När två publicister går ut på Svenska Dagbladet och talar om att plattformarna har sluppit ansvar alldeles för länge, så är det troligt att Gösta Bohman hade vridit sig flera varv i sin grav. Liksom min egen far, också moderat och kampanjledare i sin kommun för linje 1 i kärnkraftsomröstningen när den begav sig. Svenska Dagbladet sågs av dem och mig själv länge som den enda ‘fria kanalen’, där man slapp det påsmet av nonsens och vänsterpropaganda som allt annars tycktes behövas kletas ned med, innan det var färdigpaketerat för att konsumeras av allmänheten. Men sedan många år nu så ingår SvD i samma koncern, norska Schibsted, som Aftonbladet och delar hus och alltför många nyheter med dem. Det är alldeles uppenbart att man har låtit sig påverkas. En av de grövsta nedtrampen i det politiskt korrekta träsket är väl Negra Efendic’s åsikter om Rättsmedicinalverkets åldersbedömningar som spreds i formen av förment nyhetsrapportering under flera år i över ett åttiotal artiklar.
Nu har alltså Schibsteds ledning använt tidningens debattsida för att göra ännu ett utfall mot de obehagliga konkurrenterna inom nätmedia. Det här är just så illa som det luktar. Men Karin Pettersson och Raoul Grünthal är skickliga. De låtsas vara neutrala och oegennyttiga, de vet att de kommer anklagas för att bara vilja gynna sitt eget partsintresse och därför drar de fram saken i ljuset, låter påskina att traditionella medier tvärtom skulle ha allt att vinna på nätmedias ‘smutsiga’ marknad och hämta hem fler digitala prenumeranter den vägen. Det är förstås ett helt grundlöst påstående. Att de själva är tvungna att öka sin närvaro på nätet betyder ju bara att man ännu hellre sätter en tvångströja på de övriga som agerar där.
Plattformarna är långt ifrån utan brister
Innan jag pulvriserar deras lilla pamflett, så vill jag påpeka att de har vissa goda poänger. Det är alldeles sant att plattformarna inte är ‘neutrala’. Att de styr innehållet – och använder informationen för att tillskansa sig makt. Men de är ju inte mer intresserade av öka mediekonsumtionen än vad traditionell media är, här är man lika goda kålsupare. Man är dock svårtillgängliga och stängda för allmänhet (och journalister) på ett sätt som gör dem synnerligen svårangripbara. Här har vi alla ett legitimt intresse av att fb et al öppnar upp. Det är också riktigt, som jag tolkar debattörerna, att det naturligtvis ska vara en och samma ribba för vad som skrivs på plattformen. För alla. Och att den som då bör hantera överträdelser borde vara staten. Om bara staten var vad den en gång var, den opartiska blinda rättvisans tjänare som den borde vara, så skulle allt detta kunna sväljas med hull och hår, problemet löst.
Särreglering är nödvändig, säger man. Men varför?
Men Schibsted går längre än så och de vet att man har staten med sig, när det gäller att här kväsa en obekväm konkurrent. Man vill inte att övriga ska spela efter samma regler. Givetvis säger man det inte högt, men skulle nätplattformarna särregleras så öppnar sig ju möjligheten att utsätta dem för hårdare inskränkningar än dem dagspressen lyder under. Detta är det uppenbara målet, det finns nämligen ingen annan poäng med utspelet. Att som debattörerna försöker få det att se ut som, att facebook, youtube och twitter är tummelplatser för olagligheter är nämligen bisarrt. Olagligheter är sällsynta. Som exempel på hur det skulle kunna vara men inte är: en sajt som kallade sig för n-ordet och som hänger ut alla med mörk hudfärg som man inte gillar i träd och uppmanar alla att hata dem. Sådant skulle inte få försiggå en timme gissar jag. Ändå är det den typen av grova (högerextrema, rasistiska) överträdelser man målar upp när man vill förbjuda.
Policy och ‘NGO:s’ gör redan livet surt för yttrandefriheten på nätet
Att förbjuda alla vänsterextrema att kalla sina motståndare för rasister o d, är däremot inte vad man är ute efter att stämpla, vågar jag gissa; det är i alla fall inte den bilden jag tror någon får upp i sitt huvud. Sådant släpper också facebook ofta eller alltid igenom märkligt nog, trots policybrott. Ja, alla plattformar har ju interna policies som inskränker yttrandefriheten avsevärt i förhållande till lagens gränser. I själva verket så mycket att man med stöd av dessa skulle kunna censurera bort mycket mer än vad som sker. Genom dessa regler förbehåller sig plattformarna rätt och möjlighet att göra som man vill, det man gillar låter man stå kvar. D v s övertramp från vänster. Högerdebattörer hårdbevakas däremot och säger de inte sådant som bryter mot policy, så gör man livet surt för dem ändå, bl a genom shadow banning, osynliggörande som man inte låtsas om.
Det som kallas ‘hat’ leder numera inte bara till blockeringar och avstängningar. Det finns också en mängd s k NGO:s som verkar på nätet, privata entreprenörer som utrustats med myndighetsliknande funktioner, att rensa bort sådant. Näthatsgranskaren, #jagärhär och Juridikfront är några av dem. Självpåtaget och med egna riktlinjer bevakar de vad som de anser bryter mot ‘de rätta värdegrunderna’. Om man ser en möjlighet så stämmer man gärna den som har delat något tveksamt; detta påstådda förtal kan då kosta den oförsiktige upp till ett halvt basbelopp. Ett råd: betala aldrig frivilligt, för i 99 fall av 100 är det fråga om okynnesanmälningar som inte går att göra till fällande domar. Men oavsett så har naturligtvis dessa aktörers övervakning bidragit till att minska takhöjden på nätet. Några få håller sig därmed ifrån att begå lagbrott, det är bra. De flesta övriga är skrämda att sätta ribban mycket lägre än så, man vågar inte utmana, inte heller när det är befogat. Det är dåligt.
Att gå regimens ärenden – och de lättkränktas – har ingenting med fb:s och googles skandaler att göra
Schibsted är alltså ute efter att den här typen av inskränkningar ska göras än mer rigida. Självcensur är ett tänkbart syfte, det ständiga tjatet om näthat gör oss försiktiga. Räcker inte det? Och varför bryr man sig? Är det verkligen omsorg om fria val och om människor och politiker som ‘känner sig skrämda’? Vilka skulle det vara i så fall? Snarare går man ärenden åt de politiker som inte tål mothugg. Människor som anser att de aldrig ska behöva känna sig ‘kränkta’ – och att det är de själva som avgör vad gränsen går för detta. Av sådant gynnas inte heller fria val. Här blandar Schibsteds debattörer in sådana sidoverksamheter som facebook och google ägnat sig åt för att tjäna en hacka på utöver den vanliga businessen. ‘Big data’ som utnyttjas av den som har råd att styra opinionen – verksamhet som kan och bör beivras med annan lagstiftning – och redan befintlig sådan. Det ska inte enskilda personer som höjer rösten på facebook behöva ta smällen för – det är bakslugt att dra båda över samma kam.
Godkänt är slätstruket – och lockar få läsare
Ett annat syfte är förstås att göra debatten så ointressant att läsarna återvänder till MSM självmant. Vem vill ägna tiden åt att lyssna på tillrättalagd snällism? Som aldrig höjer rösten, aldrig engagerar, som lämnar gott om utrymme under den tillåtna ribban och som alltid väjer för konflikt? Om mina texter engagerar är det ju för att mitt eget engagemang märks och för att jag förmår att formulera med viss skärpa. Som exempel motarbetas detta konsekvent av DN Ifrågasatts moderatorer, när de kräver ‘god ton’. Det läsarna lockas av är lite ordslagsmål, och det är i de kontroversiella ämnena som kommentarsfälten fylls. Vad är fel med det? Det är där som diskussionen kan bli hätsk – och behöver bli det, enligt min åsikt. Och den som inte vill ge sig in i detta behöver faktiskt varken skriva eller läsa. Plumpa och felriktade påhopp inträffar – men vet ni vad; det är faktiskt den som begår dem som ofta drabbas hårdast av läsarnas dom. Men om man inte får kalla en professionell desinformationsspridare för vad han är, eller en idiotisk kommentar för vad den förtjänar, så minskar läsvärdet. Det vet journalisterna så väl – de vill bara ha monopol på detta.
‘Hat och hot’ – en innötningskampanj
Det genomgående baksluga i argumentationstekniken som de båda Schibsteddebattörerna ägnar sig åt är, hoppas jag, exempel på hur man kan diskrediterar sig själv. I mina ögon, så gör man bort sig, för de många inser ju att debattörerna måste vara medvetna om sina retoriska knep. Det är lätt att räkna ut att vi ska lägga samman deras ojande över allt ‘hat och vrede’ som de påstår tillåts spridas så ohämmat på plattformarna, med i föregående mening påstådda lagöverträdelser. Just att man sammanställer ‘hat och hot’ som om båda är olagliga och lika oönskade är bedrägligt och något som MSM tillsammans med regimen gör allt för att nöta in. Hat är faktiskt lagligt och måste få fortsätta att vara det. Ibland är det nämligen en sista och helt nödvändig säkerhetsventil. Varför skulle vi inte få hata Hitler, Stalin eller Mao för de brott de begått? Och Vem tänker man sig är kvalificerad att avgöra om något är förbjudet hat eller motiverad kritik? Jag är ganska säker på svaret: de själva. Det är inget bra svar.
Dessutom: anser facebook att det är hat som bryter mot deras policy så ingriper de – eller någon NGO, var så säkra. Detta är illa nog och borde istället hävas: ingen plattform bör lägga sig i vad som är innanför lagen, möjligen vad som är utanför den, även om det idealiskt istället lades på allmän åklagare. Förekommer hot å andra sidan så kan det redan som det är vara åtalbart. Här behövs ingen ny inskränkande lagstiftning, men om vi inte aktar oss så är det just denna som är på väg.
MSM har ett alldeles eget ansvar för sjunkande förtroende
Schibsteddebattörerna kastar sten så det brakar i glashuset. Man vill låtsas som att MSM minsann är så välreglerade att där aldrig förekommer övertramp, samt om detta sker, så skulle de bestraffas på lämpligt sätt med sanktioner som känns. Så är det emellertid långt ifrån. Fick Åsa Linderborg fängelse för vad hon skrev om Benny Fredriksson? Ounderbyggda skriverier som fick den direkta följden att han tog sitt liv. Drabbades Aftonbladet, DN eller Expressen ens av skadestånd? Hur många chefredaktörer sparkades efter det famösa metoodrevet? Svaret är förstås: ingen. Och häri ligger förklaringen till att Schibsted försiktigtvis driver krav på särreglering för plattformarna. De vet att man riskerar att annars drabbas av liknande inskränkningar själva.
Fake news är dåligt för alla – men MSM måste städa i eget bo
Schibsted har en mycket viktig poäng. Det som nu händer med förtroendet för media är farligt. Fake news är något som är dåligt för oss alla. Det krävs mer informationssökning och vi begår fler misstag om vi inte kan lita på auktoriteter och – förr – välrenommerade tidningar. Men det är inte nätmedia som bär skulden för den degradering i allmänhetens ögon som media nu råkat ut för. De har helt och hållet sig själva att skylla. Om man vill undvika ett fortsatt fall, så är man tvungna att starta en hård självsanering. Det går inte längre att driva åsiktsagendor på nyhetsplats. Att tysta ned allt som man är rädd för ska ge SD och högern rätt. Eller att blåsa upp happenings som Greta Thunbergs turnerande och göra detta till en världsnyhet, samtidigt som 500 forskare utmanar IPCC utan att det berörs med ett ord. Som ett av många exempel. Detta är en gigantisk uppgift, för det kommer inte räcka med att MSM återgår till läget som det var vid millenieskiftet. Man är avslöjade, byxorna är så långt neddragna att man nu måste göra upp med den dolda vänsteragenda som de flesta drivit ända sedan 1968.
Det kommer ta mycket lång tid innan detta förtroende är återvunnet. Och den tiden börjar inte räknas förrän man alltså har krupit till korset. Allt tyder på att det kommer ta ett tag. Först under galgen brukar de mest förhärdade ångra sina synder, och jag är rädd för att detta även gäller svensk traditionell media, inklusive SvD.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
English Summary
Svenska Dagbladet used to be a traditional liberal/conservative paper. But that was before the merger with Aftonbladet. Nowadays there is no doubt that SvD can be just as antiliberal as DN, the other main morning paper in our capital, with the so obvious Orwellian label ‘independent liberal’. By letting Schibsted, the owners, using its debate forum for stating that there is need for more censorship in platforms like Facebook, Twitter and Youtube, SvD does certainly prove my point.
Schibsted argues in a very insidious way to make it seem like threats and hatred is the same thing, equally unwanted and illegal. However only threats are. Together with our current regime and other MSM, it is very clear to me that Schibsted here aims at making also hatred illegal. That would be a serious restriction in our freedom of speech – sometimes hatred is the only way left to express our opinions. Hitler, Stalin and Mao did deserve hate and so do many other dictators. And if we would bann this possibility, who is qualified to tell wether we are expressing hate or justified concerns?
Facebook et al should not be the ones who determine what is appropriate to say or not, their policies in this regard should be replaced by what is actual law. The platforms should also be opened up so that the users can see what is going on. And of course, fake news is bad for everyone. In this I can agree with Schibsted. In all else I have to conclude that they are on a very dangerous path. When MSM joins with the regime to silence a difficult competitor under the false pretence that it is to serve the publics interest and democracy, they are only adding further badwill to their already damaged reputation. To restore their reputation Swedish MSM needs to restart from scratch. That is, go all the way back to 1968 and start to report news objectively and unskewed. I have little hope however that this wll happen. Not until media is facing total destruction.
