Redan som liten fascinerades jag av kvarterstaden innanför tullarna. Jag var och är ju inte ensam om det, det är i stort sett bara arkitekter och stadsplanerare som inte håller med. Men inte heller de väljer funktionella Vällingby framför Stockholms innerstad, när de röstar med fötterna. Och hur många av dem bor i Skärholmen?
40 års exempellös tillväxt – en fantastisk möjlighet till stadsutveckling som har gått till spillo
Stockholm har växt med en och en halv miljon människor sedan 80-talets början. En fantastisk möjlighet för stadsutveckling. Men som inte märks på mångfalden (ett ord som stulits för något annat, men som jag här vill ta tillbaka). Tvärtom: antalet butiker har växt, men de säljer ju alla samma saker och ser likadana ut. Antalet hus har blivit fler, men de nya ser snarlikt ut i varje vinkel. Räta sådana, sterila, gråbruna. Och miljöerna har också blivit mindre varierade. Det schabbiga, nedgångna och förfallna är överslätat och bortsopat. Rörelsen och förändringen är noga reglerad och tvångsanpassad in i döda enklaver, återvändsgränder och trettiozoner. Tråkigt, dött, fantasilöst. Som små miniförorter trafikregleras alla nya innerstadsområden sönder, allt för att den hatade bilen inte ska få plats.
Tryggheten finns inte i de räta linjernas sterila miljö.
Men är de räta linjerna något som får oss att må bra? Känner vi oss tryggare? Nej. Det finns vetenskapliga bevis för att vi mår sämre i dessa miljöer. Och andelen människor som svarar nej i de årliga trygghetsundersökningarna växer mycket riktigt exponentiellt. Ännu viktigare fråga: ÄR vi tryggare? Nej. Den absurda nollvisionen i trafiken matchas nämligen inte av någon motsvarande vision när det gäller brottsligheten.
Den förbjudna vurmen för det gamla
Så varför är det otillåtet att kopiera det som är bra? Kvartersstaden byggdes runt och före det förra sekelskiftet, i mina ögon står sig ingenting som kommit till därefter ens nära i en jämförelse. Betalningsviljan för en lägenhet i sekelskifteshus visar att fler tycker som jag. Men att upprepa dessa framgångskoncept när nytt byggs är helt tabu. Man fnyser föraktfullt åt ‘nostalgin’ och ‘bristen på nytänkande’ när sådana förslag kommer upp. Visst vore det trevligt om svenska arkitekter var något annat än – i bästa fall – mediokra liktänkare. Men när man inte har kreativitet nog för annat än fler gråbruna lådor, så kanske man borde inse sina begränsningar? Inse att efterapningar av mästarna är bättre än efterapningar av varandra?
Måste höga hus vara så fula som i Stockholm?
När man bygger i Värtahamnen så kommer samma misstag upprepas istället – ännu en gång. Och när man bygger högt, varför tittar man inte på de skyskrapemiljöer som faktiskt fascinerar oss; en skyline som får oss att hissna och som vi beundrar? Frank Lloyd Wrights Chicago, Art Deco och New Yorks fantastiska blandning av gammalt och nytt skulle mycket väl kunna återskapas vid Värtan. Det mycket, mycket stora, det moderna och gärna hissnande höga är fortfarande saknat eller rumphugget i Stockholm, feltänkt och fultänkt. Varför går det inte att bygga höga, vackra hus här?
Lena Andersson skriver en artikel om eländet i DN. Hon är en av få i det vänsterliberala gänget där som har ett eget tänk och vågar höja rösten. Hon vågar t o m kritisera självmordsskydden som tagit bort den hissnande vackra utsikten på Västerbron. Men av läsarkommentarerna förstår man varför ingen politiker någonsin igen kommer våga ta bort dem. Varje ny självmordshoppare skulle räknas dem till last. Och när det gäller avvägningar, t ex lösningar med horisontella, mjuka nät som fångar upp dem och som skulle ta bort den psykologiska lockelsen, ja, sådana görs inte alls. Renlärigheten är allt. Nedan min egen kommentar till Lena (som faktiskt inte censurerats):
Gentrifieringsgettot
När det högsta målet är att undvika alla incidenter så är det ju bara en tidsfråga innan privat biltrafik innanför tullarna förbjuds helt och hållet för andra än dem som redan bor där.
Allt stök, allt storstadsmässigt, inklusive byggkranar och nedgångenhet, förfallna hus och miljöer, måste bort, i gentrifieringens namn. Tiden ska helst stå still även den och allt göras om till ett museum.
Det är ‘de goda’ (och välavlönade) barnfamiljemödrarna inom media och humanjuridik som bestämmer och deras avmaskuliniserade män som nickar och verkställer.
Det enda jag kan gotta mig åt när mitt Stockholm avkönas, är att reservatet inte länge till kommer behålla sin attraktionskraft, med denna formel. Den nya trenden med hemarbete lär hjälpa till och handla gör vi ju alla på nätet.
Bombslängarna slipper ni däremot inte. Inte förnedringsrånarna eller gruppvåldtäktsmännen heller.
Vägen tillbaka är inte heller rolig. Avgentrifieringen kommer kunna gå snabbare än någon önskar och med alldeles fel drivkrafter, Kungsholmens strandpromenad är ett tecken i tiden.
Hej Chicago, alla vänsterliberalers favoritgetto, här kommer vi!
Jag bodde i Stockholm innerstad i 10 år. Mer än en gång när utländska bekanta kom på besök så visade jag dem stan. Även jag blev imponerad varje gång. Till vardags ger man sig ju inte tid att njuta av dess skönhet. Finns mycket att säga, men en tur i båten tillbaka från Vaxholm mot den nedgående augustisolen och dess speciella nordiska ljus fick mina italienska vänner att smälta.
Vad är det där “Clarion Sign Hotel” man ser från tåget när man kommer in på centralstation numera? Är det Olof Palmes sarkofag? I så fall säger jag: Skjut igen!