En lång och låst DN-artikel om kvantdatorer. Men lugn, ni ska få en sammanfattning. Man berättar om att det pågår en kapplöpning mellan USA och Kina om vem som ska bli först att kunna räkna ut sådant som dagens superdatorer inte kan klara av på en livstid. Det ges räkneexempel på hur snabbt det kommer gå och talen är hissnande, fler beräkningar än antalet atomer i universum, givet att man kan plocka ihop 300 kvantbitar i en dator. Och dessa beräkningar görs på en gång, samtidigt. Det är själva definitionen av kvantbitarna nämligen; de visar inte nollor och ettor i sekvenser utan båda på samma gång.
Google har nu fått ihop en dator med 53 kvantbitar och med teoretisk potential att skapa 9 biljarder lösningar samtidigt. Man talar om världsherravälde, och att man därmed är före både USA:s och Kinas militär. Svenska forskare på Chalmers, där Wallenberg satsar 600 miljoner under en tioårsperiod, har bara ett par kvantbitar, men lägre ‘brus’, som stör beräkningarna. Kanske kan man haka på och sälja sin del av lösningen så småningom till någon.
Det ofattbara antal kombinationer testade inom några nanosekunder skulle kunna dyrka upp alla dagens kodsystem med ren råstyrka. En annan, mindre destruktiv förmåga vore att lösa optimeringsproblem hur t ex flygbolags plan och besättningar effektivast används i förhållande till sina destinationer. Men sen var det slut på exemplen. Resten av artikeln ägnar sig åt att dämpa förväntningarna/farhågorna genom att låta några skeptiker komma till tals.
AI är inte sunt förnuft
Det här är kanske inte formellt en del av AI-utvecklingen, men man måste inse att det är som att ge hjärnan muskler som ingen riktigt kan föreställa sig effekten av. Att vara uppkopplad till en kvantdator skulle i princip göra hela Wikipedia tillgänglig för dig, innan meningen du påbörjat behöver ett kommatecken. Ja, innan du ens hinner böja tungan till en inledande versal.
Det är uppenbart att det finns stora hinder att komma över först. Som vanligt är timingen det svåraste att veta säkert. Men att det inte längre bara handlar om några nördiga professor Kalkyl som sitter i en källare och entusiastiskt skissar på domedagsvapnet – innan de går hem och bygger färdigt senaste Star Wars-legosatsen – det står klart. Alla de miljarder som nu satsas är inte bara ett bevis för att resurserna krävs, utan även för att hindren inte bedöms vara oöverstigliga. De superrika och deras jättelika företag är med där det räknas.
Och jag kan till fullo förstå nyfikenheten bland de globala multi-jättarna och bland världens militära supermakter. Visst är det spännande. Visst kan detta vara ett paradigmskifte. Så vad är det då som saknas i artikeln? Jo, det handlar förstås om varför. Varför det skulle behövas en mänsklig tunga för att uttala dessa banbrytande beräkningsresultat? Var kommer människan in i detta in? Varför så lite om konsekvenserna – och framförallt: om riskerna?
Är det ett stort framsteg för mänskligheten att kunna knäcka alla bankkoder?
Vad skulle det innebära att man kan knäcka koder t ex? Katastrof för hela världen låter det som. Vi skulle alla riskera att få våra konton länsade över en natt. Alla skulle vilja ha pengarna under madrassen igen, bara det att det då kanske inte längre finns vanliga papperspengar kvar. Enorma kostnader i alla fall, även givet att man i god tid får klart för sig att problemet måste tas på allvar. Först för banksystemen och i förlängningen, som alltid, för konsumenterna som får betala.
… eller att Kina ska kunna beräkna en biljard stridsalternativ på en sekund?
Och vad händer om Kina blir först? Ett land där industrispionage är upphöjt till fosterlandets väl och bästa. Vad kommer militärindustrin att använda dessa beräkningar till? Lika lite som vi kommer behöva mänskliga, långsamma tungor för att uttala svar som redan finns inne i AI-robotens kvantpaket, lika lite finns det anledning att låta ett mänskligt pekfinger trycka på raketavfyrningsknappen. Det här är frågor som man givetvis redan funderar över där den här typen av utveckling sker. Men sannolikheten för att någon på Google eller i Kina kommer lägga fingrarna emellan för att stoppa utvecklingen – och riskera att förlora kapplöpningen – är mikroskopisk.
Människan: utrangerad, slavkollektiv – eller superrik android?
Det är närmast vattentäta skott mellan forskning och utveckling på det här området å ena sidan och politiker och allmänhet på den andra. Ett litet fåtal populärvetenskapliga artiklar är allt som tränger igenom muren. Och medan datateknikerna är entusiastiska och uppfyllda av de spännande frågorna kring hur man ska lyckas komma vidare, så är samhällsvetenskapen fullt sysselsatt med att rita om könsidentiteter och hitta på nya ord som rasifiera och intersektionalisera. De få som har anlagt ett filosofiskt perspektiv på frågan är försagda eller vänsterliberalt optimistiska inför den undergång de själva skisserar.
Låt mig gärna påminna om de tre långsiktsscenarion som Yuval Noah Harari lägger fram: AI kommer antingen ersätta människan, eller behöva oss som kollektiv, dvs slavar. Alternativ tre: en liten privilegierad klass superrika kommer kunna integrera sig med AI, och styra massorna. Hararis ‘Homo Deus’ är otäckt neutral till den förgängelse som förutskickas. Kanske finns det någon som har bättre argument, men jag kan inte se dem. När jag läste Harari var det tvärtom så att han var först med att bekräfta mina egna farhågor, vår egen Christer Fuglesangs ‘Liv 3.0’ framstår i jämförelse som lätt naiv. Och det viktigaste skälet är ju just att fem år har gått sedan Homo Deus låg på bokdiskarna, utan att någon makthavare gjort något överhuvudtaget för att ta tag i problemet.
Media?
Sannolikheten för att MSM-reportrarna skulle börja ställa följdfrågor är minimal, de har tydligen blivit utbildade på journalisthögskolan att inte göra så. Och de är sannolikt helt enkelt inte begåvade nog – är man påhejare i den Dumskallarnas Sammansvärjning som pågår i klimatfrågan, så lär man kunna köpa även det här. Det är ju samma snälla superrika som säger att CO2 är farligt för oss, som nu påstår att AI är bra, så varför ifrågasätta?
Löfven?
Ännu mindre sannolikt är det att Sveriges skurkregim plötsligt skulle förvandlas till en thinktank kring frågor som faktiskt på allvar berör inte bara svenskarnas utan människans framtid på jorden. Det här kräver ju både kompetens och intelligens. Visserligen höjdes medel-IQ:n påtagligt efter statsråden Strandhälls, Wallströms, Bah-Kuhnkes och Ylva Johanssons avgångar, men man ligger dessvärre kvar en bra bit under medel. Sanningen är att inte ett enda västland verkar spendera tid åt att utreda konsekvenserna av dessa ödesfrågor, samtidigt som 57 långtidsutredningar om immigration och kriminalitet pågår, som de skulle kunna hitta svaren på direkt, här på min blogg .
Vanliga människor vet nästan ingenting om vad som pågår, för det är ingen som behagat upplysa dem, än mindre skicka med några varningsord. Västvärldens politiska klass lägger istället biljarder av våra skattepengar på att låtsas som att vi kan göra något åt klimatet. Biljarder som, bye the way, hamnar rakt i fickorna på dem som nu utvecklar AI. I förhållande till de enorma potentiella konsekvenserna kan intresset från media, allmänhet och politiker i bästa fall beskrivas som förstrött; det ägnas mindre uppmärksamhet än konstgräsplast och sugrörs effekter på klimatet. Det är tydligen för stort och omfattande för att vi ska kunna engagera oss, för ogripbart för att vi ska bilda oss en säker uppfattning.
AI kan i bästa fall göra livet betydligt lättare, men lika gärna – och tyvärr mycket sannolikare – leda till vanliga människors onödiggörande, förslavande eller rent av utplåning. Det är hög tid att börja ställa oss frågan om eller hur de negativa effekterna ska kunna undvikas.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
