Mons Krabbe är MED:s utrikesexpert och skriver insiktsfulla analyser som jag lär mig en hel del av varje gång jag läser. Denna gång målar han upp ett scenario som låter väldigt bekant för den som läst om hur Chamberlain for hem från München och lovade britterna ‘fred i vår tid’. Det fick han inte. Det kom ett världskrig emellan. Men det berodde ju på att Churchill ersatte Chamberlain. Annars hade vi haft fred i Europa – på Hitlers villkor. Och i dagens EU finns det ingen som agerar som Churchill när det gäller att stå upp emot Turkiets Erdogan. Det kan bero på att man inte förstått hur Erdogan fungerar. Men det kan också bero på att man faktiskt har en egen agenda som passar perfekt in med att låta Erdogan genomföra sina hot.
Erdogans Turkiet är efter den misslyckade militärrevolten 2016 i praktiken i det närmaste en diktatur – och en stenhård polisstat. Missnöjet med diktatorn är utbrett. Precis som i Iran är en kollapsande ekonomi Erdogans svåraste fiende. Hans styre har tidigare ansetts som ett närmast unikt undantag i den muslimska världen, framgångsrikt förd ekonomisk politik utan uppbackning av oljetillgångar. I praktiken har han varit nästan lika usel på att sköta ekonomin som Magdalena Andersson; framgångarna har precis som här byggt på ständigt nya lån, som i Turkiet satsats i ny infrastruktur, dvs gått till byggföretagen, medan vi här har köpt flyktingar och höjt BNP genom att göda välfärdsentreprenörerna.
Restprodukten i Turkiet är visserligen av nytta, till skillnad från vår, men prestigeprojekt som Istanbuls nya flygplats kostar på samma sätt som svenska höghastighetsbanor – alldeles för mycket i förhållande till denna nytta. Tråkigt nog för Erdogan har internationella långivare sämre förtroende för honom än vad de (ännu) har för Sverige. Bl a sparkandet av centralbankschefen för att han ville höja räntan, och tillsättningen av sin egen svärson som finansminister har bidragit till Erdogans sjunkande aktier. De utländska lånen börjar kosta mycket nu, inte bara i höjd ränta. Turkiets lira hör till en av mycket få valutor i världen som fallit mer än den svenska kronan under det senaste året. Dessutom har man en inflation som åter visar tecken på att vilja skena. EU är Turkiets i särklass viktigaste marknad. Att en begynnande lågkonjuntur räcker för att skaka om landet, visar vilken betydelse eventuella sanktioner skulle få. Att låta den islamistiske ledaren gå under vore förstås det enda rätta.
Men det finns få tecken på att man kommer göra så. Erdogan hotar med att skicka 3,5 miljoner syrier direkt till Europa om han inte tillåts att utan protester invadera gränszonen i norra Syrien, där han tänkt placera huvuddelen av dessa syrier, för att skapa en buffert mellan turkiska kurder och syriska dito. Ett destruktivt agerande, som om han själv inte brydde sig om att hans eget land skulle drabbas värst om hårt sattes mot hårt. Men EU agerar med mycket ord och lite handling. Säkert kan denna försiktighet bero på oro för att utlösa en ny finansiell kris; de europeiska bankerna riskerar att drabbas hårt av en turkisk betalningsvägran, liksom diverse exportföretag vid en följande ekonomisk kris. Och vem vet exakt vilka obehagliga följdeffekter som en tändande gnista kan utlösa. Men, som sagt, Turkiet kommer ofelbart att drabbas mycket värre. Och Erdogan är trots allt en pragmatiker. Han vet att hans ställning hotas redan nu av missnöjet med den svaga ekonomin.
EU:s yttre gräns har ett hål – som bara täcks av Erdogans löften
Att man litat på Erdogans löften, som redan i mängder av uttalanden visat att han är allt annat än tillförlitlig, är grundproblemet. Man satte sig i denna sits när man hoppades att Erdogan skulle täta den yttre gränsen åt unionen, istället för att (samtidigt) göra det med egna trupper bevakningsbåtar och personal i Grekland. Om EU tätat sin egen gräns, så hade Erdogan tvingats täta sin hur eller hur. Då hade EU nu haft möjligheter att stänga av alla möjliga kranar till den ruttna turkiska ekonomin utan att riskera en ny flyktingström.
Som det lutar, kommer Erdogan att genomdriva sin folkomflyttning utan att EU reagerar nämnvärt. Men hotet att öppna gränserna och kasta över miljontals flyktingar visar inte bara att han i praktiken är beredd att bryta alla löften han givit, utan att han vid något tillfälle också kommer göra det. För i Erdogans huvud så är det EU som har det fulla ansvaret i evärdelig tid för dessa flyktingar och han kommer utnyttja dem som förhandlingsbricka ända tills de inte längre fungerar. Då kommer de skeppas över till Grekland, var så säkra.
Att både ha hängslen och livrem när man pratar med den här typen av samvetslösa typer är alltid nödvändigt. Erdogan vill ha massor av EU, han behöver nästan lika mycket. Att sätta hårt mot hårt nu kommer kosta mer än om man förberett sig för detta svek, men det är fortfarande det enda man kan göra. Strafftullar är en självklarhet, utan förvarning, förhandla när Erdogan kommer krypande, inte förr. Men inget av detta lär inträffa.
EU:s mesiga agerande kan inte bara förklaras med naivitet. Det mesta talar för att man driver en agenda där Erdogan ska få skulden för något som somliga av EU-ledarna innerst inne önskar. En ny syrisk våg av flyktingar till Europa är nämligen helt i linje med Macrons och Merkels intentioner. Och väl i Europa kommer flyktingarna att kunna göra sina egna val. Då ligger Sverige som vanligt i topp bland favoritdestinationerna. Vem ska kunna hindra dem? Vi har ju heller ingen bevakning av vår gräns. Helt i linje med somliga beslutfattares agenda.
