SVENSK ANTINATIONALISM ÄR INTE SVARET PÅ STORA LÄNDERS OCH FOLKGRUPPERS AGGRESSIONER
Jag betecknar mig gärna som svensk nationalist, jag är stolt över mitt land, eller var det i alla fall, och hoppas kunna bli det igen. När en artikel med denna rubrik toppar DN:s nätsida så är det klart att jag kastar mig över den för att se vad de nu hittat på för dumheter. Men så ser jag att det är Richard Swartz som är författare.
Swartz tillhör inte DN:s nya postmoderna ledarpöbel. Inte alls. Han är en person jag respekterar djupt för sitt enorma kunnande och för åsikter som baseras såväl på all denna lärdom som på lång erfarenhet och en utmärkt logisk förmåga att bringa ordning i den ständigt ackumulerade och uppdaterade pålästhet. Jag har också haft förmånen att personligen korrespondera med honom och fått artiga svar. Inte minst uppskattar jag hans stöd för yttrandefriheten som han var ensam om på DN att ge luft åt, under den obehagliga metoo-kampanjen i höstas, då han stod upp för Expressens Heimersson, inte för honom personligen, utan för hans rätt att skriva om metoo utan att sparkas.
När han därför skriver om nationalismen som ett hot, så läser jag uppmärksamt vad han skrivit innan jag avkunnar min dom. Och väl kommen till sista bokstaven i hans krönika, så har jag inte hittat ett enda kommatecken som jag inte kan hålla med om i princip. Det är utan tvivel så att de stora makternas inåtvända navelskådande utgör ett påtagligt hot. Mot oss som ett litet, frihandelsberoende land och i förlängningen, i värsta fall, mot världsfreden.
Nu kommer vi till mitt Men, som ni väl har väntat på. Mitt men som redan finns i min rubrik – antinationalism av det slag vi anfäktas av i Sverige är rakt inte svaret. Tvärtom måste ett litet land som Sverige kunna hålla två saker i huvudet: dels en insikt om att vi är små och beroende av dessa stora länder ute i världen. Att det är fördelaktigt för oss ju öppnare de är. Men att det samtidigt, i detta avseende som i så många andra, inte är vare sig lämpligt eller möjligt att som ett litet land försöka “gå före och visa vägen”. Vi måste vara pragmatiker som bevakar våra nationella intressen. Ingen annan gör det åt oss. Och ingen, absolut ingen bryr sig, när “det lilla världssamvetet” försöker markera hur andra ska bete sig genom att vara något slags uppfordrande pedagogisk förebild. Den taktiken är klok och uppskattad när man är förälder eller företagsledare. Fungerar dock mindre bra om man är barn eller underställd, och definitivt inte i den råcyniska världspolitiken. Det är som att hunden i familjen plötsligt skulle ta sig ton och skälla ut husse varje gång han låter den bajsa utan att plocka upp på allmänningen. Husse kommer sannolikt inte bry sig ett dugg. Bara bli sur över tillrättavisningen och läxa upp hunden för att den skäller.
Swartz debattinlägg kommer tyvärr säkert tolkas som stöd för antinationalismen. Jag är inte säker på ens om han själv skulle vilja det. Antinationalismen i Sverige utgör en ultraortodox tolkning av kristenhetens självpålagda dygd att vända andra kinden till, och den har skadat oss ofantligt, eftersom vi är så gott som ensamma om att praktiskt tillämpa denna i grunden masochistiska filosofi.
Jag kommer skriva många fler inlägg om antinationalism. Vill bara upplysa om kort att det ingalunda alltid varit så att den demokratiska vänstern varit antinationell. Det var först efter andra världskrigets slut som sossarna, med Alva Myrdal i spetsen, gick ut och aktivt började bekämpa den fosterländska patriotism som man tidigare bekänt sig till. En folkhemsnationalism som varit ljusår från den världsfrånvända och krigsromantiserande stormaktstidsnostalgi som ultrahögern och svenska nazister, med Sven Hedin i spetsen, förestod. Dessa båda ideologier sammanställdes till ett och samma och misstänkliggjordes naturligtvis effektivt med hjälp av de fruktansvärda bilderna som just släppts från tyskarnas koncentrationsläger. Med handen på hjärtat och bara en gnutta sunt förnuft begriper ju alla dock att dessa känsloargument är helt befängda. Som alla små länder med ett storslaget förflutet (vi tillhör en hel klunga europeiska länder vars gränser en gång varit större än de nuvarande) har våra eventuella stormaktsdrömmar för länge sedan klingat av och det finns inte någon som längre på allvar kan tro att svenska patrioter skulle få för sig att gå i krig mot grannländerna, hur utopiska idéer de än umgås med. Nej, små länder är bara hotade av stora länders – och stora folkgruppers – chauvinistiska strävanden. Och för att kunna motstå dessa krävs en självmedvetenhet. En sund, realistisk och högst motiverad svensk nationalism.
