Det finns tillfällen då DN:s nyhetsgranskning verkar skötas av vikarier. Plötsligt poppar något upp som ingen, hur politiskt korrekt man än vill vara, riktigt kan gilla. Läsarkommentarerna fylls av berättigad kritik och inte ens de mest förhärdade bland Löfvens betalda och/eller hjärntvättade kolportörer vågar ta saken i försvar. En sådan artikel landade igår. Visserligen lite i skymundan av huvudflödet, men med en lätt uppmärksammad rubrik: ’Dyrt för arbetsplatser att bli hbtq-certifierade’.
För en gångs skull en rubrik som talar om just vad det handlar om: i pk-Sverige så har olika typer av meningslösa certifieringar nämligen blivit ett ’måste’ för alla som vill hänga med, och som vill gynna de egna nätverken. Rebecca Weidmo Uvell har skrivit en hel del om de olika KRAV-märkningarna för livsmedel och hur dessa ha blivit en guldgruva för Mp-närstående organisationer och personer, utan att garantera att maten är bra eller inte. Och här är det istället RFSL som skär guld med täljkniv.
*
RFSL tar 5.000:- som minimum per anställd för en tvådagarskurs och var tredje år ska man uppdatera certifieringen. Bara det kostar 20.000:-. Som en av läsarkommentarerna förtjänstfullt räknar ut, med självkostnad för de två dagars produktionsbortfall så uppgår kostnaden till nära 14 miljoner kronor för en organisation med 1000 anställda. Och detta är ju inte den enda utbildningen eller certifieringen som finns av liknande slag. Genuspropaganda och ’intersektionalitet’ t ex, är ju andra ’kunskapsfält’ som de påstått förfördelade anser måste kravbeläggas för att alla ska förstå hur rätt och viktigt det är.
*
Man kan se det som nu händer som en tredje fas i det ständigt småputtrande postmoderna långkoket: först krav på lika utfall åt alla, sedan de facto finansiering av dessa kravmaskiner, i form av vetenskapliga fakulteter, ämbetsmän, rättsinstanser och representation i folkvalda församlingar. Och nu ska de ’kunskaper’ man samlat på sig föras ut till alla, som alltså både kostar skattebetalarna deras pengar och tid. Från småputtrande till tryckkokare.
*
Det är förstås främst inom den offentliga sektorn man anser sig nödtvingade att betala för sådant här. Det är inte bara en betydande extraskatt; pengarna hamnar i stort sett uteslutande i den postmoderna lobbyns fickor. Och på köpet för man alltså ut sitt budskap – på vår, skattebetalarnas, bekostnad.
*
Men det stoppar inte där. Även inom de privata företag som vill vara leverantörer åt denna sektor kommer kraven. Sådana kan också formaliseras direkt i upphandlingen om det vill sig illa – ingenting hindrar detta. Så tillkommer ett och annat ’progressivt’ företag, som tror sig kunna tjäna pengar på att framstå som pk-vänliga, som typ Max hamburgare (som vi alltså bör bojkotta för att tala om vad vi tycker). När företag sedan av medierna ställs till svars för att de inte är progressiva nog, ja då har man gått hela cirkeln runt.
*
HBTQ-personer ska behandlas likvärdigt förstås. Och specialister på BUP och bland psykologer inom fältet är man betjänta av att lära sig vad som krävs för att kunna bemöta dem professionellt. Om RFSL:s starkt politiserade budskap hjälper till med detta vågar jag sätta ett stort frågetecken för. Att kunskapen behövs i den breda allmänheten är ännu mindre sannolikt. Och när kostnaden ställs mot mer angelägna nyttigheter i vår samhällsservice, där i stort sett alla stödben just nu går på knäna, då blir det uppenbart hur fullständigt absurt felallokerad HBTQ-certifieringen är.
Magnus Stenlund
@sunt förnuft:
DN: https://www.dn.se/ekonomi/jobb-karriar/dyrt-for-arbetsplatser-att-bli-hbtq-certifierade/
