DN:s artikel är jättelång. Och inte bara en snyftis faktiskt. Den gäller kvotflyktingarna. De påstått mest ömmande fallen, som FN sållat hårt och som bara en liten, liten andel kan hoppas på att passera nyckelhålet och få hjälp. Vi ska börja med vad som är sant och riktigt.
Det är troligen bland dessa vi har störst chans att hitta verkligt hjälpbehövande.
Så. Då var det gjort.
Nu till några frågor, i all ödmjukhet.
- Hur hjälpbehövande är man som somalisk flykting, när man redan lyckats ta sig till Kenya? Bilden talar för att det handlar om ekonomiska flyktingar och texten säger detsamma. Har FN börjat plocka in sådana även i sina kvoter?
- Vad är UNHCR:s poäng med att hjälpa 70.000, en (1) promille, i ett hav av påstått 70 miljoner, som kallar sig flyktingar? Är flyktinghjälpen ett lotteri?
- Om FN sållat ut 1,44 miljoner av dessa varför använder man inte pengarna på plats?
- Jag lovar att även en tusendel av 70 miljarder skulle kännas fint. 1.000:- per person drygar ut uppehället bra i dessa länder. Så varför tar vi inte vad som spenderas på lotteriet och delar ut på alla?
- Bara 28 länder i världen tar emot. USA tar emot flest, 18.000. Bara de, Kanada och Tyskland tar emot fler kvotflyktingar – i absoluta tal – än vi gör. Varför ska Sverige ta emot 5.000, överlägset flest per invånare? För att vi är rikast? Tagit emot färre än andra förut? Tar emot färre av andra flyktingkategorier och anhöriga? Eller är det bara för att vi helt enkelt är de godaste, finaste och jättebästa av alla människor?
- Kvotflyktingar integrerar sig sämre än andra. Tyskland och Holland ställer krav på ‘integrationsmöjlighet’ för att ta emot, ‘en vilja och möjlighet’ att klara sig. Andra länder vill inte ta emot analfabeter. Varför är bara Sverige totalt utan krav? För att allt funkar så mycket bättre då?
- Man konstaterar att det kommer märkas på integrationen när andelen kvotflyktingar växer. Den kommer bli sämre. Är den så bra nu att vi kan acceptera en försämring alltså?
Återigen upprepandet om hur Sverige har ‘stramat åt’ flyktinginvandringen, som ska säljas in. Det är de 18,9% av 2018 års massinvandring som man då refererar till. De som definieras som flyktingar. Men 33,8% ska läggas till dem, ‘anhöriginvandringen’. Som bara växer. Så har vi 30,9% s k ‘arbetskraftinvandring’, mest från samma länder och i praktiken utan krav på annat än att en släkting i Kista påstår sig ha givit hen jobb ett par månader. Sådana som sen får ett samordningsnummer och försvinner.
Totalt tog vi 2018 emot över 132.000. Och det som sägs om kvotinvandringen kan sägas om de anhöriga också: det kommer märkas på integrationen, den kommer bli (ännu) sämre. Dels pga (ännu) lägre utbildning & motivation att integreras (islams kvinnor står vid spisen & föder barn), dels för att man redan är alldeles för många.
Vad artikeln också matar oss med är information om hur extrem Sveriges flykting politik är jämfört med andra länders. Godhetsnarkomanerna ser detta som något rimligt, ja de behöver mer. Hade vi t ex haft 20.000 kvotflyktingar (och därmed mer än USA) så hade man reagerat likadant – då hade man kunnat ta bort den sista reservationen i “Sverige tar emot flest (i förhållande till befolkningen)”, det hade ändå inte fått någon att börja tänka. Det säger rätt mycket om hur inbilska och totalt tondöva de massinvandringsförälskade är. Hen har rätt oavsett vad n å g o n annan tycker. Och det behövs bara större och större sil för att dosen ska ta och kännas bra.
Några klipp ur artikeln:
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft