med en stark kungamakt.
Gustav Vasa, som borde varit vår hyllade landsfader idag, men som baktalats av svensk nomenklatura i snart hundra år, utgör ett utmärkt exempel. Han hade naturligtvis aldrig fått folkets stöd för sin revolt, om han inte dels kunnat vädja till en nationell känsla och stolthet, dels haft självtänkande, driftiga människor att vända sig till, människor som värderade sin frihet.
Går vi tillbaka i tiden, så har vi anledning att nämna kung Adils, som levde på 500-talet, i skiftet mellan folkvandringstid och vendeltid. Han bar epitetet ’den store’ och eftersom han är känd i minst nio skriftkällor, bl a engelska Beowulf, så är det naturligtvis en grov och avsiktlig felrubricering, när historiker kallar honom sagokung. Allt för att snöpa vår svenska historia.
Adils var en ättling till de Ynglingar som kan ha haft sitt ursprung vid Badelunda, men som snabbt utökat sin makt under de första århundradena i vår tid, och sannolikt regerade från uppländska Gödåker mellan år 100-400. Hans farfar Egil kan ha varit den förste kungen i Uppsala, men Adils är den som nämns först tillsammans med ortens namn i Ynglingatal.
Han ligger sannolikt begravd, men bränd, i vad man kallar Västhögen. Och att ta upp detta nationalmonument i samma andetag som den fria bondens, kan tyckas vara en motsägelse. Men det är just poängen! Sveriges största bedrifter uppnådde man tillsammans. Kungarnas monument var möjliga eftersom man insett böndernas kraft – och respekterade den.
Det finns anledning att misstänka att Adils var vår förste riksenare. Han besegrade sin farbror, Åle, på Vänerns is, och tolkar man Beowulfkvädet som jag så betyder det att han då också betvingade västgötarna. Självständiga götiska kungar nämns inte i någon källa efter denna tid.
Adils nämns också i Widsith som kung i Angeln och även Saxo har motvilligt placerat en ’Athisl’ där. Eftersom hans namn är så extremt ovanligt kan det knappast röra sig om två olika kungar. Hans bedrift att sätta en hund som kung av Danmark låter som en skröna, men erövringen av Danmark förefaller fullt rimlig – givet att Adils förstått att organisera sitt folk på rätt sätt.
Jag tror att han gjorde det genom att organisera hundaren, enligt frankiskt mönster, först i Norden, och långt innan häradssystemet i Sydsverige kom till. Hundarena står för ’hundra’ och anknyter samtidigt till den ledungsflotta som var kungens att förfoga över. Och som bestod av odalmän.
De odalmän som valt att följa Adils blev också rikligt belönade. De rika uppländska båtgravarna i Valsgärde och Vendel som följde efter Adils regenttid bär syn för sägen, de är så enastående att den senare orten fått ge namn åt hela perioden. Allt detta samtidigt som Danmark, med sannolikt en större befolkning, blir väldigt fyndtomt.
Hur kan moderna historiker få ihop detta utan att förutsätta att en enande kungamakt organiserat scenförändringen? Och hur skulle Adils ha burit sig åt, om inte genom att, precis som alla framgångsrika senare kungar i vårt land, ha vunnit stöd från de fria bönderna – odalmännen?
Namnet Adils kan rent av vara ett tillnamn, som han erhållit eller valt att ta sig, för att markera sitt stöd för odalmännen i sitt rike, att han var en av dem, primus inter pares. Han måste ha varit en skicklig förhandlare och en person med stor karisma för att få dem att åta sig sådana förpliktelser.
Troligast är att Adils precis som Gustav Vasa, inte bara lyckades på grund av skickliga manipulationer, järnvilja och drivenhet, utan även tack vare påtagliga yttre hot – och löften om god kompensation för alla inblandade. Att ledungen sedan var ett levande begrepp under många hundra år beror förstås inte minst på att odalmännen själva såg just egen vinning i detta.
Odalrätten har klarat sig länge, även utan lagstöd. Min egen morfar såg till att de två äldsta bröderna tog över gården, och syskonsämjan överlevde ändå. Annars var det de styrandes förhoppning och avsikt att just en sådan skulle splittra upp varje hemman och låta godsägarna ta över.
I Sverige så har odalrätten alltid varit en nagel i ögat för de högre stånden och eftersom dagens ståndssamhälle är socialdemokratiskt, så är det inte att förvåna att även de motsatt sig den så enstämmigt. Men skälet, det påstådda jämlikhetsivrandet, skorrar illa, när de stora fideikommisserna fortfarande är vid liv.
Starka, självständiga människor, såsom fria småföretagare och bönder, är motsatsen till den massrörelse våra styrande önskar sig. De vill ha lydiga och lätt kontrollerade plebejer utan egen förmåga att tänka fritt – eller överhuvudtaget. Alltför kuschade för att någonsin våga ett uppror.
Post Skriptum: Om ni skulle råka läsa om ledung och odalrätt i Nationalencyklopedin, ska ni veta att titeln till vårt stora dyra bokverk utgör en direkt orwellsk antites till vad som kunnat utgöra en samlande nationell identitet; här är det uteslutande antinationalistisk propaganda man ägnar sig åt.
Om Odal skriver du mycket bra men om Adils är vi inte helt på banan. Om han överhuvudtaget existerar så är han en odinistisk kung och därmed en skilfing, inte en yngling. Kan eventuellt vara herul.