Publicerat 29/5
I EU-parlamentet samarbetar konservativa med socialdemokraterna i det mesta. Det är Merkels trianguleringspolitik och bekvämligheten av egen majoritet tillsammans som gjort denna totala brist på ideologisk styrning möjlig. Men nu försvinner denna majoritet. Tyvärr öppnar det för Macrons ’mittenextremister’ i ALDE, där bl a Annie Lööfs centerpartister ingår, att på känt manér genomdriva en minoritetspolitisk uppfattning i flyktingfrågorna. Som dessa riskerar att utformas, tillsammans med vår egen Löfvenministärs låtsaspolitik på den svenska hemmaplanen, kan den komma att fungera som en tratt, där Sverige placerat sig själv just under hålet.
Varför EU-parlamentet nu riskerar att drivas av Macron
*
Eftersom när det gäller invandringsfrågorna, de sanna extremisterna idag i själva verket finns i vad som traditionellt kallats för mitten, inte minst Macrons ALDE-gruppering, där även svenska C och L ingår, så är den europeiska ‘blockgränsöverskridande’ samarbetspolitiken – där nationalistiska konservativa utesluts – en mycket farlig strategi för EU. Det kommer tyvärr sannolikt bli än mer av den varan nu.
*
Jag är EU-vän. Ungefär på samma sätt som andra konservativa med mig, så har jag dock blivit mer och mer skeptisk de senaste åren. Det beror på att EU alltmer börjat omformas till en kopia av den svenska modellen. Mer och mer ska ske i EU:s regi. Högre och högre skatter måste därför till för att finansiera kolossen. Och när det gäller det politiska spelet, så är EU närmast en förebild för Sverige: samarbetet över blockgränsen är legio.
*
Konsekvens? Vi tar det goda först. Det utesluter gröna, kommunister och socialister, uppdelade på två partigrupper efter grad av EU-skepticism: EFA och GUE/NGL. Dessa har, tillsammans 108 mandat mot 103 förut.
*
Men det utesluter också ECR, där SD ingår, med 59 mandat (gruppen har tappat stort efter Tories katastrof på hemmaplan och kommer bli än mindre om/när Brexit väl går i mål), liksom EAPN (fd ENF) (58) och EFDD (54) – högernationella resp. populistiska partier – liksom grupplösa (8) och nya partier (30) vars inriktning är blandad. Minst 172 av dessa delegaterna står till höger om våra moderater. En höger som har gått fram, men inte så mycket som man hoppats och långt ifrån tillräckligt för att få inflytande, trots att man omfattar 1/4 av hela parlamentet.
*
Parlamentet omfattar 751 mandat, dvs 376 ger majoritet. De båda traditionellt största grupperna, ‘mörkblåa’ Europeiska Folkpartiet (EPP) med 180 mandat, där M och KD ingår, och röda Progressiva (S&D) dvs socialdemokrater med 145 mandat, har tillsammans tappat 79 mandat sedan förra valet 2014. Det betyder att dessa två har tappat den möjliga majoritet de förut hade – givet att de röstade ihop. Och det gjorde de förbluffande ofta; historiskt har nära 2/3 av besluten tagits av dessa båda grupper tillsammans över de andras huvuden. Resultatet av ideologiernas död, s k ’triangulering’, där enda målet är maktens köttgrytor – aldrig att leda och påverka. Så vad ska hända nu?
*
Tillsammans med den tredje största gruppen, ljusblåa ALDE, når man dock betryggande majoritet: 434 mandat. ALDE, leds av nybildade franska reformpartiet, d v s Macron, tillsammans med Lööfs C och Björklunds L. Här ingår även brittiska Liberaldemokrater som har samlat många Brexitmotståndare, vilket förklarar varför gruppen växt från 68 till 109 mandat. Denna grupp står politiskt oftast mittemellan EPP och S&D och har röstat för det mesta som dessa båda kommit överens om.
*
Skillnaden nu är att ALDE:s stöd blir nödvändigt i nästan alla frågor. Trots Macrons låga popularitet är risken därför stor att hans partigrupp kommer att få kraftigt ökad reell makt. Och trots att partierna till höger om EPP är långt större än partierna till vänster om S&D, så saknar detta betydelse för deras inflytande. Det är m a o samma läge som i svensk inrikespolitik: man ‘triangulerar’ för att undvika att högern får inflytande. Parlamentets majoritetsbeslut hamnar därmed långt till vänster om väljarnas median.
*
Ökad EU-budget och fler lagar på det sociala området är vad Macron kommer kunna erbjuda vänstern i utbyte mot starkare överstatlighet. Högern å andra sidan vill få till stånd ett bättre försvar av de yttre gränserna. Tidigare i vår godkände parlamentet en kraftig förstärkning av EU:s gräns- och kustbevakning Frontex; från 2027 ska 10.000 gränsvakter kunna sättas in för att assistera medlemsländernas kontroll av EU:s yttre gränser. Dessa ska kunna bära vapen och ha mandat att agera även utanför medlemsländerna. Frontex ska också få en mer framträdande roll vid deportationer. Det här kommer dock kräva fler beslut under resans gång, varför Macrons ALDE-grupp kan och kommer kräva kompensationer om de ska vara med.
*
Även om EPP nu lite ovant skulle börja famla högerut för att bilda koalitioner, så är högern inte tillräckligt stor för att skapa majoriteter utan ALDE: 180+172 = 352. Man saknar 24 mandat som man måste jaga bland de populistiska och notoriskt opålitliga. Och att fatta beslut med stöd av t ex nynazister? Då går man hellre till ALDE, trots sakpolitiska förluster.
*
Så, liksom i Sverige, finns det tyvärr mycket stor risk för att EU:s parlament hamnar i händerna på minoritetsgruppen i ‘mitten’. Särskilt illa är detta i den för oss och Europa helt avgörande invandringsfrågan där ’mitten’ i själva verket är extremistisk: ingen partigrupp är troligen lika mångkulturkramande som ALDE. Man kommer bl a försöka få med sina kolleger i EPP-gruppen på tvingande invandringskvoter som länderna inte enskilt har rätt att opponera sig mot. Ungefär som de svenska kommunerna tvingats rätta sig efter Reinfeldts och Löfvens pipa. Det kommer bli svårt, kanske omöjligt, men i de principlösa kompromissernas värld är det omöjliga alltid möjligt.
*
Ett annat stort problem är de båda socialiststyrda länderna i sydväst, Spanien och Portugal, liksom Grekland, som tillsammans svarar för viktiga delar av EU:s yttre gräns. De har ju nationell rätt att släppa in vilka de vill, eller som i Greklands fall, inte råd eller lust att göra något åt saken. Att tvinga dem följa en striktare policy lär inte bli aktuellt så länge som Tyskland är så ambivalent i frågan. Än värre kan det bli om uppgörelsen med Turkiet att hålla gränsen åt EU och Grekland – som ständigt knakar i fogarna – spricker.
*
Därmed kommer ett stort hål i nätet fortsätta att finnas kvar. Och vi vet ju, precis som Spaniens hycklande socialister vet, vart flyktingarna vill, när de väl sluppit in: till Tyskland – och Sverige. Så länge som Sverige fortsätter låtsas som om vi gillar det här kan vi ju inte gärna säga nej heller. Särskilt inte eftersom Sveriges egen yttre gräns helt saknar försvar, såväl mot fientliga makter som inträngande illegala invandrare.
*
Löfvens hyckleri, stort som Spaniens i kvadrat, är också ett stort problem vad avser alla som smiter in illegalt. Hela Sydeuropa, främst Italien, är ju vrålilskna på oss för att vi som den bidragsmagnet vi stoltserar som, lockar in dessa över gränsen. Det är klart att alla därför med varm hand skickar dem vidare till oss. Även dem som inte alls haft Sverige som första mottagarland egentligen. Sådant fixar man med lite trixande, tejp och tippex.
*
Summa summarum: EU:s yttre gräns. Vi står och faller med den, så ja, EU är inte bara bra för Sverige; med den politik vi för är EU nödvändigt. Men EU räcker inte, kommer inte räcka. För de hål som finns kvarstår och kan bli större. Och som den övergripande EU-politiken utformas tillsammans med vår egen så fungerar den som en tratt, där Sverige placerat sig själv just under hålet.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
https://www.dn.se/eu-val/
https://www.dn.se/kultur-noje/kristina-lindquist-europas-hogerradikaler-har-anledning-att-jubla-trots-att-valskrallen-uteblev/
https://omni.se/stora-eu-grupper-tappar-livet-blir-annorlunda/a/qLQlJe
https://sv.wikipedia.org/wiki/Politiska_grupper_i_Europaparlamentet
