Den här bloggen skulle kunna sorteras in under retoriska frågor, anser somliga säkert. Tyvärr både dem som anser självklart ja och självklart nej. Och för att förklara varför det är ett självklart nej, åtminstone på den första frågan, utan att detta kallas för ‘kulturrasism’, så krävs att man håller tungan rätt i mun. Det blir enklare med en analogi.
När jag en dag skjutsade min yngste son och hans kompis till handbollsträning så pratade vi lite om skillnaden fotboll–handboll. Det vill säga filmningarna. Båda grabbarna, 13 år, var väl medvetna om denna, de spelar nämligen som flera andra killar i sitt lag även fotboll. Några i fotbollslaget spelar däremot bara fotboll, och de som gör det hade tydligen, enligt sonen och hans kompis, redan utvecklat stora skådespelartalanger. Förmågan att känna efter var tydligen mycket större bland dessa, än bland dem som utövade båda sporterna. På vägen hem funderade jag över hur sådana skillnader kunde ha utvecklats i så låg ålder, men kom fram till att det nog inte var så konstigt. De som bara spelar fotboll och inget annat är nog i genomsnitt mer enögt fotbollsintresserade och påverkas mer av Ronaldo och de andra fotbollsidolerna som de ser på TV. De får inte någon ‘motkultur’ i sig, som handbollskillarna får. Och kanske reflekteras de olika inställningarna även i hur tränarna agerar, trots att dessa garanterat inte avser att göra filmstjärnor av sina unga adepter. För när det gäller handboll vs. fotboll är nog de flesta överens om att svaret på frågan ovan är nej. Kulturen i handboll är ‘bättre’ rent objektivt, det gnälls mindre, fuskas och filmas mindre. Inte ens de mest inbitna fotbollsentusiaster (dit jag själv räknar mig) kan tycka annorlunda.
Värderingsobalansen: feminint vs. maskulint
Det intressanta är att i samhället utanför sportarenorna är det numera fotbollsreglerna som gäller. Särskilt här i Sverige. Vi känner efter, blir kränkta och uppmuntras att använda vår skådespelartalang – och att fuska. Systemet korrumperar även den bäste. Och det är en följd av ‘värderingsobalansen’. För det här är faktiskt väldigt typiskt kvinnliga värderingar. Eller snarare, ska jag skynda mig att säga, avarterna av sådana. När de går till överdrift, utan att det finns män (eller kvinnor) som representerar det typiskt manliga sättet att tänka och agera. När omsorgen om pojken som har ont leder till för mycket pjåskande och när allt han gör till slut är att känna efter istället för att försöka bita ihop. När han sen upptäcker att det kanske går att vinna matcher på det sättet – då är det kört på riktigt. Och just så har det blivit i Sverige, med alla våra mjuka, fina intentioner. Här har vi gränslös förståelse för alla som har det minsta ont någonstans. Och när vi känner efter ordentligt så är det ju faktiskt så att ont har vi alla, eller hur? Någonstans. Däremot uppmuntras inte förmågan att bita ihop – så länge man inte lär sig spela handboll, alltså.
Handbollstraditionen verkar än så länge sitta i. Men det är nog bara en tidsfråga innan den bryts är jag rädd, det är alltid lättare att bryta ned något än att hålla det samman; det är universums entropi, ett naturvetenskaplig axiom. Och den som tror att tröjdragningar bara är ett fotbollsfenomen tar förstås fel. Som ren parentes: svenska handbollslandslaget var innovativa på 90-talet och skaffade en tajt dräkt som var mycket svår att få grepp om, men den förbjöds. Men detta med att ‘känna efter’ det är fortfarande något av tabu.
Fotbollsfuskandet däremot överförs nästan per automatik till en ung generation – trots att ingen egentligen vill att det ska bli så. På fråga B – om en kultur kan förändras – så kan vi alltså också hitta ett svar: det är nästan stört omöjligt att ändra på kulturer till det bättre. En sån anpassning är nämligen jobbig, och vi är till mans alla lite lata (eller rationella, som vi brukar säga om oss själva). Ingen fotbollsspelare ‘tjänar’ på att stå på benen om domaren redan utgår ifrån att av dem som faktiskt står upp så kan det inte vara någon som utsatts för något ojuste.
Vill man få någon att bita ihop, som är van att tjura för ingenting, så måste man ta i ordentligt: ‘Upp och hoppa för f-n och ligg inte där och tyck synd om dig själv!’ Handbollstränaren skulle inte behöva säga det – han vet att om någon ligger kvar på golvet så är det för att det verkligen gör ont. Fotbollstränaren är däremot så illa tvungen. Och de curlande föräldrarna vid sidlinjen likaså. Alla måste vara överens. Och framförallt måste domarna börja döma oftare för filmning, vilket sannolikt kräver videogranskning för att fungera. Då – men bara då – lovar jag att fotbollsgrabbarna så småningom kommer tåla smällarna bättre. För i grunden är de inte ett dugg mer ömhudade. Det är bara en dålig kultur som gjort dem sådana.
Slaget om Bråvalla och Soknar-Sote som bokstavligen visste hur man bet ihop
Nu tog jag upp ett av många negativa exempel på vad som händer när vi får en för ensidigt feminin kultur. Eftersom det råkar vara så att Sverige är världens av feminina värderingar mest genomsyrade samhälle – och det är allt annat än bra. Men för säkerhets skull bör jag tillägga att allt som är manligt inte heller är bra. Pendeln har svängt för långt helt enkelt. Anledningen att vi hamnat där vi nu är, är ju en reaktion på ett samhälle där känslokyla betraktades som ‘härdande’. Skrönor som beskrivningen av Bråvallaslaget (ca 750 e.Kr.) var också utan tvekan ett dygdemönster för hur man skulle bita ihop ända in i andra halvan av 1900-talet när jag växte upp. Och med det menades gärna bokstavligen, att man skulle hålla fast i sin avhuggna käke, genom att bita tag i skägget, som Soknar-Sote gjorde när han fick käften avhuggen av sköldmön Vebjörg. Detta var kanske inte riktigt praktiskt möjligt, men väl ett eftersträvansvärt manligt ideal.
I min farfars nedtecknade minnen om min farfarsfar finns en liknande, lakoniskt berättad historia, som jag fascinerades mycket av när jag var mindre – och som utan tvivel påverkade mig. Inte våldet så mycket som det manliga sättet att segra och stå upp för sin rätt, och inte minst självklarheten i att inte gnälla över sina blessyrer, som ju bara bestod av ett antal hugg i huvudet – you should have seen the other guy, som man säger – farfarsfar var däremot på benen och slet redan dagen därpå.
Kanske behövdes någon som visade hur ‘omanligt det var att gnälla, men det kunde nog vara skönt att ha åtminstone en förälder som inte tyckte att man ‘bara lipade’ om man gjort sig riktigt illa. Problemet med att ta avstånd från den här sortens förebilder var att det startade en glidande rörelse vi inte kunnat få stopp på. Idag är vi inte män om vi inte både kan gråta över minsta vardagsbekymmer och berätta om våra innersta känslor för alla och envar. Och det må ha sina fördelar. Men om vi aldrig ens försöker bita ihop så är det direkt samhällsfarligt. Ibland behöver vi vara män, enligt den mest ålderdomliga måttstocken – särskilt om ingen annan vill vara det runt omkring oss.
Så hur snabbt kan vi då ändra på världens fotbollskultur? Fem år? Tio? Aldrig? Jag tror att de flesta inser att det är ett jobb som kommer kräva sin man. Eller i alla fall någon med väldigt manliga värderingar.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Bråvallaslaget, utdrag ur Sögubrot:
På Konungens uppmaning lopp han då fram i hären mot Ubbe, och en svår kamp uppstod emellan dem, gifvande de hvarandra stora hugg, emedan begge voro väldige kämpar. Sålunda gick det en stund; Stärkoder gaf Ubbe ett betydligt sår, hvaremot Stärkoder fick sex sår, som alla voro stora och djupa; och tycktes det honom, att han aldrig någonsin hade varit i en sådan farlig strid mot en enda man; men eftersom fylkingarne voro så manstarka, skiljdes de från hvarandra, hvarför ock denna tvekamp upphörde. Sedan dräpte Ubbe en kämpe som hette Agnar, och röjde beständigt väg framfor sig, derigenom att han högg åt bägge sidorna, så att armarne voro blodiga ända upp till skuldrorna; hvarpå han vände sig emot Thillerne. Men när de sågo honom sade de: »Nu behöfva vi icke söka oss fram annorstädes i hären, ty först måste vi en stund pröfva våra pilar på denne man, inan han blir segrande; och ja mindre man erkänner vår duglighet, destomera skola vi nu anstränga oss, och visa oss vara raske män!» Då begynte de tappraste bland Thillerne, Hadd Hårde och Roald Tå, att skjuta på Ubbe, och desse voro så välöfvade bågskyttar, att de afskjöto tvänne tolfter pilar midt i bröstet på honom, ty det höll hårdt till, att få lifvet af honom; gifvande desse män honom sålunda sin bane, sedan han derförinnan hade dräpt sex kämpar, och dessutom tillfogat ellofva kämpar stora sår, och dödat sexton man af de Svenskar och Göter, hvilka stodo främst i fylkingen. I det samma sökte ock sköldmön Vebjörg hårdt fram emot Svenskarne och Göterne. Hon vände sig emot den kämpe som hette Söknar-Sote, och hade hon en sådan vana, att föra (handtera) hjelm, brynja och svärd, att hon var den främsta i ridderliga idrotter, som Stärkoder den Gamle förtäljer. Hon gaf Soknar-Sote stora hugg, anfallande honom länge, och ett hugg gaf hon honom öfver ansigtet, så att hon skar sönder käften och högg hakan nära af, men han tog skägget i munnen och bet deri, hållande på detta sätt hakan qvar vid underkäken. Många stora bedrifter utförde hon således i drabbningen, men litet derefter kom Thorkel Styfsint. Konung Rings kämpe, henne till mötes, och de hade en skarp strid med hvarandra, som slöts dermed, att han dräpte henne, sedan hon hade fått flera sår och vist mycket mannamod.
Här kan du läsa hur det slutade (spoiler alert: med svensk seger så klart!): Sago-fragment om några Forntids-Konungar i Danmark och Sverige
