Ingalill Sundhage kör i laglig fart när hon blir upphunnen av en polis som vill köra om. Han använder sig varken av blåljus eller sirén. “I såna lägen blir jag en arg tant!” konstaterar hon. Hon flyttar sig minsann inte bara för att polisen blinkar med helljusen. Han får väl ta skeden i vacker hand som vi andra och komma för sent! Till skillnad från Sveriges alla andra ‘arga tanter’ – av båda könen – så är Ingalill chefredaktör på Bohuslänningen och kan sprida sina visdomar lite som hon får lust. Vilket hon gör. Varpå läsarstorm utbryter och även poliser hör av sig. Givetvis är poliser ibland måna om att inte röja sin närvaro. Förföljer man en bil vill man undvika allmänfarliga biljakter om det är möjligt, och är man på väg någonstans där det är olämpligt att påannonsera sin ankomst, så är sirener och blåljus vad man helst undviker att använda. Ingalill tog bort krönikan men internet glömmer inte. Samnytt plockade upp episoden och jag tycker att det finns skäl att låta henne skämmas lite till. Som represen-tant (sic!) för det nya postmoderna Sverige.
Är det här viktigt? Ja, varje utryckning kan gälla liv. Förlorade sekunder kan ibland vara avgörande. Och det är för mig alldeles uppenbart att Ingalill inte är ensam om ett korttänkt beteende. Förr var det vanligt att man gick ut i vägrenen när någon kom ikapp, polis eller inte. Det kallades för att visa hänsyn. Idag är det inte ovanligt att kilometerlånga köer bildas långt innan en tvåfilig väg övergår till att bli enfilig, därför att alla trängs i högerfilen, medan vänsterfilen är helt tom. Sånär på någon ‘arg tant’ (inte sällan en manlig lastbilschaufför) som ställt sig i båda filerna för att säkerställa att ingen ska kunna smita förbi. För här ska minsann ingen jävel över bron, bråttom eller inte! Vi ska lida solidariskt. Att alla skulle tjäna på att utnyttja den väg som faktiskt finns är det ingen som verkar bekymra sig om. Om det ens slagit dem.
Därför tar vi tillfället nu att sprida ljuset till alla andra ‘arga tanter’. Och samtidigt passa på att göra ett par generaliseringar. Ingalill Sundhages (Jodå, hon är både chefred på en liberal tidning och syster med Pia, ni vet hon som är med i Kommunistiska Partiet) beteende var i stort sett okänt på 80-talet. Respekten för polismakten är mindre idag än då – vilket polisen delvis har sig själva att skylla, med de prioriteringar som görs. Men det är bara ena sidan av myntet. Den andra är att på de svagbegåvade delarna av befolkningen så har en tuppkam växt ut som inte fanns där förr. Dumma personer på 80-talet var lika dumma som de är nu, men de hade – genom praktisk och bitter erfarenhet – fått klart för sig att det oftast var lämpligast att ge sig när de hamnade i dispyt, inte minst med ordningsmakten. Naturligtvis lyckades de inte alltid låta bli, begränsad intelligens gjorde den saken för svår. Men för att jiddra med polisen så krävdes då för tiden alldeles exceptionell dumhet. Jag har ingen anledning att tro att Ingalill är så exceptionell. Snarare skulle jag gissa att hon representerar en ganska betydande del av en något mindre vetande och rätt betydande minoritet. Där självinsikt helt saknas. Varför?
Hänsynslöshet uppåt, silkesvantar nedåt
Tillåt mig spekulera igen. Hänsyn har idag blivit en enkelriktad vara. Den ska endast riktas mot de ‘behövande’. Inte sådana som dyker upp i backspegeln alltså. De är ju dessutom inte sällan vita, medelålders män i fina bilar. I det nya kränkthetssamhället innebär hänsyn istället att det blivit förbjudet att tala om för folk att de inte kan eller vet bäst. Att de tvärtom kanske t.o.m. är dumma. Vi ska dalta med sådana och hålla med så långt det bara går. Dumhetsstämpeln är formellt tabu i såväl skola som arbetsliv, och den är farligt svår att skilja från okunnighetsstämpeln, de är ju starkt korrelerade. Allt som görs är ‘bra!’; moderna lärare och chefer vet minsann att positiv feedback är det enda som duger. Man kan möjligen sträcka sig så långt som att det är ‘mycket bra!’, även om man måste undvika att skikta ut någon. Men absolut ingenting är ‘dåligt’. Och vare sig den elev som skrivit en uppsats full med stav- och syftningsfel, eller den som gjort mindre än en handfull blir korrigerad och får veta vad som är rätt. På det sättet slipper läraren ta reda på om det är dumhet eller okunnighet (eller både ock) som förklarar felen (jobbigt, och inte nödvändigt för någon att veta enligt rådande bomullsdoktrin). En annan ‘fördel’ är att kunskapsskillnaderna mellan individerna sällan blir så mycket större i en sådan inlärningsmodell, helt enkelt eftersom varken klok eller dum lär sig så mycket. Precis som fattigdom fördras bäst om den är lika, så är det ju i den postmoderna socialdemokratins Sverige en förtjänst att också okunskap är jämt fördelad.
De dumma är av förklarliga skäl de mest lättkränkta – ingenting tar ju som befogad kritik. Därav är de dummas maktövertagande accelerande när det gäller hur snabbt och ofta kränkthetsreflexen ömmar. Och de dumma saknar också förmåga att nyansera. Allt är svart eller vitt. Det gör att man också har svårt att prioritera en blåljusutryckning med ambulans framför sin egen onda tå. Relativiseringen är total. Här ska ingen jävel över bron, oavsett om det är polis eller ambulans eller någon som måste med flyget. Det är Ingalill Sundhage et al:s upprördhet över ojämlikheter som kommer först.
Svetsaren och genus-‘forskarna’ är våra nya förebilder
En annan förklaring till de ‘arga tanternas’ nya tuppkam är att t.o.m. dumma människor oftast har förmåga att reagera på incitament och yttre förebilder. Vi har fått en omvänd meritokrati, men exemplets makt är lika stor som den var för ett halvsekel sedan, då den sanna meritokratin gjorde klassresor möjliga, och envar kunde konstatera att även barn med fattiga föräldrar kunde komma fram och upp sig i samhället. Idag är det istället dummerjönsarnas resor som vi alla kan konstatera är lika möjliga. På landets mest upphöjda positioner, i regering och riksdag och i välbetalda myndighetsledningar sitter några av våra mest tjockskalliga. Många av dem knappt torra bakom öronen och utan varje spår av arbetslivserfarenhet, än mindre akademisk utbildning. Ja, även de akademiska institutionerna är fulla av dem. Särskilt inrättade pseudovetenskaper som genus- och mångfaldsforskning, där evidens inte krävs – tvärtom är det sådan som ska motbevisas. Dumskallarnas sammansvärjning har lyckats. Det är klart att till slut även de jönsigaste själva drar sina slutsatser.
De dumma svenskarna är idag inte relativt sett fler än de var förr. Åtminstone inte signifikant. Det är inte vad som gör att samhället blivit masspsykotiskt navelskådande. Skillnaden är att meritokratin ersatts med politiska tillsättningar och nätverksnepotism. Regeringens ‘stjärnor’ är i själva verket i bästa fall medelmåttor, det är sällskapet som får dessa få att framstå som lysande. Samma gäller inkompetenta generaldirektörer och välbetalda NGO-chefer. Men de har ju alla rätt partibok och en sann vilja att lyda och slicka uppåt när det behövs. Och hade oppositionen inte skapats på i stort sett samma sätt – gängklickar från ungdomsförbunden, som tagit sig fram med hjälp av paktbildning till de högsta positionerna – så hade den Djupa Staten och dess okunniga, fega och obildade dumstrutar för länge sedan varit utbytt.
I så fall så hade vägproppar som Ingalill Sundhage sannolikt också gått ut på den tomma vägrenen och släppt förbi dem som har mer bråttom. Kanske hade insikt och hänsyn räckt till även för andra än poliser.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
English Summary
In a postmodern society like Sweden, stupid people are encouraged to think that they are just as smart as anybody else. That is due to 1. the fact that only carrots not sticks are used in education and on-the-job feedback and that harsh but true judgments are avoided at all costs, and 2. that todays role models, the very successful in government and media, too often have reached their high-ranking positions without any formal skills or education. A society ruled by incompetence will inevitably promote incompetent behaviour also among the public.
