För den som inte ännu läst om skattemyndigheternas övergrepp mot Helena Edlund, gör det. Det handlar om ett långvarigt, systematiskt, oproportionerligt och uppenbart rättsvidrigt trakasseri mot en enskild. En enskild tjänsteman har i egen aktivistisk övernit eller – mer sannolikt – efter order högt, högt uppifrån och utanför verket – bestämt sig för att till varje pris sätta stopp för Helenas livsuppehälle, swishpengarna hon får av människor som sympatiserar med hennes livsgärning.
Om Helena Edlunds lagstöd – gåvors skattefrihet – bryr man sig inte
Trots att Helena varit ytterst noga med att påpeka för alla som vill bidra, att detta måste ske helt utan motkrav och att det bör anges vid överföringen att det handlar om just en gåva, så har skattemyndighetens handläggare valt att fullständigt ignorera detta. Helena ska motivera och försvara varenda swishtransaktion som skett två år tillbaka i tiden. Hennes försvar har sedan givetvis inte ansetts ens värt att kommentera av handläggaren, lika lite som denne ansett det nödvändigt att ge motargument till Helenas principiella försvar avseende gåvors generella skattefrihet. Så agerar inte en opartisk tjänsteman, så gör en aktivist.
Handläggarens arrogans och motvilja mot att gå in i en saklig diskussion, och istället upprepa sin begäran, som om Helenas yttrande är helt innehållslöst, skrivet med osynlig skrift, är dock inte otypisk för Skatteverket. Det är en funktion av en processgång, där verket enligt svensk lag har rätten att begära in skatter för överföringar som gjorts flera år tillbaka i tiden, innan någon domstol sagt sitt. Och härutöver begära skattetillägg, 40%, om man anser att Helena varit medveten om ‘undanhållandet’.
Att Sverige flera gånger fått bakläxa på detta, att det bryter såväl mot EU-regler som mot mänskliga rättigheter, är något man endast ovilligt och ett steg i taget, tagit hänsyn till, och först när frågan blivit helt akut. Så helt otypiskt för myndighets-Sverige, eller hur? Som annars är så måna om att följa internationella regelverk till punkt och pricka. Men här gäller det ju de egna medborgarnas rättssäkerhet. Den anser man sig mellan skål och vägg ha ensamrätt på att hantera.
En sådan här process kan skatteverket sedan hålla igång i flera år, inte sällan till att den enskilde avlidit, eftersom svenska förvaltningsdomstolar inte direkt är kända för att värna skattesubjektens, d v s individernas rättssäkerhet, allra minst genom att skynda på processerna.
Ränta och rättshjälp som kan uppgå till en väsentlig del av individens uppehälle, har skatteverket förstås inga problem med. Och man driver ofta sådana här frågor, enbart för att få till stånd prejudikat; d v s man kan mycket väl vara medvetna om att individen troligen har rätt, men tycker ändå det är värt att pröva, ifall det skulle kunna visa sig att man kan få in mer skattekronor av ett större kollektiv. Motivet brukar alltså vara rent pekuniärt, och som skattebetalare kan man möjligen sympatisera med denna allmänna viljeinriktning, om det just inte vore för att Skatteverket är så penninghungrigt att man hugger in även där man själva vet att det är moraliskt – och sannolikt även juridiskt – helt galet.
Skatteverket bedriver politisk rensning mot ‘swishhororna’
Men i detta fall så är det ju ännu mycket värre: det här är en utredning som drivs av ideologiska skäl: kampen mot ‘swishhororna’. De små belopp det här är frågan om motiverar på inget sätt handläggarens omfattande utredning. Inte när det gäller Helena. Och knappast heller vad det gäller kollektivet ‘swishhoror’ totalt heller. Motivet är exakt lika omoraliskt som det är oekonomiskt: skatteverket är väl medvetet om att det är givarnas redan beskattade medel, som man på detta sätt vill beskatta igen. Att detta dessutom är direkt i strid med den lagtext Helena själv refererar till bekommer dem inte alls. Det förvånar väl inte; hade de velat läsa den så hade de gjort det, de behöver inte Helenas kommentar för att upplysas, de vet redan. De är bara ute efter att knäcka henne, och skrämma alla andra ‘swishhoror’, sådana som Helena och jag själv – och ännu hellre våra bidragsgivare.
Influencers och politisk bloggare är inte samma sak
Nu hävdar skattemyndigheten helt fräckt att s k influencers och politiska bloggare är samma sak. SKV har självsvåldigt definierat in gåvor till bloggare under vad som egentligen är kommersiell verksamhet. Det finns inget lagstöd för detta, det är enbart de själva som hittat på att det är samma sak. Att ge pengar utan att ha personlig vinning och där mottagaren inte har motkrav, det är som sagt och skall inte vara någonsin annat än skattefritt. Det handlar för f-n om redan skattade pengar!
Den andra sidan av saken är att gåvor oftast ges mellan närstående, och/eller för att undkomma skatt. Eftersom arvsskatten är avskaffad så är detta inte längre så aktuellt, i närståendesituationen, inte just nu i alla fall (förslag om återinförd arvs- och gåvoskatt finns i Jämlikhetskommitténs utredning som nyligen lades fram). För företag är myndigheterna allmänt njugga ändå. Det finns en beloppsgräns på €4.999 över en treårsperiod, för att få avdragsgillhet. Privatpersoner får inget avdrag i alla fall, så här borde det inte finnas gränser öht, det bryter mot alla principer. Jag tror alltså inte att detta skulle hålla om det prövades, och att alla försök att lagstifta om det skulle kallas rättsvidriga – om det fanns en författningsdomstol i Sverige. Nu gör det som bekant inte det, och vår lagvidriga regim får hållas lite som den vill. Men för den som gillar att driva långa rättsprocesser som slutar i EU-domstolen och Europadomstolen (för mänskliga rättigheter), så är det här en öppen dörr att sparka in. Tyvärr är vi få som är så glada eller har pengar och tid nog att ägna åt detta. Och våra domstolsaktivister har ju annat för sig.
Morgan Johansson har beställt
För skatteverket är det här intäkter som knappast står i proportion till den möjliga vinsten, än mindre om den jämförs med andra, mer samhällsnyttiga indrivningskampanjer, t ex mot den grova brottsligheten. Visst kan en enskild aktivist frossa i förföljelse av det här slaget, men enskilda handläggare måste faktiskt göra skäl för sig, och kan inte lägga veckor på utredningar som berör småbelopp, utan att få chefens ögon på sig. Det lönar sig helt enkelt inte. Så vem ligger då bakom? Ja, inte är det vem som helst som kan förmå SKV att ge anvisningar och ‘tips’ om hur gåvor och donationer ska deklareras på det här sättet. En inte alltför vågad gissning: Det här är ett rent beställningsuppdrag. Sannolikt via finansen och ursprungligen från justitiedepartementet och Morgan Johansson.
Detta är en jurists kommentar:
Det Helena Edlund är utsatt för är ett mycket grovt rättsövergrepp! I Gåvolagen står inget om att gåvotagaren retroaktivt ska redogöra för gåvors tillkomst, anledning eller övriga premisser. I gåvobrev finns endast ett utrymme för att markera huruvida gåvan har krävt någon motprestation. Finns ingenting noterat där har Skattemyndigheterna inget med saken att göra. Att någon swishar pengar till någon annan kan gälla känsliga privata angelägenheter som på flera sätt är sekretessbelagda vid tillfället för transaktionen – här bryter skatteverkets personal mot de mänskliga rättigheterna, när de ställer krav på att få ut informationen.
Våra lagar har skapats för att ge myndigheter vetorätt, lagarna är till för att säkra medborgarnas rättigheter och inte myndigheternas. Svenska skattemyndigheter har vid många tillfällen fällts i Europadomstolen för sina rättsövergrepp. Bla har de svenska skattemyndigheterna fått bakläxan, att det är förbjudet att straffa någon för ”brott” innan ett domslut finns i svensk domstol. Dvs att tvinga någon att betala in straffskatter till skattemyndigheten innan dom från svensk domstol finns i ärendet. Sverige bryter kontinuerligt mot de mänskliga rättigheterna, något som är signifikativt för diktaturer.
*
Döm själva. Har vi en demokrati längre eller är kulissen så nedriven nu att alla kan se?
Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02 Bg 591-56 40
