DN:s politiska kommentator går i spinn. EBT har nu ”gett SD t v å stora genombrott.” Man har letat upp någon sömning KD-kommunalpolitiker i Helsingborg som är försiktigt kritisk. Och så har ju Alf Svensson uttalat sig negativt, men tydligen så vagt att DN inte ens vill ge ett direkt citat. Allt går ut på att försöka hitta och exploatera sprickor i partiet.
Det är i och för sig inte så svårt att hitta förvirrade KD:are som ställer sig frågande till det nya budskapet som framförallt EBT och Skyttedal för fram. Svängningen har gått så snabbt att partiprogrammet inte hunnit med att ändras. KD:s röst för anhöriginvandringen var inte en omsvängning utan en rak linje från tidigare ståndpunkter sett.Jag gissar att EBT valde att förlora den striden för att den i praktiken inte hade någon betydelse för beslutet. * Genom beslutet om anhöriginvandringen så hoppas EBT få med sig de fromma kärnväljarna på tvärvändningen. DN och vänsterpressen gör istället allt för att se till att hänga av dem. På samma sätt som C och L tagit med sig borgerliga kärnväljare till Löfvenlägret, kan ju KD på det här sättet få med sig en och annan massinvandringsentusiast bakom en politik som i grunden är invandringskritisk. * Det vill inte Stenberg på DN, Lindberg på AB m fl. Men de kommer inte kunna hindra det. EBT:s kärnväljare är för få och hennes nya väljare för många. Och hon är för smart för att göra bort sig som Sabuni (L) och göra en pudel ovanpå det här; efter anhöriginvandringsbeslutet finns det inte utrymma att hitta på fler dumheter helt enkelt. Lunchen med SD och nu talet om mångkulturens död är ägnat att visa en beslutsam tydlighet: omsvängningen kommer genomföras. * Jag tror att Ebba kommer ha goda möjligheter att behålla sina gamla väljare om hon fortsätter att ha framgång i opinionen i övrigt. Och det kommer hon om hon inte gör fler avsteg från den nya linjen. Alla vill vara med en vinnare och hennes motivering till varför mångkulturen är död är välformulerad: * ”Det måste finnas en uppsättning värderingar som gäller alla. Det är då som de som har varit här länge i Sverige kan fortsätta känna sig hemma och vi kan säkerställa att de som kom igår och behöver ett nytt tryggt hem inte möts av förtryck.” * Detta kan de allra flesta ställa upp på. Och är det viktigaste skälet till varför vändningen kommer fullbordas: man har rätt i sak. DN och andra tidningar försöker få det att låta som om EBT tar sitt parti från den goda till den onda sidan. Men i själva verket tar hon partiet från den suicidala masspsykosens sekt över till det sunda förnuftets läger. Eller som en läsarkommentar, Fredrik Lundberg i Kåge, sammanfattar det: * ” 2008 – ’Kristdemokraterna betonar istället alla människors lika värde och ser invandringen som en resurs’ 2019 – Jepp, så var det med ’resurs’. Invandring har visat sig vara en mycket dålig affär. Och det är bara den ekonomiska sidan. Vi har även fått bevittna hucklets återkomst, hederskulturens intåg, dödskjutningar och sprängningar på våra gator, terrormord med lastbilar, masstiggeri, gruppvåldtäkter och infiltration av religiöst tankegods i våra domstolar och politiska partier. Vi ska vara glada att det inte tog längre än 11 år för KD att finna sin ryggrad och våga kalla en spade för en spade, även om de tyvärr vacklat i frågan om anhöriginvandringen, trots sitt ungdomsförbunds bön om att ta sitt förnuft till fånga. ” * Det sunda förnuftets läger växer stadigt av ett enda skäl: verkligheten rår inga utopier på.
bild 1. Nazistiskt judehat blev vänsterns skrämselpropaganda
En gång i tiden satt vi framför Ville, Valle och Viktor och fick reda på att alla arbetare var förtryckta av kapitalisterna i ’Farfars praktiska råd’. Naturligtvis blev inte alla kommunister av det. Allra minst jag själv. Vilket för många innebär att vi kan avfärda 70-talets indoktrinering i barn-tv. Men det är ju helt fel. Hade vi tvingats titta mer på ’Vilse i pannkakan’ och dylik vänsterpropagandism, så hade många fler blivit vänster som vuxna, utan tvekan. Indoktrinering och hjärntvätt funkar ju bäst när vi blir grundligt tvagade i luten.
bild 3. Media skapar medvetet autonoma våldsaktivister
Men Ville, Valle och Viktor räckte gott för somliga. Tillräckligt många för att säkerställa en vänstermajoritet för lång tid framåt. När Elise Rydahl, f d autonom vänsteraktivist på Swebbtv bekänner sina tidigare synder är det media hon främst lägger ansvaret på. Att familj och uppfostran och personlig läggning naturligtvis också har betydelse behöver vi inte ifrågasätta, men det är just frånvaron av uppfostran och tolkning av medieintrycken som Elise sätter fingret på. Som att sättas framför ett bord fullt med mer eller mindre nyttiga maträtter, vad väljer barnet då? * Elise blev som åttaåring rädd för nazisterna, när serien Förintelsen sändes. När den sedan sändes repris under hennes högstadietid blev hon arg. Och så blev hon autonom. Och ’bekämpade’ alla som kallades nazister och rasister. Och bl a SD:are kallas ju ofta så – på tv. Och ‘bekämpningen’ skedde med metoder som var just nazisternas egna; stenkastning, bråk, störning och utbuande för att ingen av ‘de onda’ skulle nå ut med sitt budskap. Och allt med mediernas benägna stöd, Elise var ju på den ’goda sidan’. Avprogrammeringen var närmast slumpmässig och något av en paradox – Elise fick inte alls samma mediestöd avseende sina andra åsikter, som anti-EU och anti-NATO mm. Detta gjorde att hon slutade läsa tidningar och titta på tv. Och därmed blev hon mer mottaglig för sina grannars synpunkter. Möllevången var full av svenska SD:are och när hon väl börjat umgås med dem förstod hon dem bättre. Plötsligt kunde hon se verkligheten. Invandrarna begick faktiskt 100% av brotten omkring henne! Något i det hon fått lära sig var fel. Ja, allt. * Det finns ganska gott om vänstermänniskor som gjort samma resa. Personligen tror jag att de innerst inne besitter någon form av intellektuell hederlighet som de andra inte gör. Det är nämligen alldeles för få som omvänds, trots verklighetens alla bevis.
bild 2. SVT är lika vänster idag som på 70-talet, bara ännu skickligare hjärntvättare
Egor Putilovs utmärkta genomlysning av Lilla Aktuellts ’upplysning’ till barn i åldrarna 10-14 år är ett skrämmande bevis på att statstelevisionen är precis lika subjektiv idag som på 70-talet. Källkritik ‘utbildas’ barnen i, utan ett ord om att det är innehållet i budskapet som ska granskas. För barnen tycker Lilla aktuellt att det räcker med att granska källan. ’Är det t ex de här: SR, SVT, DN, SvD, Aftonbladet, TV4, så är de trovärdiga’ säger man, ’för här arbetar journalister som är kunniga’ och ’här är syftet bara att sprida information’. Barn i åldrarna 10-14 är de som är allra mest mottagliga för utomståendes påverkan, och på klassisk hjärntvättsmanér låter man inslaget avslutas med barn som själva deltar i ’källkritik’, där Trump dyker upp på en skylt – det är genom jämnårigas (ju mer lika barnet självt desto effektivare) och helst egen medverkan, som hjärntvätt biter bäst. Eva Landahl, programansvarig, var tidigare ansvarig för SVT Nyheter, men blev under valåret förflyttad, efter att ha spridit SD-kritik på twitter. Att hon fick detta arbete som reträttpost måste ha varit mumma för henne.
bild 5. Svennehatet 2016 – vad gjorde AKB åt det?
Som kanske bekant fungerar lagen om hets mot folkgrupp i praktiken inte alls när hetsen riktas mot den svenska majoritetsbefolkningen. Jag vill uppmärksamma det nu tre år gamla reportaget i Kvällsposten där detta hat beskrivs i detalj, i stadsdelen Seved i Malmö. Det var samma hat och våld som hjälpte till att omvända ovan nämnda Elize. Men i Seved och Möllevången och liknande stadsdelar är det svårt att se hur situationen någonsin ska kunna vända. Måste det gå så långt för att pk-folket ska få upp ögonen? Ja, att döma av intervjun med Mubarik Abdirahman (S)-politiker i staden, så är det så. För han kan bara se fördelning av makt och välstånd som förklaringar, inte kultur, religion och korkat bemötande (nedvärderande pjåsk), som forskningen konstaterat är vad som skapar detta ressentiment. Och viljan att ta tag i problemet är noll – bara läpparnas bekännelse. Kvällspostens reportage lades fram för Alice Bah Kuhnke som kallade företeelsen med svenskhat för oacceptabel. Även denna rasism skulle bekämpas. Tre år senare och x antal miljoner utdelade ur ABK:s myndighetsfickor till islamisterna, så har lagen varken ändrats eller utretts. Och JK:arna har samfällt tagit som sin uppgift att tolka den restriktivt: nej, svenskar ska inte skyddas, är budskapet.
bild 4: ‘Intersektionell exotifiering’ viktig att bekämpa. Svennehat och manshat inte alls.
Istället går pengarna till ännu mer skydd av de redan överbeskyddade. MUCF har nu givit statliga bidrag för automatiserad ’näthatsbekämpning’. Som reklam för denna verksamhet deltar bl a en vacker ung kvinna, Aisha Ali, som förklarar intersektionella aspekter på näthat så här: ’hon får dagligen höra ’Wow, vilken häftig blandning du är, nåt mellan choklad och vanilj?’, varefter hon förtydligar att detta verkligen inte är OK, utan ska anmälas som ’exotifiering’ och en form av ’mikroaggression’. För mig som älskar såväl choklad som vanilj och gärna ger vackra kvinnor komplimanger utan att känna aggression, så är hela inslaget lika obegripligt som om det sändes från Mars. Men jag antar att Aisha måste lida enormt av att få dessa komplimanger och att detta är viktigt att åtgärda. Medan Anna i Rinkeby alltså ska få tåla att kallas ’svennehora’ – och att tegelstenar kastas efter henne och hennes barnvagn.
bild 6: Hatet mot svenskarna är starkt. Och det är i de muslimska befolkningsgrupperna det gror.
Och när det gäller oss män, så är det till och med ett vinnande kampanjbudskap att kalla oss ’äckliga varelser som lever på vår jord’. Marwa Karim (SSU) är ’stolt manshatare’ och formuleringarna är ännu mer obehagliga när man semantiskt analyserar dem: i sitt sammanhang och med tillägget ’lever på vår jord’ mer än antyds att männen är exkluderade, inte bara från det gemensamma ägarskapet av jorden, utan också från rätten till liv överhuvudtaget. Och att Marwa kan stoltsera med dessa åsikter är alltså inte bara lagligt (och ocensurerat av facebook), inom en stor grupp unga socialdemokrater är detta ett budskap som gör henne populär. Året efter blev hon utsedd till Melodifestivalsambassadör. Att Marwa är av muslimsk ursprung är måhända en tillfällighet på det personliga planet, men som genomsnittsinvandrare är det inte alls så: det är de muslimska invandrarna som varken vill assimileras eller integreras, och det är bland dem som ressentimenten mot den svenska majoritetsbefolkningen är starkast.
Tillbaka till bild 1: Från judehat till svennehat
Sammanför vi det som nu händer i Sverige, så är det mycket lätt att dra konkreta analogier med det Nazityskland som använts och fortfarande används för att skrämma upp folkopinion och indoktrinera den till att begå liknande övergrepp. Skillnaden är att det inte i första hand är judar utan den svenska majoritetsbefolkningen som ställts vid skampålen. Det är vi som man med laglig rätt får trakassera, det är vi som saknar rätt att svara med samma medel. Det är våra åsikter som censureras och det är oss som det är legitimt att hata. Ja, det har redan övergått i våldshandlingar, men dessa tystas förstås ned. Ett stort mörkertal döljer sig bakom de rubriker där unga SD-valarbetare slås ned och misshandlas, och de mordbränder som drabbat SD- och AfS-politiker benämns helst inte som politiska brott i mainstream media.
Det finns alltså tydliga tecken på att den historiska dygnscykeln bara är någon halvtimme, kvart eller minuter från att fullbordas, från nazistiskt judehat till muslimskt svennehat, med de svenska mediernas benägna bistånd. Bäva månde svenskarna när de hamnar i minoritet, inte bara i Rosengård och Rinkeby, utan i hela Sverige. Demografiska analyser (se tidigare krönikor) visar att med nuvarande trend är det tjugo år dit.
Lisa Magnusson på DN tycker att det är rasism när Ivar Arpi på SvD konstaterar att stadsbilden nu domineras av ‘nytillkomna’ i princip överallt i Sverige. Att han och andra för fram demografin som en rimligare förklaring till den invandringskritiska inställning som många svenskar har. Och hon kallar det inte invandringskritik. För henne är det rasism. Så då var vi alltså tillbaka igen. Till ruta ett.
Men jag frågar mig. Är det rasism…
… att med egna ögon konstatera att Sverige inte är homogent etniskt svenskt längre. Och inte gilla det?
eller
… att med häpnad och förskräckelse läsa SCB:s statistik och konstatera att 30% av befolkningen har rötterna utomlands? Nära 1,3 miljoner från muslimska länder – varav de flesta har kommit de senaste 10 åren. För övrigt den andel av befolkningen som har i särklass högst nativitet, vilket bland annat innebär att av de 115.832 barn som föddes i Sverige 2018 svarade icke-etniska svenskar för 40% och de som hade ursprung i muslimska länder för 25%. * Det här är hursomhelst en aha-upplevelse som många svenskar uppenbarligen inte uppskattar. Så är det rasism? Vänstern hävdar det. Liksom Lisa Magnusson på DN. Svaret är förstås att det beror på. Dels hur ordet definieras. Dels vad somliga av oss tänker sedan. Att hata eller se ned på en enskild människa på grund av och utan annan anledning än hens hudfärg, nationalitet, religiösa uppfattning eller sexuella läggning. Det är rasism och/eller diskriminerande på annat sätt. * Det blir svårare att hålla isär begreppen när vi först får klart för oss något med personen ifråga som vi kan ha goda skäl att inte tycka om. Att hen är kriminell och våldsbejakande, har en religiös uppfattning som omfattar homofobi, kvinnoförtryck och antisemitism, som kommit hit för att leva på bidrag eller som bara är grundligt otacksam och ohövlig. Om vår negativa uppfattning då förstärks när vi samtidigt konstaterar att hen t ex är från MENA-området och muslim, så är det lätt att också tolka detta som rasism. men är det riktigt så? När ‘fördomarna’ stöds av statistik? * Man kan under alla förhållanden konstatera, oavsett definition av ordet rasism att våra reaktioner i så fall är naturliga. Personligen anser jag att om jag lyckas möta varje person utan förutfattade meningar så är jag fri från rasism. Det är i praktiken svårt nog bara det, och kräver i varje nytt möte att jag är förmögen att bibehålla min öppenhet och anpassa min uppfattning vartefter. Jag bemöter t ex inte en man exakt likadant som en kvinna. För i snitt är män och kvinnor rätt olika. Men efter att ha växlat några repliker kan jag ha ändrat mitt sätt så mycket att det första bemötandet är överspelat. Då är den jag mött och talat med en individ kort och gott, på gott och ont. * Det betyder i klartext att ibland visar sig mina förutfattade meningar inte stämma. Då gäller det att vara öppen och kunna ändra på dem. Men om de stämmer då? Det kan antingen bero på att jag inte alls är öppen; i så fall bekräftas alltid fördomarna. Men det kan också bero på att jag har tillägnat mig kunskaper och erfarenheter, som i så fall oftare än inte borde bekräftas, eftersom de är fakta. Att kräva att jag inte skulle dra mer långtgående slutsatser när min kunskapsbaserade statistiska sannolikheter bekräftas, det är skenheligt – vi funkar inte så, och det vore heller inte rationellt. Detta är inte rasism. Inte för mig i alla fall. * Lika lite som det är att konstatera att muslimer oftare är religiöst fundamentalistiska än kristna eller att man i Somalia har ett betydligt lägre IQ än etniska svenskar. Eller att män är mer riskbenägna och tävlingsinriktade än kvinnor. Det är fakta som kan bekräftas med siffror. Och de gäller för genomsnitt av grupper med människor som på individnivå kan avvika mer eller mindre kraftigt. * Men det kan vara mycket annat som också gör att vi reagerar negativt när vi ser Sverige fyllas med främmande element, sådant som i alla fall jag inte skulle kalla för rasism. En påminnelse om att gamla tider flytt – precis som vi känner sorg över att huset vi växt upp i har rivits, att platsen där vi lekte är förvandlad till oigenkännelighet. Och i det här fallet är det ju inte bara en plats som förvandlats. Det är hela vårt land. Och vi kan ju heller inte undvika att dra slutsatser också om framtiden. Som hur det kommer att se ut för våra barn och barnbarn. Det är inte rasism och fördomsfullt att hysa sådan oro. Snarare närmast gruppsuicidalt att inte göra det. Och om vi svenskar skulle lyckas bortse från sådana känslor, så är vi ganska ensamma om det i världen. * Det vi ser omkring oss kan också vara en påminnelse om att de siffror som många av oss oroas över. På detta sätt fysiskt bekräftas de. Vi vet att flyktingarna kostar enorma pengar – inte just ‘goa Ismail’ förstås – men de statistiska genomsnitten gör honom till undantaget som bekräftar regeln.Vi vet att de som kommer från muslimska länder tar med sig religiös fundametalism och att det bland dem döljer sig terroristsympatisörer. Vi vet att med den stora invandringen även följer ökad kriminalitet. När siffrorna syns. Då blir vi ‘rasister’. *Vänstern ville ha det så här. Det ville faktiskt inte alla. Och ännu färre om vi inte konstant indoktrinerats till att ha just vänsterns uppfattning, den postmoderna mångkulturbejakande Frankfurtskolan har slagit igenom i breda led, långt ut på högerkanten, där nyliberalisterna har omfamnat mycket av den. Men den går helt på tvärs mot vår grundläggande natur. * Sanningen är förstås att vi svenskar bara är människor, inte helgon eller supermänniskor, som ska klara och tåla allt och framförallt inte vara ‘rasister’ – som faktiskt alla andra nationaliteter och folkslag – genom hela historien – visat prov på att de är. Att vara öppen är en sak. Att vara blind är något helt annat. * Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Källa: länkad SCB-fil, där alla födda med 2 utrikesfödda föräldrar och 50% av de med 1 utrikes födda räknas som utländsk bakgrund. Andel av nyfödda räknas som skillnaden mellan siffrorna för 2018 och 2017.
Vem tror ni är beställare av den här Novusundersökningen? Stiftelsen Global Village kallar man sig. Gå in på hemsidan och konstatera gärna att det räcker med en bild och ett par evenemangstips om Järvaveckan, för att inse vilka de är. En del av den subventionerade åsiktsmaskinen, troligtvis med x antal miljoner i bidrag från MUCF. När löner till klienterna inom stiftelsen är betalda återstår att sprida budskapen om mångkulturens välsignelser. Det här är m a o just en sådan del av ‘den djupa staten’ som Löfven kan peka på gör Sveriges jobb enligt vad som stipulerats i FN:s Global Compact-avtal, troligtvis mångdubblas fr o m i år bidragen – vi lär se mer av ‘Global Village’.
Och budskapet är att – mångkulturen bidrar med framtidstro! Med optimism! Och att det spirar något fint där, i asfalten i Rinkeby och Rosengård – trots de hårda villkoren. Detta är så klart också just vad en av ‘de slumpvisa’ läsarkommentarerna framhäver i sina slutsatser. Och det här är en artikel som få orkar läsa mer än rubrikerna av, så det lär också vara det bestående intuitiva, närmast sublimala intrycket för de flesta. * Cyniskt eller inte så drar jag helt andra slutsatser. Det handlar förstås om att man i många frågor har motsatta förtecken i dessa områden. Här är Löfvens bidragscementerande politik något som plockar stora poäng, liksom möjligheten att hela släkten ska kunna plockas in och leva på samma bidrag. En lam och undfallande politik mot islamism, vem kan gilla den? Vad sägs om islamisterna själva? En politik där brottslingar sällan döms för att beviskraven är för höga? Brottslingarna och deras anhöriga, kanske? En politik där alla man känner får förtur i bostadskön? Vilket som bekant är flyktingar av alla slag. En politik där man undviker att ställa särskilda krav avseende språk och utbildning för att få uppehållstillstånd och medborgarkrav? Nyanlända bidragsberoende som kommit hit just för att bidrag var vad man utlovats. * Att optimismen är hög, långt högre än i resten av Sverige är förstås en spegling av att en riktigt genomusel politik – för det övriga Sverige – fortsätter. Men även en spegling av hur kortsiktigt man tänker i dessa områden – man är uppenbarligen väldigt många som inte fattat eller bryr sig om att politiken inte är långsiktigt hållbar. Att det kommer en tid när bidragsregnet upphör. Tyvärr är detta inte något att förvånas över. Kortsiktigt tänkande hör till den klankultur som många av dem kommer ifrån. * Med nuvarande politik är alltså en majoritet i utanförskapsområdena väldigt nöjda. Vilket de också visar sin tacksamhet för genom att belöna regeringsunderlaget med förkrossande majoritet, där S inte sällan når över 70% av rösterna och vänsterblocket når 85-90%. * S har inte bara vänt sig från sina kärnväljare, de arbetande svenskarna. Man har också tydligt tagit ställning för just de icke-arbetande invandrarna. Bidragstagarna. De religiösa fundamentalisterna. De kriminella. De Nya Socialdemokraterna är helt enkelt Tjuvpartiet, och bara bland dess väljare går det att hitta optimism i dagens Sverige.
I korthet: Matchfixningen visar på en brottskultur i Sverige som vi aldrig haft förut – samtidigt som domstolarnas beviskrav är löjeväckande höga – och regeringen sitter med rumpan på händerna och gör ingenting. Eftersom andra länder reagerat snabbare, tydligare och hårdare så har Sverige blivit ett paradis för en alldeles speciell typ av brottslighet: den organiserade.
Läktarvåld och maskering
Problemen med läktarvåldet har länge varit ett stort problem och de som maskerar sig har man inte ansett att man kan göra något åt. År ut och år in. Till slut fick man till ett maskeringsförbud som började gälla för två år sedan. Men vad gjorde våldsverkarna då? Jo, man gömde sig under de jättelika s k OH-flaggor som rullas ut över delar av publikhavet. I skydd av dessa kunde man i lugn och ro förbereda allehanda föbjudna aktiviteter, som bl a innabär att starta tifon och sätta fyr på kraftiga knallskott. När dessa OH-flaggor nu förbjudits av polisen så blir man jättesura. På derbyt mellan AIK och Hammarby var det tvärtyst under matchens första tio minuter. Man hävdar att detta förstör publikkulturen, och att det inte är ‘roligt’ längre. * Sanningen är förstås att det alltid är roligt med festligheter, men inte alls med olagligheter som innebär fara för annans liv. Och inte heller med matchstörande företeelser som innebär ständiga avbrott i matcherna, medan alla tvingas vänta ut att rökutvecklingen vädras bort – ett särskilt stort problem på Friends Arena förstås, när taket är stängt. Dessutom – helt ärligt – är man inte där för att titta på fotboll? Att befinna sig under en flagga kan ju inte direkt göra det lättare att följa med i matchen. * Varför tar jag upp det här? Jo, för att polisens och riksdagens/regeringens senfärdighet i att lagstifta och sätta hårt mot hårt, inte bara visar på den vanliga inkompetensen utan framförallt ovilja att se saker för vad det är. Som i sin tur beror på att de kriminella element som deltar i fotbollsevenemangen har ett betydande våldskapital som man helt enkelt är rädda för att sätta sig emot. Lyssna gärna på hur tränare och spelare försiktigt tassar runt frågan och hur de flesta smeker sina s k fans medhårs.Samtidigt som somliga av dessa inte drar sig för aktiviteter som kan kosta deras lag både böter och avdrag av viktiga poäng. Och vad förstås ingen säger, är att fotbollens problem har stark anknytning till invandrad brottslighet – och framförallt organiserad sådan.
Matchfixningen – stora pengar – små risker
Den absolut allvarligaste aktiviteten av sådant slag är förstås matchfixningen, där någon eller flera spelare mutas för att spela dåligt. Det handlar om mycket stora pengar, och för att dessa fixningar ska vara möjliga så måste man ha kommit spelarna nära. Och helst ska spelarna bo i eller komma ifrån utanförskapsområden eller ha släktband med människor som gör det. För i dessa gäller parallellsamhällets lagar, tystnadskultur och polisen blandas sällan eller aldrig in. Då fungerar hot så mycket bättre. * Nio matcher är just nu under utredning, bl a den allsvenska matchen Elfsborg-Kalmar. Problemet är växande. Och det är ju inte att undra på. För de som väljer att ställa upp är belöningen stor. Och för dem som inte gör det är hot och våld legio. För ett par år sedan nu var det på väg att hända i en match mellan AIK och Göteborg. Den f d AIK-stjärnan Dickson Etuhu hade försökt muta en av sina fd lagkompisar, målvakten Kenny Stamatopoulos som dock valde att tacka nej och sedan anmäla vad han uppfattade som ett solklart mutförsöket. Vid en husrannsakan hos Dickson hittades bl a narkotika och uppgifter om spelberoende. * Men Dickson Etuhu frikändes ändå. Det mod som Kenny visade belönades med ett avfärdande av TR. ”Det krävs att erbjudandet lämnas på ett klart och tydligt sätt samt att det är allvarligt menat”, skriver rätten i domen. Med de beviskraven kan man lugnt slå fast att ingen någonsin kommer kunna sättas dit utan att fixningen faktiskt genomförts. Och motivationen för att genomföra fixningar har naturligtvis ökat, samtidigt som åtgärderna för att täppa till lagen, genom att införa en särskild brottsrubrik för just detta, är hittills noll. Eftersom de flesta andra länder varit mycket snabbare att agera, blir Sverige därför något av fixarnas paradis, hit dras de grovt kriminella. * Visst är det välkänt att Sveriges gränser är öppna för alla, men att döma av hur vår regering och dömande makt agerar, kan man nästan få för sig att just just organiserade brottslingar är alldeles särskilt välkomna.
Den här bloggen skulle kunna sorteras in under retoriska frågor, anser somliga säkert. Tyvärr både dem som anser självklart ja och självklart nej. Och för att förklara varför det är ett självklart nej, åtminstone på den första frågan, utan att detta kallas för ‘kulturrasism’, så krävs att man håller tungan rätt i mun. Det blir enklare med en analogi.
När jag en dag skjutsade min yngste son och hans kompis till handbollsträning så pratade vi lite om skillnaden fotboll–handboll. Det vill säga filmningarna. Båda grabbarna, 13 år, var väl medvetna om denna, de spelar nämligen som flera andra killar i sitt lag även fotboll. Några i fotbollslaget spelar däremot bara fotboll, och de som gör det hade tydligen, enligt sonen och hans kompis, redan utvecklat stora skådespelartalanger. Förmågan att känna efter var tydligen mycket större bland dessa, än bland dem som utövade båda sporterna. På vägen hem funderade jag över hur sådana skillnader kunde ha utvecklats i så låg ålder, men kom fram till att det nog inte var så konstigt. De som bara spelar fotboll och inget annat är nog i genomsnitt mer enögt fotbollsintresserade och påverkas mer av Ronaldo och de andra fotbollsidolerna som de ser på TV. De får inte någon ‘motkultur’ i sig, som handbollskillarna får. Och kanske reflekteras de olika inställningarna även i hur tränarna agerar, trots att dessa garanterat inte avser att göra filmstjärnor av sina unga adepter. För när det gäller handboll vs. fotboll är nog de flesta överens om att svaret på frågan ovan är nej. Kulturen i handboll är ‘bättre’ rent objektivt, det gnälls mindre, fuskas och filmas mindre. Inte ens de mest inbitna fotbollsentusiaster (dit jag själv räknar mig) kan tycka annorlunda.
Värderingsobalansen: feminint vs. maskulint
Det intressanta är att i samhället utanför sportarenorna är det numera fotbollsreglerna som gäller. Särskilt här i Sverige. Vi känner efter, blir kränkta och uppmuntras att använda vår skådespelartalang – och att fuska. Systemet korrumperar även den bäste. Och det är en följd av ‘värderingsobalansen’. För det här är faktiskt väldigt typiskt kvinnliga värderingar. Eller snarare, ska jag skynda mig att säga, avarterna av sådana. När de går till överdrift, utan att det finns män (eller kvinnor) som representerar det typiskt manliga sättet att tänka och agera. När omsorgen om pojken som har ont leder till för mycket pjåskande och när allt han gör till slut är att känna efter istället för att försöka bita ihop. När han sen upptäcker att det kanske går att vinna matcher på det sättet – då är det kört på riktigt. Och just så har det blivit i Sverige, med alla våra mjuka, fina intentioner. Här har vi gränslös förståelse för alla som har det minsta ont någonstans. Och när vi känner efter ordentligt så är det ju faktiskt så att ont har vi alla, eller hur? Någonstans. Däremot uppmuntras inte förmågan att bita ihop – så länge man inte lär sig spela handboll, alltså.
Handbollstraditionen verkar än så länge sitta i. Men det är nog bara en tidsfråga innan den bryts är jag rädd, det är alltid lättare att bryta ned något än att hålla det samman; det är universums entropi, ett naturvetenskaplig axiom. Och den som tror att tröjdragningar bara är ett fotbollsfenomen tar förstås fel. Som ren parentes: svenska handbollslandslaget var innovativa på 90-talet och skaffade en tajt dräkt som var mycket svår att få grepp om, men den förbjöds. Men detta med att ‘känna efter’ det är fortfarande något av tabu.
Fotbollsfuskandet däremot överförs nästan per automatik till en ung generation – trots att ingen egentligen vill att det ska bli så. På fråga B – om en kultur kan förändras – så kan vi alltså också hitta ett svar: det är nästan stört omöjligt att ändra på kulturer till det bättre. En sån anpassning är nämligen jobbig, och vi är till mans alla lite lata (eller rationella, som vi brukar säga om oss själva). Ingen fotbollsspelare ‘tjänar’ på att stå på benen om domaren redan utgår ifrån att av dem som faktiskt står upp så kan det inte vara någon som utsatts för något ojuste.
Vill man få någon att bita ihop, som är van att tjura för ingenting, så måste man ta i ordentligt: ‘Upp och hoppa för f-n och ligg inte där och tyck synd om dig själv!’ Handbollstränaren skulle inte behöva säga det – han vet att om någon ligger kvar på golvet så är det för att det verkligen gör ont. Fotbollstränaren är däremot så illa tvungen. Och de curlande föräldrarna vid sidlinjen likaså. Alla måste vara överens. Och framförallt måste domarna börja döma oftare för filmning, vilket sannolikt kräver videogranskning för att fungera. Då – men bara då – lovar jag att fotbollsgrabbarna så småningom kommer tåla smällarna bättre. För i grunden är de inte ett dugg mer ömhudade. Det är bara en dålig kultur som gjort dem sådana.
Slaget om Bråvalla och Soknar-Sote som bokstavligen visste hur man bet ihop
Det halvmytiska slaget vid Bråvalla, år 750 ca, stod mellan Harald Hildetands och Sigurd Rings styrkor, samlade från när och fjärran, och var enligt källorna en uppgörelse mellan svear och daner, troligast i närheten av östgötska Ringstad vid Bråviken eller möjligen i småländska Skateholm. Alla som deltog betedde sig manligt, inte minst sköldmön Vebjörg.
Nu tog jag upp ett av många negativa exempel på vad som händer när vi får en för ensidigt feminin kultur. Eftersom det råkar vara så att Sverige är världens av feminina värderingar mest genomsyrade samhälle – och det är allt annat än bra. Men för säkerhets skull bör jag tillägga att allt som är manligt inte heller är bra. Pendeln har svängt för långt helt enkelt. Anledningen att vi hamnat där vi nu är, är ju en reaktion på ett samhälle där känslokyla betraktades som ‘härdande’. Skrönor som beskrivningen av Bråvallaslaget (ca 750 e.Kr.) var också utan tvekan ett dygdemönster för hur man skulle bita ihop ända in i andra halvan av 1900-talet när jag växte upp. Och med det menades gärna bokstavligen, att man skulle hålla fast i sin avhuggna käke, genom att bita tag i skägget, som Soknar-Sote gjorde när han fick käften avhuggen av sköldmön Vebjörg. Detta var kanske inte riktigt praktiskt möjligt, men väl ett eftersträvansvärt manligt ideal.
I min farfars nedtecknade minnen om min farfarsfar finns en liknande, lakoniskt berättad historia, som jag fascinerades mycket av när jag var mindre – och som utan tvivel påverkade mig. Inte våldet så mycket som det manliga sättet att segra och stå upp för sin rätt, och inte minst självklarheten i att inte gnälla över sina blessyrer, som ju bara bestod av ett antal hugg i huvudet – you should have seen the other guy, som man säger – farfarsfar var däremot på benen och slet redan dagen därpå.
Kanske behövdes någon som visade hur ‘omanligt det var att gnälla, men det kunde nog vara skönt att ha åtminstone en förälder som inte tyckte att man ‘bara lipade’ om man gjort sig riktigt illa. Problemet med att ta avstånd från den här sortens förebilder var att det startade en glidande rörelse vi inte kunnat få stopp på. Idag är vi inte män om vi inte både kan gråta över minsta vardagsbekymmer och berätta om våra innersta känslor för alla och envar. Och det må ha sina fördelar. Men om vi aldrig ens försöker bita ihop så är det direkt samhällsfarligt. Ibland behöver vi vara män, enligt den mest ålderdomliga måttstocken – särskilt om ingen annan vill vara det runt omkring oss.
Så hur snabbt kan vi då ändra på världens fotbollskultur? Fem år? Tio? Aldrig? Jag tror att de flesta inser att det är ett jobb som kommer kräva sin man. Eller i alla fall någon med väldigt manliga värderingar.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Bråvallaslaget, utdrag ur Sögubrot:
På Konungens uppmaning lopp han då fram i hären mot Ubbe, och en svår kamp uppstod emellan dem, gifvande de hvarandra stora hugg, emedan begge voro väldige kämpar. Sålunda gick det en stund; Stärkoder gaf Ubbe ett betydligt sår, hvaremot Stärkoder fick sex sår, som alla voro stora och djupa; och tycktes det honom, att han aldrig någonsin hade varit i en sådan farlig strid mot en enda man; men eftersom fylkingarne voro så manstarka, skiljdes de från hvarandra, hvarför ock denna tvekamp upphörde. Sedan dräpte Ubbe en kämpe som hette Agnar, och röjde beständigt väg framfor sig, derigenom att han högg åt bägge sidorna, så att armarne voro blodiga ända upp till skuldrorna; hvarpå han vände sig emot Thillerne. Men när de sågo honom sade de: »Nu behöfva vi icke söka oss fram annorstädes i hären, ty först måste vi en stund pröfva våra pilar på denne man, inan han blir segrande; och ja mindre man erkänner vår duglighet, destomera skola vi nu anstränga oss, och visa oss vara raske män!» Då begynte de tappraste bland Thillerne, Hadd Hårde och Roald Tå, att skjuta på Ubbe, och desse voro så välöfvade bågskyttar, att de afskjöto tvänne tolfter pilar midt i bröstet på honom, ty det höll hårdt till, att få lifvet af honom; gifvande desse män honom sålunda sin bane, sedan han derförinnan hade dräpt sex kämpar, och dessutom tillfogat ellofva kämpar stora sår, och dödat sexton man af de Svenskar och Göter, hvilka stodo främst i fylkingen. I det samma sökte ock sköldmön Vebjörg hårdt fram emot Svenskarne och Göterne. Hon vände sig emot den kämpe som hette Söknar-Sote, och hade hon en sådan vana, att föra (handtera) hjelm, brynja och svärd, att hon var den främsta i ridderliga idrotter, som Stärkoder den Gamle förtäljer. Hon gaf Soknar-Sote stora hugg, anfallande honom länge, och ett hugg gaf hon honom öfver ansigtet, så att hon skar sönder käften och högg hakan nära af, men han tog skägget i munnen och bet deri, hållande på detta sätt hakan qvar vid underkäken. Många stora bedrifter utförde hon således i drabbningen, men litet derefter kom Thorkel Styfsint. Konung Rings kämpe, henne till mötes, och de hade en skarp strid med hvarandra, som slöts dermed, att han dräpte henne, sedan hon hade fått flera sår och vist mycket mannamod.
