GP-arkiv - Sunt Förnuft

Historien gallras ut

Dessutom har ABK redan varit mycket effektiv. När det gäller destruktion krävs nämligen ingen kunskap. I den från 2017 antagna museilagen står det (4§) att ett museum “ska utifrån sitt ämnesområde bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning”. Som Cwejman påpekar innebär detta att godtycket är satt i system. Lagstiftarna råkade ‘glömma’ att påpeka att kulturarvet måste förmedlas också. Och dessutom bevaras.

Den s k gallringsdebatten, uppmärksammad av Ola Wong på SvD, gällde ABK:s direktiv att låta museum slänga unika fornsakssamlingar. Den debatten uppmärksammades mycket, men någon ändring i direktiven lyckades man aldrig genomdriva. Med ‘normansvariga’ som Pia Laskar, fd Bader Meinhof-medlem, på Historiska Muséet och mängder av sådana som Ylva Sillén på våra regionala institutioner, måste vi befara att unika kulturföremål åker på tippen varje dag. Amanda Lind är inte tillsatt för att hejda denna utveckling. Hon är där för att avsluta jobbet.

Från kulturrevisionism till ren destruktion

ABK som skröt i en lååång DN-panegyrik före valet att hon aldrig poserade omedveten om hur en bild av henne skulle uppfattas. Kopplingen till Mao och hans Kulturrevolution, som innebar att miljoner fick sätta livet till, ska alltså på alla sätt tolkas bokstavligt.

Under 1900-talet gällde slaget om historien ska vara större eller mindre. Omfatta sådant som gör oss stolta över forntida bedrifter, strävsamma bönder och geniala uppfinnare eller få oss att skämmas över krigshetsande och surmagade gamla kungar och ett ständigt förtryck av fattiga, kvinnor och samiska minoriteter. Före 1917 var det förstnämnda sanning. Efter 1945 och Alva Myrdal så blev det andra allenarådande. Att båda historierna kan vara sanna och värda att berätta hann man alltså med att förmedla under knappa tre decennier, innan pendeln svängde för långt. Grimbergs klassiska skolhistoriebok är sannolikt fortfarande den som mest sanningsenligt beskriver våra kungar och deras gärningar.

Sedan 60-talet har bilderna gradvis förvrängts till mer eller mindre oigenkännliga porträtt av de historiska personerna. Skolböckerna började få platsbrist för relevant historia, när jämlikhet och mångfald skulle få sina köttben och undervisningstimmarna drogs ned. Relevanta begrepp försvann, hela epoker gjordes till valfria tillval, linjen i historien blev obegriplig när inte bara årtalen slutade nötas in; stora sjok i händelseutvecklingen lyftes ut. Ett försök att plocka bort även antiken ur läroplanen stoppades – tillfälligt. På återinvigda nationalmuseum har nationalromantiska verk försetts med varningstexter. Och i Alingsås hänger avföringen i taket.

Nationalism är det mest nödvändiga – plattformen för våra värderingar

Tyvärr är det få som riktigt insett hur katastrofalt det här är. Två svenska generationer i rad har redan indoktrinerats så svårt att man inte längre förstår hur nödvändig nationell sammanhållning och uppslutning kring nationalstaten faktiskt är. Nu växer en tredje upp, där begreppet Sverige inte bara håller på att bli något negativt och diffust – det är på väg att upphöra att existera. Utan en konkret plattform att fästa våra värderingar på, en nationell berättelse om vårt ursprung, så är vi lätta rov i den radikala samhällsförändring man är i färd med att genomföra. Den omstöpningen hade ALDRIG kunnat genomföras, om vi hade varit nationellt medvetna. Men nu pågår den för fullt, utan att vi så mycket som höjer ett finger.

Det handlar alltså inte längre om kultur- och historierevisionism. Det är en total förintelse av den svenska historien som eftersträvas – och som pågår rakt framför våra ögon.

Ormboet talar! Vår tids Medusa har tillsatts för att slutföra mordet på en kulturnation.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

I Sölvesborg vill kommunen inte längre vill köpa in utmanande samtidskonst. Det här tycker kulturminister Amanda Lind är något av det värsta som hänt, och hon får gott om plats att redogöra för sin avsky på SvD:s debattforum. Det var ju vänligt av en tidning, som man får förmoda eller hoppas är en meningsmotståndare i frågan. Någon replik har jag inte sett till dock, och misstänker att möjligheten att jag själv ska få chansen är lika liten som då jag som representant för Yttrandefrihetsombudsmannen (YO) begärde replik efter SvD-ägarna Schipsteds ‘debattinlägg’, syftande till att stänga ner nyhetsförmedling på nätet. SvD har mer plats för regeringsvänliga åsikter verkar det, frågan är var de regeringsovänliga då ska tryckas? Här på min egen blogg är de i alla fall fortfarande välkomna.

Slår ett slag för konstig konst. Inte regimkritisk sådan dock.

Varför självklart med en kommunal konstbudget?

För det första är det för mig egendomligt att det måste påpekas, men vad är det som säger att det är självklart för en kommun att köpa tavlor överhuvudtaget? Jag tror visserligen inte att det handlar om någon större andel av det skenande mångmiljardunderskottet som drivs av konstnärliga bidrag, men när fattigpensionärerna växer lika snabbt som underskotten ackumuleras så är det en berättigad fråga, varför konsten är så viktig att den ändå måste få en del av kakan. Min personliga uppfattning är att den är det och jag ska förklara varför snart. Det handlar om skäl som är rakt motsatta kulturministerns.

”Den konstnärliga friheten är motiverad utifrån människans frihet och konstens egenvärde”, skriver hon. Absolut. Men vad har frihet med kommunala bidrag att göra? Det är ju inte så att modern konst nu är förbjuden, vare sig i Sölvesborg eller i Sverige. Regimkritiska kulturarbetare förs (ännu) inte till arresten. Än mindre de regimvänliga, d v s de som Amanda Lind värnar om – svenska kulturarbetare är ju så lite rebeller de kan bli, mutade medlöpare i det politiskt korrekta åsiktsförtrycket gör de vad som kan förväntas av dem; ren regimpanegyrik för det mesta.

Mp kastar sten i glashus

En replik som vill göra Mp och SD till lika goda kålsupare.

Karin Pihl i GP ger Amanda Lind den replik som SvD måhända förvägrat andra. Huvudpoängen i ledaren är god. Mp:s stenkastande i glashuset är ju öronbedövande – Mp har sedan Alice Bah fick kulturministerposten gjort allt för att politisera vår skattefinansierade kultur, normkritiken är till och med klistrad på tavlorna i Nationalmuseum. “Att läsa Miljöpartiets program från 2015 är som att läsa en handbok i totalitärt tänkande” konstaterar Pihl, och, nej, det spelar ingen roll att deras partiprogram har reviderats, det praktiseras ändå och dess andemening fortsätter genomdrivas i all aktiv politiks handling. “För en totalitär ideologi är det självklart att konsten har samma syfte som politiken, i Sovjetunionens fall att försvara revolutionen”, påpekar Pihl; det är just vad man också gör och gjort i Sverige, egentligen ända sedan 70-talet – men inte någonsin så flagrant och högröstat som vår nuvarande regim.

Ett halvsekels vänstersväng kräver mer än förment ‘objektivitet’ för att botas.

Men sedan svajar Pihl till. Hon jämställer SD:s politiska ambitioner med Mp:s, vilket är klassisk mittentriangulering. Att utgå ifrån att man har mest rätt bara för att man tar avstånd från ‘ytterligheter’ på båda sidor kölen är egentligen ingen ideologi alls, det är bara fegt. Sveriges kulturetablissemang är mer vänster än journalistkåren, vilket inte vill säga lite. På Historiska muséet sitter Pia Laskar som ‘normansvarig’; hennes bakgrund som Bader-Meinhofmedlem var inte okänd av dem som tillsatte henne, det var en merit. På Riksantikvarieämbetet tillsatte man en kulturarvschef, Qaisar Mahmood, som inte visste något om svensk historia överhuvudtaget, och vars enda merit för jobbet tycks ha varit att att han är utlandsfödd.

Den djupa statens politiska myceltrådar slits inte av bara för att en ny regering tillsätts, som inte längre vill politisera konsten. Den förmenta objektiviteten är ingen motkraft, den signalerar kraftlöshet som i bästa fall tillåter de postmoderna vänsterideologerna att gå i idé, i väntan på nästa tillfälle att breda ut sig. Det räcker heller inte långt att man slutar köpa modern konst i Sölvesborg, det här är en nationell angelägenhet.

Vem ska skattebetald konst gynna? Konstnären eller betraktaren?

Det finns två goda argument varför Åkesson och SD:s kulturpolitik inte ska kallas ‘en lika god kålsupare’ som Mp:s. Som Åkesson själv framhåller, det handlar om att främja konst som inte är splittrande utan som ”de flesta kan tycka är fint och trevligt” (SVT 22/11). Det vill säga: om man frågar sig vem konsten är till för, dess skapare eller dess betraktare, och kommer fram till att det är betraktaren, så är SD:s kulturambition sakligt och objektivt riktig och helt överlägsen Mp:s. Den nuvarande regimen skulle aldrig låta allmänheten genomföra någon popularitetsomröstning, men det skulle SD kunna kosta på sig, för vi kan vara säkra på att en betryggande majoritet av svenska folket uppskattar gediget utförd traditionell, föreställande konst med djur- natur- och porträttmålning, framför såväl abstrakta som konkreta fitt- och kukmotiv och böjda svenska flaggstänger. Ser vi istället konstnärskollektivet som en verksamhet som är betald för att stötta regimen så vinner förstås Mp – men så vågar de ju inte ens själva framställa saken; det är en uppenbart illegitim användning av våra skattepengar, som få skulle acceptera om målet formulerades så.

Men har en eventuell ny regering rätt att göra ‘samma’ som den nuvarande?

Syftet med konsten måste inte vara att lugna och behaga. Den ska naturligtvis kunna utmana och ifrågasätta också. Men är det besökaren på tandläkarmottagningen som ska känna sig provocerad? Eller är det maktens företrädare i Rosenbad? Dagens s k avante garde ger folket fingret, men smeker regimens åsiktsmånglare medhårs; det ligger inte det minsta av revolt i det. Låt oss anta att vi har en regim med motsatta förtecken installerad 2022. Skulle inte kulturvänsterns ambitioner – då i opposition – i så fall vara mindre missriktade? Jo, men återigen, varför skulle skattebetalarna subventionera den? Ingen ska förbjuda samtidskonsten, inte ens den mest störiga, osmakliga, aptitförstörande, groteska, fula, absurda, provokativa. Ingen ska arrestera eller arkebusera konstnärerna. Men. Om de vill ha betalt ur skattebetalarnas ficka så får de faktiskt göra precis som alla vi andra: tillfredsställa en äkta efterfrågan. Och denna äkta efterfrågan definieras lämpligen just som den svenska allmänhetens. Och det är inte bara ögats tillfredsställelse, utan även själens, som då bör komma i åtanke.

Vad vi behöver: konst som förenar och hjälper både gamla och nya svenskar att hitta den svenska kulturen.

Karl XII:s likfärd, med normkritisk innehållsdeklaration.

Sverige fullkomligt skriker efter konst som anknyter till våra rötter. Den har förnekats en plats i finrummen under mer än ett halvsekel nu, och få svenska konstnärer är vare sig kapabla eller intresserade av att skapa ny sådan. Motiv som visar vårt land och ‘svenska folkets underbara öden’, som förra seklets okrönte läroboksförfattarkung, Carl Grimberg, skulle ha sagt. Motiv som samlar oss kring en kultur som är bra för landet och bevisligen nyttig för oss själva – och som vi vill att även invandrare ska kunna hitta och uppskatta. Sådana motiv är viktiga att spridas för att så många nya svenskar som möjligt ska få chansen att förstå vad Sverige och svensk kultur egentligen är och har varit.

Den ambitionen motiverar både en kommunal och nationell budget, helt enkelt eftersom den är bra för Sverige. Rent objektivt sett.