Nu ska vi öppna lucka nummer 17, och samtidigt passa på att tända det tredje ljuset, för den sista ätten påbörjas ju med Bjarka, enligt runmästarens dolda runrad. Och precis som i skiftet mellan den första och andra ätten, så är det två kontraster som möts.
Segerguden Týr avslutade andra ätten, och den som påbörjar den tredje är en mäktig kvinnlig gudom, eller snarare symbolen för en sådan. Bjarka, som betyder Björk, anses vara intimt förknippad med kvinnlig kraft. Kanske är det rent av här som runradens sanna drottning håller till?
Stopp och belägg! Sa vi inte nyss att det var på plats 13, i mitten av brädet, som hon borde stå? Jo, men vi vet ju också att det har suttit flera himmelsgudar på tronen, som avlöst varandra. Helt rimligt vore ju då också att en detroniserad himmelsfader har fortsatt följe med sin gemål.
Runans form och ljudvärde är inte mycket att orda om, den följer helt den grekiska förebilden. Men det är intressant att den i Vadstenabrakteatens runrad avbildas både på det stilistiskt korrekta sättet på Pertras plats, och på Bjarkas, men då med oortodoxt rundade böjar, som vårt B.
Detta indikerar runornas likartade sakrala betydelse, då den äldre Pertras ursprung kan ha gått förlorat som självständig tradition. Kvinnligheten i Bjarka kan också lätt anas i ett ideogram för bröst såväl som för nymånar, om man vill, och fungerar därför lättare som traditionsbärare.
Vi kan anta att runmästaren föredrog metaforer framför att uttryckligen ange gudanamn. Frågan är dock varför just björken fått ett eget tecken och varför den ansetts kvinnlig. F-ljudet är som vi ska se hur som helst upptaget. Men när varken ek, ask, tall eller gran fått egna tecken, varför björk?
Det fanns bättre ljud på B än björk. Som dessutom kunnat svara för samma betydelse och stå som metafor för samma gudinna. Jag tänker på ’berg’. Som intressant nog har snarlik etymologi. 17:3 I PIE, alltså proto-indoeuropeiska, hette berg ursprungligen ’bhergh’ medan björk hette ’bherHgos’.
Bara ändelsen skilde sig alltså. 17:4 I urnordiskan kom ’bhergh’ att utvecklas till bjerg och på Färöarna säger man faktiskt björg. Skillnaden mot björk är minimal och förväxlingsrisken uppenbar. Björk var ett maskulint ord. Det var berg också. Men det blev feminint. Bland kelterna.
Där flyttades r:et fram och berg blev ’breg’, sedan ’brig’ och ’bryg’. Betydelsen flyttades från bokstavligen hög till bildligen hög. ’Briga’ kom att betyda makt, samt ge namn åt guden Briganti – The high one – som sedan fick en kvinnlig motsvarighet: Brigantia.
Ordet Briga’s bildliga betydelse, makt, byter kön ungefär samtidigt. Det får feminin artikel. En sannolik förklaring är att detta sker under påverkan från Kybelekulten. Brigantia får nämligen mycket krigiska drag, om än i en något stramare form än den sydländska gudomens.
Och hennes namn levde kvar på Irland i form av Brigid, som tävlar med Freya om att vara norra Europas mest berömda hednagudinna. Hon var faktiskt så omtyckt att kristendomen inte lyckades i sitt sedvanliga smutskastande, istället lät man ett helgon överta hennes namn.
Att dessa samband mellan Europas sydöstra och nordvästra hörn verkligen är fullt plausibla kan styrkas av två företeelser: dels bärnstensförekomsterna bland grekerna; vi vet att de satte stort värde på den och att ett paneuropeiskt handelsnätverk hade hunnit utvecklas under bronsåldern.
Dels vet vi att nordborna var med och drev detta nätverk, inte minst jyllänningarna, som blev ett av Europas rikaste folk på kuppen. En nyckelposition hade den lusatiska kulturen utefter Wisla, Oder och mittersta Elbe. En kultur som av flera forskare helt likställts med den samtida nordiska.
Det spännande som nu hävdas, är att dessa, eller somliga av dessa, kan ha kallat sig för briger, eller bryger, samma folk som vi vet senare slog sig ned vid adriatiska kusten, och kort därefter fortsatte till Anatolien, dagens Turkiet, där de kom att få eller ta sig namnet frygier.
Om det alltså var ifrån Östersjöområdet som det folk kom som dyrkade Kybele, och som kallade sig briger, så är det lätt att föreställa sig att det var hos dem som Brigantia och Brigid härstammar. Liksom kanske runmästaren själv – och hans runa, Bjarka, vars rätta namn ursprungligen kan ha varit briga eller bjerg.
Vi har alltså två runor som båda står för kvinnlighet, passande nog representerade av berg och klippa. Båda är indoeuropeiska till namnet när de kommer till Sverige för 5.000 år sen, men får delar av sitt temperament från den eldfängda Kybele, kanske bara 500 år innan runraden skapas.
Vilka var de? Eller blev de? Vi har främst två modersgudinnor att välja på. Frigg, Odinns gemål och Freya. Freya hade också en make, Od, misstänkt likt Odinn. Och i en saga är hon Odinns älskarinna. Men Odinn var ju en sen gud, eller blev i vart fall inte huvudgud förrän i relativt sen tid.
Sannolikt var alltså ingen av dem gift med Odinn från början. Men vem var deras respektive make i så fall? Går det att avgöra vem som ska knytas till respektive runa, 13 eller 17? Forskarna har försökt hitta kultiska par, genom att studera ortsnamnen, men utan större framgång.
Freyas namn betyder faktiskt fru, hennes titel kan ha förväxlats med och övertagit hennes namn. Frigg betyder ’den älskade’. Etymologin leder tillbaka till en indoeuropeisk ursprungsgudinna, Prih-yah, som på germanska blev Frijjō och som snart fick två skilda betydelser.
Den senare är ’frihet’, och återkommer i veckodagen ’Friday’, döpt efter Frigg, men trots att hon sätts främst har hon annars avsatt få spår. Freya förekommer mycket frekvent i Eddasagorna, Frigg mycket sparsamt. Det finns också en ortsnamnsdimension:
Freya, eller Fröja, är ett av de vanligaste sakrala ortnamnen, med god spridning över hela Skandinavien, med särskild koncentration till Mälardalen men med ett oväntat fyndtomt Skåne och Blekinge. Frigg har bara två säkra förekomster, i Skaraborg, plus en handfull osäkra, också i Västsverige.
Till sin personlighet har Freya också betydligt mer gemensamt med Kybele, än vad Frigg har. Bland annat en vagn framförd av en katt. Precis som Brigid ägde Freya ett vildsvin, och precis som Brigids var hennes kult svårutrotad, trots att prästerna framställde henne som en slampa.
Freya var en valkyria som valde hälften av de fallna krigarna och hennes ’Folkvang’ har tolkats som metafor för en krigsskådeplats. Brigantia, som romarna liknade vid krigsgudinnan Minerva, ser ut att ha haft liknande egenskaper. Ingenting sådant spåras till Frigg.
Om forskarna har rätt om brigerna så borde de ha varit med i stora slaget år 1250 f.Kr. vid Tollense, fem mil från Oders mynning. De vi säkert vet var där var i alla fall män med nordiska genuppsättningar, 16 av totalt 19 DNA-prov.
Detta var 150 år efter kungabegravningen i Kivik, men bara kort efter att fornborgen och det stora kulthuset byggdes i Håga, strax söder om Uppsala, där Skandinaviens guldrikaste bronsåldersgrav (se lucka 11) sedan uppförs år 1000 f.Kr.
13 mil sydväst om Tollense ligger den 200 år yngre kungagraven i Seddin, jämte Lusehøj på Fyn den enda som kan mäta sig med Hågahögen i prakt och guldrikedom. Längs Oder ligger flera andra praktgravar som visar på tydliga kontakter med Hågariket i Mälardalen. Kanske var det rent av briger som bildade riket?
Friggs västsvenska ursprung är vagt och motsvaras av liknande osäkra spår i Uppland, efter en gudinna man tror hette Härn eller Hörn, som kan ha föregått Freya. Faktum är att Frigg/Härn visar så lite personlighet att en ursprunglig PIE-jordmoder skulle ha kunnat ge samma intryck.
Pertrarunan står mest prominent, samtidigt är dess anknytning till kvinnlighet diffus. Frigg, den opersonligt verkande och halvt bortglömda jordmodern, kan stämma in i det mönstret. Den mer levande traditionen kring Bjarkarunan och kring Freya, placerar henne på runa 17. De båda namnen skulle alternativt kunna förklaras av två invandringsvågor, den första av stridsyxor med R1a-DNA österifrån över Ålands hav. Den andra söder- och västerifrån med både R1a och R1b. Vaner respektive asar. Den förklaringen utesluter heller inte den första.
Man förstummas av din grundlighet och bara njuter av att läsa! Tack Magnus!