Kategori: etnicitet och DNA

Publicerad av — 3 kommentarer

Alt+Delete: del 4. Genetiken: för somliga en Pandoras ask

Vi har nu hunnit till fjärde delen i min inledning av en ny svensk fornhistoria. Det här är min programförklaring, den som vill ge argumenten varför en sådan behövs. Det handlar om en modernisering, fördjupning och i några fall intressanta utvikningar. Men också om ideologi – de vilsna sekulära svenskarnas behov av en plattform att placera sin individualistiska kultur på. Och ingenting ger väl ett tydligare bevis för att behovet finns, än när äldre och utrangerade forskares teser bekräftas av ny vetenskap. Vi har berört religionsvetenskapen och språkvetenskapen. Nu kommer vi till genetiken – som även inom arkeologin hotar att vända upp och ned på den postmoderna världsbild som etablerade kulturrelativister vill prångla på oss. Obs! Länkar till del 1-3 hittar du med sökfunktionen, sök efter: alt+delete. Och föranmäl gärna ditt intresse här.

Arkeologisk genetik: ett facit – och nya frågor

Till de nya vetenskaperna fogar sig alltså även den arkeologiska genetiken, som gjort stormsteg framåt under de sista åren. Med DNA kan vi nu bestämma både enskilda historiska gestalters och folkgruppers ursprung och släktskap med varandra. Det här är banbrytande på flera sätt. Dels eftersom kunskapen är så exakt och ovedersäglig i det individuella fallet, dels eftersom den är ny och oförutsedd av tidigare vetenskaper. De resultat som tagits fram förut är alltså helt opåverkade av de nya kunskaperna och genetiken är – i alla fall till synes – lika oberoende av förutfattade meningar, på ett sätt som rent deduktiva metoder inte är. Enkelt uttryckt finns här ett facit att ta del av som snabbt blir alltmer finmaskigt. Redan har mängder av hypoteser både bekräftats och vederlagts.

Skrämmande och icke önskvärda resultat

Men DNA är ett facit med förhinder. Till att börja med kan bara en liten utvald skara tekniker fullt ut bedöma dess validitet. Medan arkeologer gärna misstror resultaten om de inte passar in i deras egna teorier så är de desto snabbare att låta sig övertygas när de finner stöd. Det är inte så märkligt. Genetiken framstår för icke-genetiker lätt som en ’svart låda’ och resultaten är långt ifrån så svartvita som forskarna ibland vill få det att låta. När det gäller tolkningarna av utdata är det trots allt fortfarande den mänskliga faktorn som styr; för att genetiska data ska folk och folkvandringar måste vi ju kunna koppla dem till mer än individens fysiska egenskaper: ett språk, en kultur och arkeologiska fynd. Det är lätt att förstå hur många kan frestas att dra förhastade slutsatser och hur svårt det är att ifrågasätta dessa (av icke-genetiker). Ovanpå detta tillkommer politiska ideologiska tabun, som gör vissa teorier oönskade och därför svåra att föra fram. Genetiken är för somliga rena Pandoras ask, som kan leda till alla möjliga ’felaktiga’ resultat, och detta gäller även inom genetisk arkeologi. Tillsammans med dess närmast skrämmande auktoritet är den ett verktyg som upplevs som farligt tveeggat – risken är därför inte försumbar att politiska förbud kan införas på vissa håll, och i länder som Sverige handlar det om finansiering, vilka förlag som låter dig publicera – och recensionerna i dagspress och TV. Vilket kan ha nästan lika stora konsekvenser.

Man kan skratta åt dem, och kalla dem för representanter för ‘Toklandet’, men dagens radikalfeministiska strömningar i Sverige har minst lika stort inflytande som de kristna fundamentalisterna någonsin har haft i USA. Sådana mäktiga samhällsintressen har inga problem med vare sig finansiering eller publicering, och för dem är klinisk vetenskap ett hot som måste bekämpas.
När en vetenskapsjournalist som Maria Gunther i DN lägger ord i munnen på Jordan B. Peterson för att kunna ‘överbevisa’ honom, så är det för att man vill relativisera biologin och på så vis jämställa den med s k genusvetenskap: ‘allt är ju ändå bara en social konstruktion’.

Mutationer, hitchhiking och bakgrundsselektion

Det finns å andra sidan också en övertro som kan leda till bakslag. Även inom arkeologisk genetik görs mängder med subjektiva bedömningar och överslag, och möjligheten att begå fel är stor. Genetiska variationer utvecklas inte linjärt; som bekant finns det en ’systematisk slumpmässighet’ som består av mutationer. Sådana kan uppstå bl a på grund av rena fel. Mutationer inträffar med vissa intervall och frekvensen är bl a beroende av folktäthet, en variabel som man sällan känner till så bra långt bak i tiden. Anlag som är placerade i närheten av en gen som selekteras fram genom naturligt urval kan också genetiskt ’lifta’ med denna och ’fixeras’, d v s slumpmässigt få en unik särställning. Som ett förenklat (och helt påhittat) exempel: vi blir genom naturligt urval 100% laktostoleranta. Om anlaget för blå ögonfärg skulle vara placerat nära anlaget för ‘laktostolerans’, så skulle detta genom liftning – helt slumpmässigt – kunna göra oss alla blåögda på köpet. Eller omvänt så kan en annan egenskap (t ex brunögdhet) lika slumpmässigt försvinna via s k bakgrundsselektering, om ett näraliggande anlag (t ex för laktosintolerans) genom naturligt urval sållas bort.

Flaskhalsar och grundareffekter

S k genetiska flaskhalsar och grundareffekter (eng. founder effects) uppstår efter katastrofer, krig och folkförflyttningar, när för helheten icke-representativa delgrupper skapar nya genetiska och mer begränsade genpooler. Dessa kan avvika kraftigt från ursprungspopulationens. Om det, som exempel, bara är de allra längsta krigarna som överlever och sedan fortplantar sig i ett erövrat område, så kommer den nya befolkningen troligen också bli signifikant längre än ursprungsbefolkningen. Men en flaskhals kan också resultera i s k genetisk drift, en förändring i våra anlag vars slumpmässighet kan få mycket stora effekter – och motsägelsefulla resultat – i en liten population. Inte bara kan en sådan grupp långa krigares barn faktiskt råka bli korta, de kanske också visar sig ha anlag för laktostolerans allihop, till skillnad från den överväldigande majoriteten i ursprungsbefolkningen. En genetisk flaskhals går att spåra och kan i sig vara vårt enda indicium för att något betydelsefullt har hänt. Men innan vi hittar bevis för den händelsen, t ex en svältkatastrof, så framstår den genetiskt oväntade förändringen som ett nödrim i varje teori om hur en folkgrupp utvecklats.

Små och skeva urval av forntida DNA-prov

Framförallt så är den arkeologiska genetiken beroende av stora sampel. Det är svårt att få ett tillräckligt stort och representativt underlag avseende de forntida människor vi vill undersöka för att kunna uttala oss generellt, det handlar ju om ett gigantiskt spann både över tid och rum. Ju äldre och sämre bevarat DNA, desto större är också risken för felaktiga avläsningar. Få eller felaktiga avläsningar innebär att sannolikheten ökar för att dessa på något vis representerar undantag och leder hela forskningsfältet på fel spår. Bevarandeförhållandena är också mycket olika geografiskt, vilket gör att vissa områden lätt får en överrepresentation medan det motsatta gäller för andra. Urvalet kan också spegla förutfattade meningar, ekonomi och politiska ambitioner, som ur strikt vetenskaplig synvinkel inte är önskvärt.

Här är ett axplock av knepigheter och fallgropar:

  • Även om ett genetiskt ursprung ofta följer ett språkligt eller kulturellt beteende, så är det inte alltid så; det kan finnas flera anfäder. Omvänt kan olika kulturer och språk talas av deras ättlingar; en genetisk minoritet kan också ha det avgörande inflytandet i en kultur.
  • Förflyttningar som överlappar varandra eller som vänder tillbaka är mycket svåra att spåra och analysera på grund av för få datapunkter; ofta har vi bara start och mål.
  • Vissa kulturers gravskick gör att vi riskerar att missa eller underskatta dem; inte minst det svenska brandgravskicket under järnåldern eller s k himmelsbegravning, som förekommer i vissa nomadfolks seder, och förknippas med zoroastrismen. 
  • Den ’typiska’ genpoolen för ett folk, ett land eller region är sällan definierad.  I öppna databaser blandas forntida och nutida prov och vissa projekt, som Buresläkten i Sverige, kan ge överrepresentation av vissa gener, åtminstone lokalt.

Svenskarnas anfäder: I1, R1a, R1b och N1

Haplogrupp I1 i dagens Europa (Eupedia.com), Nordiska data enligt Lappalainen 2008, 2009. Tyngdpunkten ligger enligt uppdaterade (2017) FTDNA och SHD i Sverige, främst utefter Östersjökusten.

Med detta sagt, så är det ändå fantastiskt mycket som vi kan få veta genom DNA. De databaser som nu byggs upp är redan så stora att vi kan dra slutsatser inte bara på nationell nivå utan även regionalt, i Sverige ned på (äldre) länsnivå. Ca 36% av svenskt Y-DNA (manligt genom) är fördelat på de indoeuropeiska haplogrupperna R1a och R1b från Yamnakulturen norr om Svarta havet; R1b dominerar i Syd- och Västeuropa, R1a är vanligast i Östeuropa och Ryssland – i Norden har idag Norge mest av båda grupperna och Finland mycket lite. Medan R1a först nådde Sverige via Ålands hav, så kommer R1b något senare, troligen via Öresund. Ca 10% av svenska män har den östliga N1 och ungefär lika mycket är en ’övrig-grupp’ (främst I2, därefter Q, G, J, E).[1] Resten – 43% – har haplogruppen I1, som man hittills inte hittat klara bevis på var den härstammar ifrån; det kan röra sig om Europas enda endogena stamfader. Eftersom I1 är så dominerande och inte heller är lika vanlig i något annat land, så ska vi förstås titta lite extra på honom, liksom på det arv han givit oss; han är bl a den som gjort att svenska män konkurrerar om att vara Europas längsta.

Det går också att konstatera tydliga genetiska skillnader mellan olika landsändar. N1 är t ex klart vanligast i Roslagen: förutom i översta Norrland , Mälardalen, Närke och Östergötland är denna haplogrupp annars sparsamt förekommande. Östersjökusten, ända från Västernorrland ned till Småland och Kristianstads län, domineras i övrigt helt av I1: ca hälften av alla härstammar från denne och i Uppsala är hela 54% hans ättlingar. Detta mönster skiljer sig tydligt från Västra Götaland, där R1b är relativt sett vanligare och t o m utmanar I1 om förstaplatsen. R1a har istället sin tyngdpunkt i norra Sverige och på Gotland. Intressant är att den viktigaste genetiska skiljelinjen i Sverige verkar gå mellan öst och väst snarare än nord och syd – även mellan östra och västra Skåne är skillnaderna överraskande tydliga. Man kan alternativt se ett tämligen homogent basmönster med fyra avvikare: förutom Gotland (med högt R1a och mycket högt I2, men lågt I1, R1b och N), så gäller det Halland (högt R1a och Q, lågt I1), Malmöhus län (högt I2, G och E, lågt N och R1a) och Västra Götaland (högt R1b och mycket lågt I1).[2] [3] De här mönstren är förstås intressanta även vid analys av historiska folkrörelser.

Nya svar – och nya frågor

Med genetikens stöd börjar såväl ’gammal hederlig’ arkeologi som språkvetenskapen nu kunna sålla bort felaktiga teorier. Framförallt för forntiden har DNA-tekniken dramatiskt förändrat spelreglerna.  De stora gåtorna, till exempel om hur de indoeuropeiska och germanska språken uppkom och med vilka de spreds har man ännu bara delvis löst, men man vet mycket mer om hur det inte gick till och allt mer kan bockas av. Faktum är att när det gäller folkvandringarna så är det mycket även av de största auktoriteternas senast meddelade klokskap som måste raderas. Genetiken har haft en opassande ovana att ge de äldre historikerna rätt i sina teorier. Faktum är att om tekniken gjort sitt genombrott för hundra år sedan, så skulle den ha konsoliderat mycket av dåtidens slutsatser och teorier, istället för att som nu, riva upp och sätta frågetecken; vi hade haft en helt annan utveckling av historievetenskapen. Det är enligt min mening ännu en anledning att ifrågasätta den politiskt korrekta och torftighetstillvända ’källkritiska skolan’, vars pretentiösa namn till trots alltså har dragit en hel del felaktiga slutsatser de gånger man faktiskt ändå kommit fram till något. Alternativet är förstås, som somliga hellre verkar luta åt, att istället förbjuda den genetiska arkeologin.

Magnus Stenlund

Alt+Delete. Vad du bör veta om svensk historia.

Här är länken till din intresseanmälan!
Din chans att hjälpa till som kulturbärare och ge svenskarna den plattform att stå på som de behöver. En droppe i det hav av både statlig och privat finansiering som istället vill lägga locket på, men sanning tenderar ändå att sprida sig, om den bara blir sagd någonstans.

[1] Baserat på 4.730 test, klassat som Y12 eller högre, ur FTDNA-databasens svenska projekt, framtaget av Mats Carlin 2020-01-13. Med svenska män menas här sådana som har sina äldsta kända förfäder härifrån.

[2] Baserat på 4.340 test i FTDNA, Swedish Haplogroup Database och Ysearch per 2017-06-30, författarens egen nedladdning. Strax därefter stängdes de öppna databaserna p g a GDPR.

[3] Det bör observeras att resultaten skiljer sig en del från tidigare undersökningar, bl a Lappalainen.

Publicerad av — 16 kommentarer

Alt+Delete. Vad du bör veta om svensk historia.

Det här är del 1 i en serie inlägg som utgör inledningen till en ny svensk forntidshistoria. Du kan läsa mer om denna här.

Hjälmdekoration, Vendel. Hildesvinet (stridsgalten) var inte bara Freyrs och Freyas favoritikon, det var även svearnas.

Vår historia är aldrig helt sann

Låt oss göra en upptäcktsresa bakåt i tiden. Se hur långt vi kan komma innan det blir alltför grumligt. Naturligtvis förstår både du och jag att det vi ser är skuggbilder, ingenting fast och säkert att hålla i. Men så länge det går att hitta en möjlig sanning ska vi borra vidare. Och hittar vi övertygande argument kan denna göras till en trolig sådan. Ibland så trolig att åtminstone jag skulle vilja skriva in den i historieböckerna. För när vi kan ana en struktur i grumlet, varför ska vi då avstå ifrån att göra den synlig för så många som möjligt? Varför ska vi låtsas som att detta, det mest troliga, aldrig har hänt, bara för att det inte säkert går att bevisa? Själv blir jag i alla fall alltid besviken när jag anar att en historiker eller arkeolog väljer att avstå från att dra slutsatser om en helhet, trots att det framgår att en sådan helhet är fullt möjlig att plocka fram. Särskilt frustrerande är det när en sådan verkar kunna stämma med vad sagoskatten säger. Ingenting skulle ju vara mer spännande! Det är alldeles för vanligt att en möjlig sanning förkastas när inte alla pusselbitar är på plats. Vore det inte mer sympatiskt att fria, så länge som vi inte säkert kan fälla?

Om du redan läst böcker om svensk forntid så kommer du märka att den här boken är annorlunda. Vetenskapen anses ofta sluta där myten tar vid, men i den här boken försöker vi hitta svar i båda, och tar oss full frihet att spekulera – givet att vi hittar stöd så anser jag att vi har rätt och närmast skyldighet att göra det. Sedan är det upp till var och en att själv bedöma hur rätt eller fel vi har. En sak kommer vi i alla fall kunna fastslå: ’myten’ innehåller mer sanning än vad den vanligen får ’cred’ för. Och det som räknas som historiskt fastställbart visar sig ofta ändå vara osant, eller åtminstone ge en skev bild av den verklighet historikerna vill – eller inte alls vill – spegla. Inte ens dagsaktuella händelser kan vi vara säkra på att vi får veta sanningen om. Fakta går inte att verifiera, vittnen vägrar att träda fram. Men är det ett gott skäl att inte ta upp de hypoteser som finns? Det finns de som vill att vi inte gör det, politiker och journalister som använder sin makt för att så gott det går lägga locket på. Men för mig är sådana motiv tvärtom goda skäl att istället ge allmänheten möjlighet att göra sin egen bedömning. Och det gäller ju även forntiden. Svensk forntid är nämligen ett politiskt minfält, precis som nutiden är, och för den som är rädd att förlora anslagen till forskningsprojekt eller kampen om en docenttitel finns det små utrymmen att röra sig inom. Källa på det? Nej, just det. Bara mellan skål och vägg.

Figur 1. Bra att ha koll på. Tidslinjen mellan de stora epokerna brukar dock variera lite. Jag valde denna för att visa att nutida historiker även här gärna är modesta i överkant. Samtidigt som gränsen för järnåldern (500 f.Kr.) mycket väl skulle kunna flyttas bakåt ytterligare ett par hundra år, efter vad vi nu vet, men utan att så skett, så har man istället flyttat fram bronsålderns inledning ett århundrade, till 1700 f.Kr. utan särskilt goda skäl.

Skriftkällorna och den så kallade förhistorien

Tiden före kristnandet i Sverige för tusen år sedan, brukar kallas förhistoria. Det är ett sätt att tala om hur försumbara våra kunskaper om dessa forna tider är, de räknas inte ens som ’riktig’ historia. I vår berättelse ska vi få se hur orättvist detta ofta är. När man ställer samman den inblick som vi får genom historieberättare som Tacitus och Jordanes, Paul Diakonen och Procopius, med vad arkeologerna har kunnat gräva upp så kastas ljus över mer än spridda punkter; då kan stumma föremål plötsligt få liv. Och den sammanhängande historien finns! I såväl Snorre Sturlassons prosaiska Edda som hos den danske Saxo Grammaticus. Båda dessa har också mängder av bekräftelser i tidigare skrivna källor, som Codex Regius (den poetiska Eddans) dikter, Ynglingatal, Widsith och Beowulfkvädet. Ibland även i folksånger och sägner som överlevt ända in i modern tid. Att dessa naturligtvis inte alltid kan tolkas ordagrant är en mycket dålig anledning att undvika dem.

Beskrivning: Macintosh HD:Users:macms:Desktop:PIE satem kentum.jpg
Figur 2 Svenskan i nordväst och sanskrit i sydost, som det möter oss i vedaskrifterna, har båda gemensamma rötter i PIE. Delningen skedde för ca 5.000 år sedan (ur Wikipedia)

Den äldsta skriftkällan som vi säkert vet behandlar vår del av världen brukar man säga är Tacitus Germania från år 98. Mer problematiskt blir det när vi rör oss ännu längre bakåt i tiden. Vi har en möjlig runinskrift på Meldorffibulan, från runt år 50, men den innehåller bara fyra tecken. Ändå är det inte sant när man säger att den förromerska järnåldern och bronsåldern är tysta och namnlösa. Vi har mängder av namn, alldeles inpå knuten, nämligen våra ortsnamn. De kan ge oss ledtrådar som sträcker sig mycket längre bakåt i tiden än Tacitus, och här har inte minst Per Vikstrand bidragit med sin genomgång av järnålderns bebyggelsenamn som, baserat på senare decenniers arkeologiska rön och omtolkning av bebyggelseutveckling, förlänger kronologin även till bronsålder för vissa namn.[1]

Och med filologin, den historiska språkanalysens hjälp, kan även orden själva hjälpa oss att tolka de döda föremålen. Med språkvetenskapen som verktyg kan vi följa de moderna språken bakåt till deras gemensamma rötter, och därmed både plats- och tidsätta folkvandringarna. Som framgår av språkkartan ovan, så urskiljer vi svenskan som ett s k centumspråk, medan man i Indien och Iran talar s k satemspråk. Eftersom vi vet att det var Yamnaherdarna norr om Svarta havet som var upphov till dessa folkrörelser och att uppdelningen i en östlig och en västlig variant av proto-indoeuropeiska (PIE) skedde för ungefär 5.000 år sedan, så är det mycket vi också kan säga som måste vara just så gammalt (minst), eftersom vi kan hitta spår av ett från början gemensamt ord.

Från PIE utvecklades sedan för-urgermanskan (eng. Pre-Proto-Germanic) för ca 3.500 år sedan. Detta språks Urheimat anses vara södra Skandinavien. Världens mest talade språk, engelskan, har alltså sitt ursprung just här! Urgermanskan (eng. Proto-Germanic, PGmc) räknar man med från ca 500 f.Kr; urnordiskan (Proto-Norse, PN) som skrevs med den äldre futharkens 24 runor, från 150 e.Kr. och fornnordiskan (eng. Old Norse, ON) som skrevs med den yngre futharkens 16 runor, från ca 750 e.Kr.. Fornöstnordiskan (fön.) 850-1350 e.Kr. var en dialekt av denna som skiljde sig från Snorres fornvästnordiska (fvn.) Edda främst vad avser färre diftonger, men skillnaderna ser ändå ut att ha skapat missförstånd i vissa specifika fall, som t ex vid översättning av fön. Ynglingatal. Till sist, ca år 1350 e.Kr. uppstod så svenska språket, den (tillsammans med gutniskan) mest östliga varianten av germanska språk. Att vi svenskar upplevde oss hemmahörande i öst framgår såväl av språkkartan som i just Ynglingatal, där bland annat Aun kallas ’östkonung’. De indoeuropéer som först nådde Sverige gjorde det också österifrån, över Ålands hav – detta kommer vi tillbaka till. 

Textruta: Figur 1 Svenskan i nordväst och sanskrit i sydost, som det möter oss i vedaskrifterna, har båda gemensamma rötter i PIE. Delningen skedde för ca 5.000 år sedan (ur Wikipedia)
Figur 3 Fornnordiskan (eng. ’Old Norse’) på 900-talet. Som synes hade fornöstnordiskan stor spridning i östliga ’öar’ utefter Dnjepr. (ur Wikipedia)

Religionshistorikernas sammanställningar av de äldre religionerna tillsammans med språkträdkartan gör det möjligt att se hur gudarna spridit sig – och därmed även folken. Genom att ta hjälp av antropologerna kan vi också få en uppfattning om deras karaktärsdrag och betydelse. Den religiösa kosmologin säger mycket om det samhälle där det skapats. Nya fynd och omtolkning av gamla, inte minst med hjälp av klimatvetenskapliga rön, innebär att gamla ’myter’ ofta bekräftas; först i nutid har vi till exempel funnit spåren efter en verklighetens ’fimbulvinter’, efter den ’Hiroshimabomb’ som kan ha kungjort åskgudens ankomst, och t o m efter ett svunnet nordeuropeiskt ’Atlantis’.

[1] Vikstrand, Per – Järnålderns bebyggelsenamn, 2014

Publicerad av — Lämna en kommentar

Illustrerad Vetenskap har förvandlats till en bibel för klimat- och mångfaldsreligionen.

I början av sommaren ringde en extremt påstridig säljare upp mig och lyckades till min stora förvåning få mig att acceptera ännu ett erbjudande om att ’gratis’ få ett par nummer av tidningen Illustrerad Vetenskap. Mot porto á 99:-. Och risken att jag glömde att säga upp prenumerationen. Samt spam med oönskad reklam från Bonnier media. Efter att till slut ha lyckats hitta avstängningsknappen och ha skickat tillbaka fel ’introduktionsgåva’ så var jag klar över att detta var sista gången någonsin.

Jag har nämligen gillat tidningen förut, men det gör jag inte längre. Den har ändrats. Man är fortfarande teknikoptimistisk, men fakta är inte längre lika viktigt, om de ligger i vägen för den politisk korrekta åsiktsagenda man numera anser måste prioriteras.

Att syssla med naturvetenskap, som i grunden handlar om fakta, och att samtidigt ge oss svar som är tillrättalagda för att passa in i religionen, är ett intrikat problem förstås. Förra året tillägnades ett helt nummer om klimatet och Ill. Vet. redovisar – korrekt – den globala energiproduktionen. Men. De s k förnyelsebara energiformerna motsvarar idag mindre än 3%, vilket är ungefär lika mycket som de fossila bränslenas å r l i g a – ö k n i n g. Att då som man gör, frejdigt måla upp en bild av hur vi på kort tid ska ersätta de senare med de förra är ju inte information, det är delusion, fullständigt nonsens. 

*

Årets klimatnummer ’Ett sista stopp före Ragnarök’ är ännu värre. Här handlar det om att måla upp katastrofscenariot, vad som händer om vi inte lyckas (med det som vi i 2018 års nummer redan borde ha konstaterat att vi inte har en chans att lyckas med). När katastrofscenarion presenteras som fakta, kombinerade med den känsla av uppgiftens kolossala format och oöverstigliga hinder, som ändå de flesta läsare säkert får trots tidningens flåshurtiga optimism, ja, då skapar man just den panik man är ute efter.

*

De två sista uppslagen i artikeltemat uppmanar oss sluta flyga och åka bil. Även elbilar konstateras (helt riktigt) ge stora CO2-utsläpp (här kan vi ana klimatrörelsens nästa stora attack – när vi alla väl bytt till elbil). Flygplanens jetstrålar är, har jag läst mig till på annat håll, på en nivå så högt i atmosfären att deras funktion huvudsakligen kyler jorden genom att reflektera bort direkt solljus, medan de inte förmår stänga inne jordens värme, såsom de lägre liggande molnen gör. 

Ill. Vet. argumenterar istället för att medan den förra effekten endast gäller dagtid så gäller den senare hela dygnet runt. Men om den senare är noll eller nära noll så är ju effekten av jetstrålar ändå avkylande, eller hur? Som vanligt måste jag konstatera att källorna går isär, men var Ill. Vet. står är glasklart, och de ger ju inget svar på min andra källas påstående, vilket jag tolkar som att detta nog är sannolikt riktigt – för mig är Ill. Vet. nämligen inte längre de trovärdiga, de driver ju en uppenbar agenda.

Värst av allt är kravet på att vi ska undvika att föröka oss. Det är ’den största tjänst vi kan göra klimatet’. Vi ska minska ’vårt eftermäle’, som det eufemistiskt kallas av ’forskarna’. Inte ett ord om att de barn som då inte blir till hade kunnat vara just de som med briljanta idéer bidrar till att människan så småningom ska kunna få kontroll över klimatet. Hur kan en tidning med teknikoptimism som grundidé missa detta? När detta, vad DN kallar ‘flerbarnsskam’, nått Ill. Vet.-redaktionen och blivit till ‘nollbarnsdogm’, så är saken klar för mig: här finns inte längre den goda förebild jag hoppats kunna intressera mina söner med, och som var den grundläggande anledningen till att jag gått med på ‘gratiserbjudandet’. 

*

’HJÄRNMYTER’

Citat i tidningen: ”Mäns hjärnor är större än kvinnors. Du förlorar hjärnceller varje gång du dricker alkohol. Och ditt logiska sinne ligger i den vänstra hjärnhalvan. Detta är bara några av de myter som omgärdar kroppens superdator.”

Den intresserade kan sedan byta media och starta länken illvet.se/hjarnmyter. Nu lär ju bara en bråkdel av läsarna göra det. Men de som ändå plockar fram datorn och minns vilken länken var, kommer få veta att det inte alls är en myt att mäns hjärnor är större. I genomsnitt är mannens hjärna ca 8% större. Ill. Vet. sprider alltså fullt medvetet än lögn till sina tidningsläsare. Även i deras ‘facit’ paketeras sanningen (som kan bekräftas även på Wikipedia, för den som vill), med de vanliga flosklerna, avsedda att få oss att till varje pris inte dra slutsatsen att mäns intelligens därmed också skulle vara högre, såsom en lång serie – nu nedtystade – mätningar visar, och som förstås är en ganska självklar utgångshypotes baserat på just hjärnstorlek. Biologi är ett knepigt ämne – det är inte politiskt korrekt nämligen – och då måste sanningen göras om på detta vis.

*

’BLÅÖGDA ÄR DEFEKTA’

Så uppmärksammar nu också Newsvoice ännu en faktaglidning, där Ill. Vet. felciterar forskare och kallar den genetiska variation som ger blå ögon för en defekt. Eftersom man upprepar påståendet om gen-fel, så är det knappast av misstag; man vill locka läsare genom att provocera. Men om man hade uttalat sig på samma sätt om svart krulligt hår, så hade det ju glasklart varit fråga om hets mot folkgrupp, så politiskt inkorrekt det kunnat bli; så hade man aldrig kunnat skriva. Bara de blåögda är lovligt byte i jakten på rubrikskapande klickbeten.

*

Bara tidningens titel, Illustrerad Vetenskap, visar vilka höga anspråk redaktionen har (haft). Den trovärdighet man genom åren byggt upp och som man fått genom att berätta en naturvetenskaplig sanning – som nu visar sig vara högst skenbar – är mycket farligare än uppgifter tagna ur Aftonbladet eller Expressen. Det är många som köper tidningen till sina tonårsbarn, precis som jag, för att den förväntas ge goda insikter. Man använder nu allt detta upparbetade förtroendekapital som verktyg för en rådande politisk opinion. Och man blir ju tyvärr trodd. 

Det kommer göra mycket skada innan detta kapital eroderat – såsom det förstås förtjänar. Ännu en sorglig förlust av sådan vetenskapsoptimism vi sannerligen skulle behöva mer av.

Magnus Stenlund

Sunt Förnuft

https://newsvoice.se/2019/09/illustrerad-vetenskap-genfel/