Eftersom bara 1% av de ensamkommande går ut gymnasiet på utsatt tid och eftersom man i Sverige – minst – behöver gymnasiebehörighet för att få ett konkurrensutsatt jobb, så är det lätt att räkna ut att de kommunanställda nytillkomna i själva verket till allra största delen är en ren belastning. En belastning som det nu finns siffror på, inte utgör någon marginell kostnad i kommunernas budgetar. Tvärtom är detta huvudposten. Om fem år räknar Johan Wilson med att den kommer motsvara mer än en tredjedel även i rika Danderyd. En kommun vi kan förutsätta hör till topp-tio-bäst i klassen.
- Johan Wilson i Danderyd har privat dragit igång ett initiativ: Arbetsgruppen för kommunalt självbestämmande ägnad att sätta blåslampa på den kommunala hanteringen av nytillkomna. Han har gjort en utredning avseende Danderyd som naturligtvis borde ha gjorts av kommunen själv, eller av dess revisorer. Kanske har så möjligen också skett, men att resultatet avskräcker så mycket att man lagt en död hand över den.
Resultatet är nämligen att med en anhöriginvandring på 3:1 så kommer de kommunala flyktingkostnaderna om fem år utgöra mer än en tredjedel av hela kommunbudgeten. Redan idag är kostnaderna så stora att de trängt undan annan välfärd – trots den stora skattehöjningen och trots försäljning av kommunalägd mark.
*
Det som sker i Danderyd är tyvärr ingen engångshändelse. Det är snarare en regel. Och det verkligt skrämmande är att nästan inga kommuner i Sverige har ett bättre utgångsläge än Danderyd har – de flesta av landets 290 kommuner kan vi utgå ifrån har det ännu mycket värre.
*
Tack vare det absurda kommunala skatteutjämningssystemet så kan de kommuner som har det allra sämst bara fortsätta samma strategi: nämligen att ta emot så många nyanlända de kan och därmed statligt bidrag under två år. På detta sätt bygger man ett pyramidspel som bara går att underhålla med ökad mottagning varje år – eftersom de vars bidrag hunnit löpa ut ackumulerat blir fler och fler – och kostar desto mer.
*
Så hade det ju inte varit om de nytillkomna blivit de kassakor somliga vill fortsätta att inbilla sig att de är. Men – surprise surprise – de bidrar inte alls, utan kostar. Mycket. Enligt Wilsons enkla beräkningar avseende kassaflöde handlar det om en halv miljon per person. Och det sätt som Malmö överlever på är att kostnaderna för dessa övervältras på kommuner som lyckas hålla ekonomin i balans. Eftersom Malmö – och en rad andra, fler och fler, främst mindre kommuner i inlandet, men också andra, som Hässleholm och Kristianstad – bedriver Ebberöds bank rakt in i bankrutten, så kommer ofelbart alla kommuner till slut hamna där till slut.
*
Dock först efter nedmontering av välfärd, som försämras och/eller privatiseras, skattehöjningar och ytterligare lån. Med nollränta så märks inte den enorma kommunala skuldökningen i budgeterna. Men, som Wilson ger exempel på, så räcker 0,1% låneräntehöjning för att kommunsektorn ska drabbas av 600 mkr ökade årliga kostnader. Med en modest 3% ränta så skulle sektorn alltså få punga ut med 18 nya miljarder årligen bara i ränta – vid dagens lånevolym.
*
Så vad är regeringens strategi för att möta detta? Ingen alls, för man har ju inte räknat ut det här, officiellt. Men på kammaren sitter man och filar på nya förändringar i det groteska kommunalskatteutjämningssystemet. Förändringar som avser ge ännu mer till misskötsamma bankruttfall, som Malmö, och ta ännu mer från dem som sköter sig. Österåker, med Sveriges just nu lägsta skatt, ska alltså drabbas, inte för att man är en så oerhört rik kommun, utan för att man gör sitt jobb.
*
Det är sann sossepolitik det. Men den kommer ju inte kunna pågå särskilt länge till. För då är alla i konkurs.
*
Magnus Stenlund
Sunt förnuft
