Runkalendern 2. Thurisaz

Nu ska vi öppna lucka nummer två, Thurisaz.

Det rör sig alltså om thursarna, de onda makter som i striden med gudarna vid Ragnarök bränner ned den kända världen. Theta, runans grekiska förlaga, uttalas med samma th-ljud och har också samma betydelse: onda makter.

I den senare anglosaxiska runraden kallas runan Thorn, d v s torn, en antidemonisk skapelse, människans skydd mot onda makter. Hur mycket enklare hade det inte varit att bara kalla den Thor, om det nu ändå var Thor som åsyftades? Att runan skulle vara åskgudens kan vi därmed avfärda. Men varför ser den så annorlunda ut?

Ja, till att börja med är ju theta rund. Det går inte an. Men det finns ju möjlighet att göra en romb av cirkeln. Detta har inte skett. Kanske för att runmästaren ansåg det viktigare än annars att ’binda’ runans kraft med en huvudstav, som vi talade om. Thursarna var inte att leka med.

Även med en huvudstav hade det varit möjligt att åstadkomma en större likhet med originalet. Den senare anglosaxiska futhorcen har sådana former, dock ingen för thursarna. Thetas figur undviks faktiskt medvetet: den fanns redan innan i Norden, i form av hällristningarnas solkors.

Och solkorset hade en helt annan, snarast omvänd betydelse: den symboliserade människans förening med solguden. Korset i mitten är troligen de fyra årstidsblóterna, medan cirkeln står för solguden, han som tillbads som den högste under vår bronsålder.

Den här förklaringen är enkel, som Ockhams rakkniv, men saknas helt i den forskarlitteratur som jag sökt i. Förklaringen till detta är måhända också enkel: thursrunan är nämligen ett gott indicium för att runraden både har grekiskan som förebild och är mycket gammal. Det vill många inte tro.

För runmästaren hjälpte det alltså inte mycket att grekerna gjort ett kryss av korset. han var tvungen att hitta en egen lämpligare form. Och troligen hade även denna en ideogrammatisk betydelse. En nymåneskära.

Månen är en symbol med kluven betydelse. Onda och goda krafter i ett. Vi kommer tillbaka till den i lucka nummer fem. Eftersom vi gör skillnad på ny och nedan är det inte orimligt att anta att denna kluvenhet kopplades till dessa båda, så att det ena var gott och det andra ont.

Varför låter vi då just lucka nummer två anknyta till thursarnas ondska? Jo, tvåtalet har faktiskt i alla tider haft sådana negativa associationer. Ta bara ord som tvehågsen, tvetungad, tveeggad och tvetydig. Djävulens noanamn, var bland annat ’den andre’. Där gott finns, finns även ont.

Noanamn är ett fenomen som även det visar hur kluvna man var i sitt förhållande till de onda makterna. Man respekterade såväl dem som björnen och vargen, ja man fruktade dem. Så mycket att det är fullt rimligt att föreställa sig att man också tillbad dem, åtminstone i smyg, när allt annat visade sig verkningslöst.

Björn är i sig ett noanamn, det ursprungliga namnet är något som liknar arktos, och det senare noanamnet är nalle, när även björn blev för farligt. Och namnet på hjälten Beowulf, bi-vargen, är faktiskt också ett noanamn. För vargen är ulv och gråben motsvarande uttryck.

Att det fanns kulter där vargen dyrkades vet vi, inte minst mannaförbund som ulvhednarna, men också wulfingarna, eller ylfingarna som de kallas i den svenska versionen, bör nämnas som tänkbara kandidater, de skytiska Dacia och Dahae, som vi återkommer till, liksom förstås Romulus och Remus, i grundarmyten om staden Rom.

Metamorfosen, att förvandlas till varulv, är känd bl a från Völsungasagan, och detta kan vara ett eko från berättelser om Apollon Lykaios, den grekiske solguden i varghamn, och de fester med människooffer på det grekiska ’vargberget’, Mount Lykaion, som genomfördes vart nionde år.

Myten båda här och i Grekland har proto-indoeuropeiska rötter (PIE), där transformeringen ska ha haft att göra med initiationsriter och manbarhet. Varulven har alltså mycket gamla anor, och han var aldrig snäll, men mycket mäktig.

Förekomsten av tidelag på bildstenar och hällar visar att människorna hade tidiga föreställningar om metamorfoser mellan man och djur. Särskilt (ö)kända är kanske de stenar man funnit i småländska Sagaholmsgraven vid Vättern från tidig bronsålder (period 2 eller 3), men också på de bohuslänska hällarna i Tanum finns liknande motiv, bl a från Kallsängen. De djur som främst förekommer är hästar, som vi ska tala mer om i samband med Ehwaz, Hästrunan. Symboliken som tolkas i lucka 8, är mångtydig eftersom hästen både har samband med solen och döden.

Intressant är att även Loke nämns i Eddan i samband med ett tidelag, då han själv förvandlat sig till en märr. Det är här naturligt att se ett samband med bronsåldersmålningarna. Ordet märr, fullvuxet sto, stavas på engelska ’mare’ och har etymologisk gemensam bakgrund med mara. Lokes förvandling är alltså dubbeltydig.

Detsamma måste sägas gälla resultatet av föreningen, hingsten Sleipner, med en dubbel uppsättning ben och hovar. I en delvis bevarad dikt utgör han en av Lokes tre avkomlingar, de båda övriga är vargen och ett onämnt monster, värst av dem alla. I den senare prosaiska Eddan nämns istället Midgårdsormen, Fenrisulven och Hel, underjordens härskarinna.

Den sistnämnda är troligen en sen konstruktion, direkt tagen från platsnamnet. Historien om Sleipner, som för Hermod på sin rygg till just Hel, låter oss istället ana vem som är dödsrikets av gudarna betvingade alter ego, nämligen Sleipners fader, Svadilfare.

Lokes medverkan stärker hypotesen att Loke själv en gång varit underjordens herre. Att det sedan krävs en verklig man för att bemästra de dunkla krafter som Sleipner representerar, står klart i och med att det är Odinn, gudarnas herre, som själv lägger sadeln på Sleipners rygg.

Tidiga hällristningar där ’ryttaren’ står på hästens rygg tycks representera samma sak som tidelaget: det är gudarnas tämjande av döden, de onda makterna och underjordsfursten som avses. Genom att tvinga Loke till sitt trick får gudarna behålla solen och månen, som de annars lovat bort. Det gör Sleipner allegoriskt till representant för solens båda hästburna hjälpare, som vi ska återvända till i lucka 14.

Vildsvinet är en liknande kluven symbol med ytterst gamla anor. Den gemensamma PIE-roten är som symbol för styrka och manbarhet; att döda ett vildsvin gjorde pojken till man. Det verkliga mandomsprovet var det erymantiska vildsvinet, ett monster som Herkules fångade i sitt fjärde storverk, myten är känd före 500 f.Kr.

I Egypten liksom på Irland kopplas vildsvinet direkt till ondskan själv. I de grekiska myterna symboliserar det också mörkret, döden och vintern. Det kalydoniska monstret var ett vildsvin sänt av Artemis som en förgörande kraft. Samtidigt framgår att svinet enligt de halvt mytiska hyperboréerna, ’de som levde i landet bortom Nordanvinden’, representerade andlig makt.

Hos kelterna var vildsvinet ett heligt djur och mycket tyder på att man delat denna dyrkan med somliga germaner, och då kanske i synnerhet just svearna. Vi vet att vildsvinshjälmar var legio i Vendel. Tacitus hävdar t ex att Aesti, d v s troligen esterna, skulle ha burit sådana och myterna om Freyas respektive Freyrs galtar är mycket framträdande, inte minst i berättelsen om de svenska ynglingakungarna.

Svintänder och vildsvinsbetar förekommer som gravoffer ända sedan bondestenåldern inleddes i Sverige, och faktum är att det finns tecken somt talar för att de anlända bönderna lärde sig domesticera svinet av det gropkeramiska jägarfolket.

Brända grisben på boplatser är nämligen vanliga här redan under mesolitikum, mycket lite talar däremot för att man förde grisar med sig. Grisen var inte lätt att driva, nomader äger den sällan. Mellaneuropas mycket täta ekskogar var också för mörka för att de skulle frodas lika bra som i skogarna lite längre norrut, som under neolitikum bestod av öppen blandskog.

Svinet trivdes alltså extra bra här, inte minst i Mellansverige. Mycket talar för att det var detta tämjda svin som sedan följde med tillbaka till Kontinentaleuropa, när trattbägarna flydde Mälardalens allt bistrare klimat ca 3200 f.Kr.

Dagens europeiska gris saknar de facto så gott som helt gener från de invandrade domesticerade grisar som togs hit från Mellanöstern ett par tusen år tidigare, det är det inhemska europeiska vildsvinet som fått ett kraftfullt och troligen medvetet företräde i aveln, ett förhållande som signalerar vildsvinets sakrala betydelse.  

Även namnet svear skulle faktiskt kunna vara dubbeltydigt; med en ursprunglig endogen beteckning betydande ’en av oss’, som sedan kan ha kommit att förväxlas eller övertas av en kanske mer exogent grundlagd betydelse: ’svindyrkarna’.

Det skulle ju stämma bra in på grekernas uppfattning om hyperboréerna, ett alltså lika exogent givet namn, som skulle kunna omfatta hela den germanska huvudstammen Suebi, men passa minst lika bra på svearna. Eller förstås även både ock.

För ett par år sedan fann man genetiska bevis för att den mellantyska Bernburgkulturen har genetiska anlag norrifrån. Att det sedan var genom denna kultur som de efterföljande kägelkeramikernas svinuppfödning spred sig över Mellaneuropa är ingen dum gissning; grisarna kom ju inte söderifrån i alla fall, som man förut trott.   

Det är också märkligt få om ens någon som har reflekterat över att den Merkurius, som Tacitus kallar för germanernas högste gud, mycket väl kan ha varit Freyr, eller en version av honom. Romarna kallade nämligen även kelternas gud Moccus för Mercurius.

Moccus var vildsvinsguden hos den galliska stammen Lingones, som levde i norra Frankrike och Belgien under romartiden. Han tycks ha varit både vördad och fruktad. Det senare gäller än mer hans germanske motsvarighet, vars dyrkare t o m använde hans titel som noanamn: Freyr, betyder nämligen ’herre’.

Kanske berodde denna till synes överdrivna respekt på att germanerna från början haft en något annan konnotation förknippad med vildsvinet: en dödsdyrkan, liknande grekernas. Som, efter kontakter med kelterna (Lingones närmaste grannar var kelto-germanska Treveri), kom att förändras.

Givet att vildsvinet representerat en dödskult även här i Norden, så ägdes det ursprungligen troligast av Odinn. Det var han som var så fruktad att han kom att endast nämnas vid sin titel. Forskarnas förmodan att Mercurius var Odinn kan alltså stämma även i detta ’specialfall’.

I och med att Loke uppstod, så övertog denne många av Odinns farliga egenskaper. Odinn blev mindre fruktansvärd, och kunde nämnas vid namn. När Odinns roll blev en annan så försvann även kopplingen till ett ’dödssvin’.

Detta gjorde det lättare för kelternas inflytande att tränga in, även svinet fick en annan roll. Men någon fruktbarhetsgud har Odinn aldrig varit. Inte bara svinet utan även titeln ’Freyr’ blev herrelösa (sic!). De kunde kopplas till en annan gud, som också kallats för ’herre’, dvs Freyr.

En gud som anknöt till fruktbarhet, nämligen solguden Ingwaz. Vi kommer närmare diskutera honom i lucka 21. I sin nye ’herres’ (Freyrs) hand fullbordades vildsvinets förvandling till fruktbarhetssymbol, och – precis som bland kelterna – fick han en syster, Freya, med ett eget svin.

Tillbaka till ondskans makter. Att vargen personifierar de onda makterna är ju främst Fenrisulven exempel på, men också Skåll och Hate, som förföljer sol och måne över himlavalvet. Exempel på att man ändå kunde tillbe vargen är Odinns båda vargar, Geri och Freki, som än en gång antyder gudens skiftande natur.

Den nordiska asatron har alltså dualistiska drag som verkar vara ett urgammalt tema, som också avspeglar sig i Odinns och Lokes många likheter, trots att de står på varsin sida vid Ragnarök. Loke kan från början ha varit en personifiering av Odinns mörkaste sidor, som möjliggjorde ett lösgörande av dessa från härskarguden, och därmed även hans uppstigande på asarnas tron.

Loke, vars binamn Lopt betyder ’den luftburne’, kallas samtidigt Logi i Ynglingatal, eller i vart fall vill jag och flera äldre forskare tolka det så. De mer snustorra vill endast se betydelsen ’låga’, ’eld’, men då missar de faktiskt att Loke också representerar elden, den onda ljungelden som inte går att kontrollera.

Här precis som på många andra ställen ser vi en avsiktlig dubbeltydighet. Sagornas mångtydighet är ambivalent på ett sätt som reflekterar verkligheten. Ont och gott är inte så binärt som kristendomen vill ha det till. En och samma gud kunde ha både positiva och negativa egenskaper. Liksom människan kan.

Jotnarna, d v s jättarna, flyter ibland ihop med thursarna som begrepp, ibland ter de sig mer som gudar. Inte minst är jotnarnas döttrar ofta attraktiva för gudarna, såsom t ex Gerd är för Freyr, men även vissa manliga jotnar verkar komma väl överens med gudarna.

Det skulle kunna vara så att jättarna och deras döttrar är resultatet av fusioner med andra folks religioner, medan thursarna är de ursprungliga onda makterna. Varken eldthursarnas anförare, Surt, eller hrímthursarnas Hrym nämns i samma rum som jättarna, trots att thursarna sägs utgöra (en särskild sorts) jättar.

Den tanken ser ut som en efterhandskonstruktion. Domedagssvärdet som Gerd får av Freyr tycks ha förmedlats vidare till honom av de ’medelonda’ jättarna, men utan att historien säger hur, det är inte ens säkert att det måste vara samma svärd, det krävs en mycket sinnrik utredning, som den Viktor Rydberg gör, för att komma fram till svaret.

Den kanske mest intressanta förklaringen på varför tvåtalet ansågs representera de onda makterna i nordisk myt vid denna tid, alldeles i slutet av bronsåldern, är att det tidigare kan ha rått en annan kult, som istället hyllade tvåtalet: solgudens båda hjälpare.

Det var dessa båda som stod beredda vid skymning och gryning för att föra solgudens skepp genom natten i egyptisk myt. Flera hällristningar, statyetter och figurer tyder på att nordborna hyst en liknande tro. Men, kanske på grund av ett bistrare klimat, börjar dessa baktalas i den nya kulten.

Dubbelgudarna kan gradvis ha kommit att få en allt mer betydande roll i religionen. Kanske dessa båda ’hjälpare’ också fanns representerade i ett jordiskt tudelat ledarskap? Man vet att sådana existerade. Om någon/några nu hellre ensamma ville ta makten måste tvillinggudarnas kult bort.

En tidssättning av runraden vid övergången till järnåldern, 500 f.Kr., skulle alltså kunna förklara en övergång till en delvis ny tro. Det måste inte betyda att de äldre gudarna försvann eller ens att nya kom till. Bara att en maktförskjutning skedde. Några tynade bort, andra blommade upp igen.  

Och när det gäller thursarna i den nordiska mytologin, så var de också mycket riktigt av två släkten: de glödande eldthursarna från Muspelheim och de frostbitna hrímthursarna från Nifelheim.