Runkalendern 18. Ehwaz

Nu ska vi öppna lucka nummer 18, Ehwaz, som är detsamma som Hästrunan. 18:1 Runtecknet ser ut som ett M och måste vridas 90° för att man ska se att det egentligen är ett E. Ehwaz förlaga, Epsilon, är då inte så lik att vi kan förstå hur det gått till, när runmästaren valt formen för Hästrunan.

Att bibehålla ryggen till höger och tre snedstående tvärstreck var kanske inte uppenbart otillåtet, men skulle se klumpigt ut, givet regeln om att dessa streck måste luta 45°. Personligen gissar jag också att Runmästaren inte ville att de viktiga Ass- och Färunorna skulle ’överträffas’.

Hästrunan är exempel på hur lärda runologers felaktiga dateringar lätt kan bli upphöjda till sanning. En auktoritet, Krause, passade vid en runristningsinventering på att datera dem med hjälp av Hästrunor.

Hästrunor med horisontellt tvärstreck verkar vara äldst, tänkte han – utan minsta stöd för den tanken, och det ledde till en hel del cirkelresonemang. För då daterades ju andra runors former som stod tillsammans med dessa ’äldsta’ hästrunor, som om de också måste vara av äldre typ.

När sedan vår egen stora auktoritet, Odenstedt, tog Krauses dateringar som utgångspunkt för sin dateringsmetod, så blev ingen Hästruna med M-form äldre än 400-tal och ingen med horisontell tvärslå yngre än 450, helt enkelt eftersom detta var Krauses utgångsantagande.

Odenstedt konstaterar att M-formade hästrunor märkligt nog ’uppkommit sent’. En sanity check borde ha fått honom att låta bli att publicera, men även runologer vill ju gärna få rubriker, så istället spreds den logiskt obegripliga slutsatsen. Och blev till en länge befäst svensk sanning.

Detta sagt bara för att alla med stark auktoritetstro måste inse att även experterna går fel ibland och att då sunt förnuft och förmåga till deduktivt tänkande måste gå före blind lydnad. Om min egen hypotes om Runmästarens systematik stämmer, så skulle han aldrig konstruerat hästrunan så.

Att de som sedan tillämpat hans system missuppfattat det eller förvanskat det medvetet är en helt annan sak. Och när anden väl släppts ur flaskan, det vill säga, när hemligheten med runorna spritt sig utanför den lilla skaran invigda, så skulle det tvärtom förvånat om felaktigheter inte uppkommit.

Hästen är faktiskt det enda djur som finns med i runraden, om vi bortser från uroxen och fän, som är helt symboliska figurer och metaforer för annat. Även hästen är i och för sig nog en dubbeltydig metafor också den, men den står sig också gott för sig själv.

Hästens roll för de indoeuropeiska herdefolkens erövring av Europa har dock möjligen överdrivits. Före 900 f.Kr. finns det faktiskt inga bevis för att hästar reds. Länge var hästen helt enkelt heller inte tillräckligt stark för att bära en man, särskilt inte en med full krigsutrustning.

Troligen användes hästar som packdjur ända fram till 1.900 f.Kr, hävdar Flood, en amerikansk forskare. Och den var inte alls enbart använd av herdarna. Man har funnit nära 6.000 år gamla hästben på de till Sverige just anlända jordbrukarnas boplatser i Mälardalen.

Men det tog alltså över 2.000 år innan man började använda vagnar bakom dem, och innan de fick militära ändamål. Och vagnar krävde öppen tundra eller vägar. Om hästar var så betydelsefulla som hävdats, varför dröjde det till år 900 f.Kr. innan någon avbildade en man till häst?

Och varför slog inte denna nya ’uppfinning’ igenom snabbare i så fall? Att detta verkligen var en avgörande konkurrensfördel kan ingen betvivla. Det bästa beviset för att man inte red utgörs faktiskt av stridsvagnarna, som fanns kvar ända till ca 400 f.Kr. De hade varit obsoleta långt innan dess om alla kunnat rida.

Därmed också sagt att när ridhästen väl kommit så fick den snabbt enormt genomslag, den revolutionerade inte bara kriget utan all landväga samfärdsel. Och den var utan tvivel än mer skräckinjagande för dem som fortfarande inte själva hade förstått att utnyttja den till fullo. Där hästfolken regerade drabbades dem som enbart hade sina apostlahästlar att ta sig fram med ofta av ond bråd död.

Apokalypsens fyra ryttare nämns första gången av profeten Sakarja i Gamla testamentet, under sjätte århundradet före Kristus. Knappast någon tillfällighet. Och när det stora tekniksprånget – ryttaren – blivit allmängods, så slog sadeln igenom och orsakade ett nytt, just vid denna tid. Runmästaren hade goda grunder att se på hästen som något mycket farligt. Ja, rent av dödligt.

Hästen hade under alla händelser fått – då om inte förr – en stark anknytning till dödsriket, och kanske specifikt för resan dit, i egenskap av färdmedel. Det handlar om det slutgiltigt ödesbundna; en anknytning även till den sortens nöd som Naudhisrunan och nornorna stod för.

Odinn är en så kallad psykopomp, en gud som rör sig mellan de levandes och de dödas riken, och alltså bryter mot den oskrivna lagen. Lämpligt nog är hans tal också Naudhisrunans dubbla, som en ToR-biljett till dödsriket bör vara. Och – varför inte! – kanske är det också just därför som hans häst Sleipner behöver en dubbel uppsättning ben.

Det här kan nog ha varit Odinns ursprungliga roll, den som senare gjorde honom både till mäktig härskare och asarnas store magiker och trickster. Observera gärna att det faktiskt också saknas just en dödsgud i asatron; den opersonliga gudinnan Hel finns där, men hon ger intryck av att vara en sen skapelse, namngiven av sitt rike av Snorre i Gylfaginning men troligen onämnd i den äldre poetiska Eddan (beror på hur man tolkar den).

Runmästaren kan alltså medvetet ha gjort runan som metafor för dödsguden Odinn. Det finns också flera bekräftelser i Eddan som visar att 18 verkligen var hans tal. Odinns trollsånger är 18 till antalet, och den andra Merseburgbesvärjelsen, som handlar om Odinn, består av 18 ord.

I gissningstävlan i Vaftrudnismál besegras jätten av Odinn i förklädnad med den 18:e gissningen; vad Odinn viskat i sin son Balders öra när denne lades på likbål. En tydlig hänvisning till Odinns förmåga att ta sig till dödsriket, för annars skulle frågan framstå som ett regelbrott. Samma typ av tävlan genomförs i Hervararsagan, återigen med Odinn i den ena huvudrollen. Då har antalet gissningarna dubblats till 36.

Folkloren vittnar om att kristenheten väckte liv i Odens gamla roll. Hästens roll som den ondes kreatur är bekräftad i mängder av folksagor och är då gärna stor och svart. I Småland var ’den stora hästen’ densamma som Odinns och långt in på 1800-talet pratade sydskånska bönder om ’Noens’ häst, som utan tvekan också är Odens, medan andra talade om ’Hels häst’. Det var djävulen man åsyftade och även samerna tänkte sig djävulen i hästgestalt, när han hämtade en död.

Talet 18 har även i sig självt fått samma betydelse. Fladdermusen var också ett djävulstyg och kallades för ’attanpackan’ i Skåne, där ’attan’ är dialekt för 18. ’Det var som attan’ är alltså detsamma som ’det var som fan’, men bottnar i noauttrycket ’det var som 18’, som senare fick sin egen eufemism, ’det var som sjutton’ – man stannade alltså i tid och undvek att åkalla djävulen.

Odin som trollkarl med en magisk stav finns också med som motiv i gamla svartkonstböcker, bland annat hur han med staven tämjer kvinnor, eller får kvinnor att bota hästar. I en isländsk sådan bok avbildas trolldomsstaven Gapallder, vars antal utsprång mycket riktigt är 18.

Även gamla runristningar har knutits till Odinn. Den mest uppenbara är den västnorska 18:6 Kårstadsristningen från 200- eller 300-talet. En viss Aljamarkiz kallar sig magiker och förutom att inskriften är 18 tecken lång så är talsumman, med Agrells metod 180, alltså Hästrunan x Isrunan.

Förutom svastikan, som kan ha ristats för att muntra upp lite, såsom detta soltecken oftast var avsett att göra, så framgår det som uppenbart att den magiska besvärjelsen åkallar dödsguden Odinn och hans magiska hjälp till den jordlige trollkarlen.

Personligen brukar jag vara skeptisk till alla bilduttolkare som genast ser Odinn i allt som har med järnåldern att göra, men jag vill istället gärna föra fram en egen identifiering, som ingen tycks ha sett: Odinn på den uppländska Möjbrostenen. Och då har man ändå gjort många försök.

Stenen är känd framförallt för sin helt unika skiss, som har kallats den nordiska järnålderns märkligaste konstverk. Motivet skulle vara en jaktscen, men, alla tolkningar av runraden förbisåg den möjligheten, för hundarna upptäcktes inte förrän 1952 och tolkningarna är inte i närheten.

Bilden och hela runstenen har Mac Kay anklagats för att vara ett falsarium. Dag Stålsjö hoppade naturligtvis också på det spåret, i sin tes om var Svearikets vagga stod. Bl a anfördes att runorna skulle ha stått för begynnelsebokstaven i ‘lustigkurrarnas’ förnamn, en grupp uppsalastudenter.

Det intressanta är att dessa teorier fått stå kvar och relativisera stenens betydelse, trots att de är luftpastejer. Kunskapen om runtecken, så väl att äldre och yngre tecken kunnat skiljas från varandra var förbehållen en väldigt snäv krets. Den äldre runraden hade vid denna tidpunkt inte ens dechiffrerats.

Att man målat dit konstverket i efterhand och sedan lyckats dölja ‘hundarna’ (vargarna) är lika osannolikt. Stilen framstår faktiskt som artfrämmande även vid jämförelse med svensk 1600-talskonst. De nämns heller inte av de tidigaste källorna på 1600- och 1700-talet. Varför då ens rita till dem?

Den bästa anledningen varför konstverket ska ses som äkta är nog att en revisionist som verkligen vill få sitt verk att se autentiskt ut inte skulle ha gjort det så att det så uppseendeväckande avvek från vad som var gängse.

Eftersom runtexten avslutas med ordet ’…slagen’ så är det inte så konstigt att uttolkningarna ser ut som de gör; texten passar inte med idén om ett jaktmotiv, den syftar av allt att döma på någon som fallit i strid. Följdriktigt har runologerna efter upptäckten av de påstådda hundarna avhållit sig från fler möjliga klavertramp.

Jag konstaterar dock att ’hundarna’ mycket väl skulle kunna vara Odinns båda vargar, och att det ’svärd’ som ryttaren håller ser ut som en trollstav, med sin ‘klump’ i änden. Att tecknaren undvikit att rita hästens ben kanske också har ett skäl. Odinns springare Sleipner med sina åtta ben hade nog varit svår att ge ett så gracilt intryck, som konstnären annars lyckats så väl med. Då kan runinskriften också bli begriplig, som en kombination av två redan givna förslag: ’Frarad, anhängaren [till Odinn] den enögde, är fälld’.