I landet där de laglydiga avväpnas och 2000 importerade gängmedlemmar skjuter den de vill, så gör aktivistdomarna allt de kan för att varken fälla eller utvisa. Tre skjutningar samma kväll, två döda. Alla i Norrort/Västerort: Malmvägen, Sollentuna; Kallhäll; Blackeberg. Inget av dessa är ansedda som generellt utsatta områden, de flesta som bor där är vanliga människor.
Sollentuna har traditionellt varit i paritet med Nacka, som ett av Stockholms mest välbärgade förortskommuner, efter Danderyd, Lidingö och Täby. Men närheten till de stora problemområdena utefter ’Orientexpressen’ Rinkeby, Tensta, Husby, färgar av sig både hit och västerut, och såväl Edsberg och Tureberg är på listan, Malmvägen har varit där – kanske dags igen? Eller så inräknas den helt enkelt i det större Turebergsområdet. Som mögel breder de osäkra områdena ut sig och små prickar blir snart stora fält. Det är inte fråga om utan när, som trenden ser ut.
*Som vanligt när man läser om detta våld, som med stor säkerhet lär röra sig om gängvåld, så är man bara tacksam för en sak och det är att ingen utomstående råkat komma i skottlinjen. Det har redan hänt, både att förövarna tagit fel på person och att man skjutit snett och vint. Ännu mer slumpmässigt slår förstås de grova brottslingarnas alltmer utbredda ovana att kasta handgranater in i folks lägenheter, eller att placera ut bomber utanför deras hus. Fulla med både familjemedlemmar och andra människor.
*
Somligas åsikter är att man bör prioritera ned insatserna mot skjutningar. *Låt dem skylla sig själva’. Men det är ju så klart fel. Att tillåta ’en frizon’ för dessa gäng att bete sig som om inga lagar fanns utom deras egna, skulle snabbt eskalera situationen. Det är ett absolut minimikrav att staten prioriterar tillräckliga resurser för att hantera det grova vapenvåldet eftersom staten avväpnat oss laglydiga medborgare. Vi kan inte ens upprätta legala vapenutrustade medborgargarden som tar över uppgiften att skydda oss själva, när staten fallerar i sin uppgift. För kriminella med skjutvapen är vi mjuka mål, utlämnade helt åt deras godtycke. Detta är förstås en mycket starkt bidragande orsak till varför vi känner en allt större otrygghet.
*
När MC-gängen kom till Sverige på 80-talet så var det via Danmark. Deras strategi mot allmänheten var att leva i fred med den (så länge som allmänheten själv inte ville annat och inte råkade bli mål för utpressning eller beskydd e d). Man såg alltså mer eller mindre noga till att ’oskyldiga’ inte drabbades. Så ser det inte alls ut idag. Respekten för liv har helt försvunnit. Gängen är till 95% etniskt främmande element, och även den kriminella verksamheten som bedrivs av MC-gäng som Bandidos, är huvudsakligen inte etniskt svensk. Redan med dem som anlände från krigets f d Jugoslavien blev våldet dödligare, och den illegala vapensmugglingen därifrån gjorde att skjutningarna ökade. De nytillkomna tas snabbt upp i de kriminella nätverken, men dessa domineras främst av andra generationens invandrare. Ett sorgligt bevis för att integrationen misslyckats kapitalt.
*
Men också ett bevis för att våldsbekämpningen misslyckats. För många invandrare är ju en kriminell karriär ytterst lockande. Att vinna respekt, tjejer och lättförtjänta pengar genom att välja kriminella vägen måste bli svårare, framförallt genom att risken för att åka fast blir större. Deras begångna brott är vår enda chans att låsa in dem – och utvisa dem. Men då krävs det tyvärr inte bara att polisen prioriterar brotten. Med den praxis som aktivistdomarna har satt, i några fall även avgörande prejudikat i HD, så är beviskraven för just dessa typer av brott närmast löjligt höga. Samtidigt som det skydd vi har för vittnen som vågar träda fram är minimalt eller inget alls. Kronvittnen (straffrihet/-mildring för den som vittnar mot sina medbrottslingar) är ett nödvändigt ont som i alla fall diskuteras – men såväl juristerna själva som regeringen är emot. Och för att få detta att fungera krävs omfattande vittnesskyddsprogram som vi med vår hantering av sekretessbelagda uppgifter (Transportstyrelsen, Energimyndigheten etc) har låg trovärdighet att klara av.
*
Höjda straff är önskvärda både eftersom det skulle harmoniera mer med den allmänna rättsuppfattningen, dels eftersom den som sitter inne inte kan begå brott på samma sätt. Men detta och den avskräckande effekten uppnås endast om man inser att det finns en betydande risk att man åker dit; som det är nu spelar antalet år ingen som helst roll. Anders Bergstedt, f d polis har skrivit en debattartikel i Dagens Juridik som visar hur hårresande illa det fungerar – en kriminell har t o m en fördel av att umgås i kriminella kretsar, eftersom det av domstolen bedöms öka sannolikheten för att någon annan placerat mordvapnen i dennes bil eller lägenhet. Med den sortens bakvända resonemang är det snart bara solitära mordgalningar vi kan få fast. Givetvis är det också demoraliserande för de poliser som lyckats lösa ett brott, att se gärningsmännen gå fria.
*
Utvisning yrkas ofta inte ens av åklagaren. Gör hen det och dom faller, så är det ofta inte på livstid utan kanske på fem eller tio år. Domstolarna väger också in hur länge man vistats i Sverige och riskerna för den utvisade att komma tillbaka till sitt hemland. Även här har praxis utvecklats som gör att brottets grovhet väger lätt, medan det räcker med en enda förmildrande omständighet (starkt samband till Sverige i form av familj eller lång tid eller bedömd hög risk i hemlandet) för att domstolen ska avstå från utvisning. Och man är väldigt generös i sin bedömning av både samband och risk.
*
Det här är praxis som bara kan upphävas genom ny lag. Lag som f n inte ens utreds och inte lär komma på banan så länge som nuvarande regering sitter kvar. Vi har viddet här laget ett par tusen gängkriminella i det här landet och de flesta av dem skulle kunna skickas tillbaka till där de kom ifrån med nästa plan. För att se till att detta händer behövs handlingskraft hos den lagstiftande makten. Det behövs givetvis också en kraftigt förstärkt gränskontroll, för annars lär de snabbt vara tillbaka. Ingenting av detta är resurser som ska tas från bekämpningen av våldtäkter och barnrån. Eller för den delen stöldräder och väpnade rån i privatbostäder. Allt detta måste vår ordningsmakt ha resurser till samtidigt. Det har den inte nu.
*
PS. DN-artikeln ger naturligtvis inga ledtrådar om vilken etnicitet det handlar om, men det vet ju alla redan. Att man stängt av läsarkommenterarna är ett säkert tecken på att man inte heller vill att etnicitet ska diskuteras. Att DN ens tar upp en skjutning är inte självklart, även dödskjutningar hanteras helst som radannonser utan bild, men här var det ju två på samma dag, så man kände sig tvungna. Om vi ska få en opinion bland den mer politiskt korrekta allmänheten att hantera den importerade grova brottsligheten så måste etniciteten komma upp, varje gång dessa brott begås. Först då kommer det bli tydligt för alla vilka det är som gör Sverige till ett av de länder i Europa där risken att drabbas av våldsam död är högst.
Magnus Stenlund
Sunt förnuft
https://www.dn.se/sthlm/tva-personer-skjutna-vid-skottlossning-i-sollentuna/
Anders Bergstedts artikel, tyvärr nu låst, den som har tillgång får gärna bilägga texten som kommentar till inlägget:https://www.dagensjuridik.se/nyheter/de-som-belastar-polisen-hardast-ar-snabbt-ute-i-ny-brottslighet-da-hjalper-inte-mer-pengar/
