Runkalendern 1. Uroxen

Välkomna till Morgan Johanssons runkalender. Mitt namn är Magnus Stenlund.

Som alla väl redan vet vill vår justitieminister förbjuda runor. Vi vill därför passa på att visa så många runor vi bara hinner. Morgan lär försöka göra dem tabu igen, när tillfälle ges.

Därför ska vi nu ägna de 24 dagar som nu återstår till jul åt en kulturell välgärning, sprida kunskap om runorna, och då specifikt de allra äldsta runtecknen, som var just 24 till antalet.

Runor är inte bara bland det viktigaste i vårt nationella arv, de är åtminstone för mig tillsammans de estetiskt mest tilltalande skrifttecken som konstruerats. Och jag är därför också övertygad om att det var en konstnärligt lagd nordbo som uppfann dem.

En nordbo som så tidigt som 500 år före Kristus eller något mer, besökte de joniska öarna utanför vad som idag är Turkiets kust. Sannolikt hade hans besök med bärnstensaffärer att göra, men han kom att stanna så länge att han lärde sig det lokala grekiska alfabetet.

Enligt min uppfattning måste det nämligen vara dessa tecken som utgör runornas förebild. Visst finns det som ni själva kan se några tecken som tillsynes saknar likheter. Men det finns alltid en god förklaring, ofta just de estetiska regler som runmästaren tillämpade.

Runorna har också namn, precis som de grekiska bokstäverna, vacklande skrivriktning och godtycklig interpunktion. Här skiljer man sig från latinska och etruskiska förebilder.

Sedan ett par årtionden lutar man ändå åt dessa båda senare alfabeten, men utan att bevis har hittats; inget alfabet erbjuder en överensstämmelse för helheten. Det som gör det överlägset bäst är dock grekernas.

Men i så fall bör de första runorna vara ett halvt årtusende äldre än vad man tror nu. Dagens runologer vågar inte riktigt tro att tecknen på Meldorffibulan från år 50 e.Kr. är runor, än mindre de nästan 2500 år gamla, på Negauhjälmen. De tycker inte om den långa fyndtomma perioden.

Mest av allt vill de inte tro på att en ensam runmästare skapade runraden, ett genomtänkt färdigt konstverk så gott som i ett slag, utan att allt hände lite pö om pö, så som alfabeten brukar skapas, sådana som används för mer prosaiska syften.

Men syftet med runorna var inte administrativt, utan magiskt. Ordet ’runa’ betyder, inte för inte, hemlighet.

En lösning som varken kan bevisas eller motbevisas är förstås särskilt otillfredsställande för den som då inte får någon nytta av sina kunskaper. Och att försöka hitta en tråkigare förklaring, bara för att den mer sannolika är alldeles för fantastisk, är vad svenska historiker ägnat sig åt i 100 år.

De som runmästaren invigde var få och de få runor som ristades förblev väldigt länge hemliga, just så som var avsett. Även de som senare ristades var magiska formler. Och deras allra största hemlighet avslöjades först för hundra år sedan, av den svenske professorn Sigurd Agrell.

Agrell var ett sant original, men väldigt omtyckt. På Lunds universitet gjorde han sig känd för att dansa på borden när det var fest, och för att avlossa sina pistoler i taket, precis som i gamla västernfilmer. Ett kreativt geni, men med en tendens att driva sina teser även utan goda bevis.

Hans teorier uppskattades inte av alla. Allra minst av den surmagade Lauritz Weibull, som kom att lägga en våt filt över all svensk historieforskning  ända sedan den tiden. Agrell dog ung och utan erkännande för sin teori. Han hade – som vanligt – stuckit ut hakan alltför långt.

Men nu är det dags för ett återupprättande! Vi öppnar den första luckan. Och vad finner vi väl där, om inte en – oxe! Själva runan, Uruz, d v s uroxen, ser ut så här:

Att den hamnar först är rimligt av flera skäl. I den nordiska skapelsemyten skapades själva jorden av urkossan Audhumbla, en varelse som man tror har gemensamma indoeuropeiska anor. Det finns också flera förebilder med ett snarlikt motiv, både i egyptisk och grekisk myt.

Det grekiska alfabetets förebild i sin tur, de feniciska abjaderna, börjar med aleph, troligen av exakt samma skäl. Det betyder oxhuvud.

Men Uruz ljudar istället som den grekiska bokstaven Upsilon. Varför ser inte Uruz riktigt ut som någon av dessa båda då?

Lägg märke till staven från ’tak till golv’. Hela 18 av de 24 runtecknen har en sådan. Estetiskt och harmoniskt. Och kanske med ett magiskt syfte: stavarna skulle ’binda’, fästa ordentligt, se till att uppfylla de magiska syften man hade. Staven ristades i en rörelse, från tak till golv.

Notera igen den snedställda ’ryggen’ Inte någon runa har nämligen ett enda horisontellt streck. Det beror på att den alldeles övervägande mängden runor skrevs i trä, och i träet skulle sådana streck inte synas, utan förväxlas med träets ådring.

Upsilon, som ser ut som ett latinskt Y, saknar heldragen stav. Och den grekiska bokstaven Psi liksom runan Algiz som ser ut så här: är redan upptagen. Detsamma gäller Tao. Skulle man inte bara kunna ha vänt upp-och-ned på Upsilon då? Nej!

Runmästaren har ännu en absolut regel: Ingen runa får byta betydelse, hur den än vrids. Han insåg och avsåg förstås att runor också skulle ristas på föremål som flyttas runt. Men en fullängdsstav och ett snett streck då? Här är ännu en redan upptagen a. Lagu, men den här då? b. Den är ’ledig’.

Vi bör utgå ifrån att runmästaren hade som mål att ligga så nära originalet som möjligt, även om han var självsäker nog att gör ändringar när han ansåg så vara nödvändigt. Men här finns en skillnad som kan vara av större betydelse än den spontana bildlikheten: antal gånger handen lyfts.

Exemplet består bara av två streck, mot originalets tre. Den slutliga utformningen av Uruz har däremot lika många streck som originalet. Att även grekerna verkar ha tänkt så, när de gjorde de feniciska abjaderna till sina, exempelvis waw, som gjordes om precis på detta vis:

Men även sådana varianter är upptagna.

Runmästaren kan också ha haft samma syfte som ännu äldre föregångare. Nämligen att avbilda föremålet som tecknet namngav. Det vill säga piktogram, som de allra första hieroglyferna:

I alla fall för mig och den som vill, så går det att se en tjur med hög manke i profil, och huvudänden till vänster.

Nästan sett piktogram. Men när den formmässiga överensstämmelsen inte är lätt att se, bara en överenskommelse för de invigda, så kallas det för ideogram.

Alla runorna blev förstås ideogram med tiden. Men några plockade upp sina betydelser från ännu äldre konventioner, några kanske, som vi inte känner till. Uruz är väl något mittemellan. 2:0 Till alla er som tittat, och Morgan, välkomna tillbaka imorgon för nästa lucköppning.