Runkalendern 15. Sol

Nu ska vi öppna lucka nummer 15, och lämpligt nog så hittar vi här Solrunan, alldeles intill sina båda hjälpare. Att detta också bör ha varit en viktig anledning till såväl solens som hjälparnas placering i runraden kan man inte bortse ifrån.

Men man kan ju också förundras över hur det kommer sig att dessa placerats på avstånd från Ull, den solgud som vi tror erövrade himmelsfaderns tron under bronsåldern. Fanns det inte plats? Det ska vi återkomma till, jag tror att runmästaren ville säga oss något med detta.

Precis som månrunan Kenaz, den femte i den hemliga ordningsföljd som Sigurd Agrell avslöjade, så representerar Solrunan ju knappast någon personifierad gud, utan mer av ett mytologiskt kultföremål. Den har i nordisk myt ett kvinnligt kön, men Sunna, eller Sol, saknar personlighet.

Eftersom solguden var en man, var det logiskt att göra solen feminin. Så såg det ut i det proto-indoeuropeiska kosmos som flertalet av runradens namn relaterar till; de personifierade mångudinnorna är yngre, men kan å andra sidan ha ännu äldre icke-indoeuropeiska förebilder.

Solguden var i sin indiskt vediska variant son till himmelsfadern, en familjekonstellation som även kan ha indoeuropeiska rötter. Men sådana här samband var föränderliga. Solen har också olika funktioner, och betydelse, inte minst på grund av klimatet.

Den assyriske Nergal var Solen vid middagstid, kallas ’Brännaren’ och är både rasande och underjordsgud samtidigt. Det är svårt att föreställa sig en så dödlig sol på våra breddgrader, därför är det rimligare att denna härskarkaraktärs vrede istället förknippas med andra symboler.

Solen är både en härskarsymbol i sig, och lämpar sig alldeles särskilt väl för envåldshärskare, som höjer sig högt över folket – och ställer sig ensam i förgrund bland himlakropparna. Det är en anledning till att vi kan misstänka att den runda guldplattan på Nebraskivan under högkulturens slutfas kan ha kommit att omtolkas så att den representerade solen istället för fullmånen.

Detta högmod tycks ha förebådat härskarens fall, även om detta sannolikt mer direkt kan härledas till Theras vulkanutbrott år 1600 f.Kr. Men på våra breddgrader är annars solen framförallt förknippad med fruktbarhetskult, en uppenbart lika nödvändig ingrediens som vatten och jord.

Intressant är att Nergal också firades vart nionde år, en kult eller talmagi som anknyter till asatron. Medan Nergal alltså har egenskaper som delvis överlappar Odinns, så har den akkadiska solguden Ninurta, som senare sammansmälter med Nergal, en pilbåge i sin ägo, i likhet med Ull.

Avstånden över tid och rum gör att likheterna kan vara tillfälliga, men visar ändå hur det skulle kunna ha gått till, när en tidigare mindre prominent gud får högre status, och upphöjs till den högste bland gudarna.

Att Ull kan ha sammansmält med någon lokal, redan befintlig storhet är en möjlighet bland flera. Den här typen av metamorfos måste ha varit förhållandevis lätt att genomföra i den germanska myten eftersom guden själv bara ’äger’ själva symbolen, solen, för sin dyrkan, istället för att själv personifiera den.  

Som ni ser så består solrunan av ett dubbelt sicksackmönster. Det var också så runan avbildades i de först kända ristningarna; det hände att man både gjorde färre och fler sicksackanden, men det var ändå så här som den arkaiska förlagan av Sigma såg ut.

Det verkar ha varit en något av en tillfällighet, för Sigma, precis som dess feniciska förebild Shin, har inte alls samma symboliska konnotationer. Så varför nöjde sig runmästaren med Sigmas form? Helst hade han ju åtminstone fäst den vid en huvudstav från tak till golv.

Det bör ha funnits två skäl: dels att sicksackmönstret hade en redan etablerad ideogrammatisk funktion i germansk myt. Dels att solen, precis som månen, helt enkelt inte ansågs lämplig eller möjlig att ’binda’.

Mönstret med sicksackränder är mycket vanligt förekommande på keramik ända sedan trattbägarnas, de första jordbrukarnas ankomst till Sverige för 6.000 år sedan. Att det också förknippades med solen kan vi inte veta. Men det finns minst en god indikation. Kiviksgraven.

På hällarna i denna unika östskånska grav har arkeologerna Andreas Toreld och Tommy Andersson nyligen lyckats fått fram mönster som tidigare varit osynliga eller övermålade. De föreställer bland annat sådana här märkliga ’plommonstop’, som vi talade om i lucka 11 i samband med tideräkning. Det vore ju på intet sätt märkligt om de samtidigt har med solen att göra, som tillsammans med månen utgjorde astronomernas viktigaste hållpunkter.

De liknar på pricken dem som de båda statyetterna från Stockhult bär och som vi hittade när vi öppnade lucka 14, solgudens båda hjälpare. Ännu fler finns på en teckning av en delvis försvunnen häll. Vi har också dubbla par hästar och solkors på samma hällar.

Och vi har dubbla yxor avbildade på en nu försvunnen häll. På en annan så ser vi kanske solvagnen, med en av hjälparna, en asvieniai, bakom två vita hästar. Till allt detta kommer dessa sicksacklinjer som rent av kan tolkas som de ideogram för solen som runmästaren använt.

Och vad är det för mystiska figurer längst ned här?, Sambandet är inte helt möjligt att klarlägga, skall medges, men de  påminner spöklikt mycket om Perchta i lucka 13, vår Huldra.    

På kalendern placerar vi vår sol i gryningen i öster, i trygg förvissning om att hennes hjälpare står beredda vid skymningen att hjälpa henne genom natten. Imorgon får hon kasta sitt ljus över nästa lucka.