Att kasta sten i glashus har aldrig generat en socialdemokrat. Men det Stefan Löfven gör när han anklagar Kristersson för ‘bottenlös omoral’, det är att kasta klippblock efter småsten.
Kristersson bryter löftet till förintelseöverlevaren Hédi Fried att inte samarbeta med SD. Det kan vi förklara på flera sätt. Vi kan välja att vara förstående, eller mindre förstående. Utgå ifrån att Kristersson vid sitt samtal med Fried valt att ta en lätt utväg ur en politiskt omöjlig situation som taktiskt nu har visat sig slå tillbaka. Eller att han varit djupt emotionellt påverkad i det privata mötet och/eller pressad av kameror och mediefolk att uttala sig mer kategoriskt än han annars skulle ha gjort. Omoral eller naivitet. Sådant som sossarna ägnar sig åt varje dag.
Förbudet mot att tala med SD – sant odemokratiskt och djupt omoraliskt.
Förbudet för alla politiska partier i den s k sjuklövern att samtala med SD har utgjort en inlåsningssituation skapad av media och vänsterkrafter avsedd att omöjliggöra ett regeringsskifte. Detta har inneburit att demokratin har upphört att fungera, ända sedan 2014 och den famösa decemberöverenskommelsen, DÖ. Januariöverenskommelsen har förlängt detta tillstånd, en följd av socialdemokratiskt maktmanövrerande. Man har varit väl medvetna om att även de borgerliga partierna, i mer eller mindre hög grad, har varit förgiftade av samma postmoderna uppfattning som vänstern, att SD är parias vars åsikter inte går att lyssna på, vilka dessa åsikter än är. Som Reinfeldt hade triangulerat sig in bland mittenväljare och socialdemokrater så hade även de nya moderaterna fångat upp väljare indoktrinerade att omfamna denna uppfattning. Det här var i längden en ohållbar situation, eftersom en stor majoritet av M-väljarna insett att ett samarbete med SD både var sakpolitiskt motiverat och det enda sättet att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet.
Taktiserande eller äkta uppvaknande?
Kristersson kan förvisso ha sett sig nödgad att i samtalet med Fried uttala sig mer kategoriskt än hans egen övertygelse egentligen borde ha tillåtit. Men vi kan också föreställa oss att Kristersson talat från hjärtat. Och att hans omsvägning nu görs efter en noggrannare analys och förståelse av situationen. Kristersson hör till de nya moderaternas kärntrupper, han har visat sig behöva en lång startsträcka för att komma ikapp verkligheten. Vi är många som tvivlat och fortfarande tvivlar på att han är rätt man att leda oppositionen. Att han ändå har gått åt rätt håll är något vi måste tillgodoräkna honom. Vunna insikter behöver inte vara taktiserande, det kan handla om ett alldeles äkta uppvaknande.
Låt oss jämföra med ‘Anna’, dottern till djupt religiösa föräldrar. Anna får inte träffa pojkar utanför sin egen sekteristiska religion, för sådana pojkar anses leva ‘ogudaktigt’. När Anna lovar att lyda sina föräldrar i detta så är det av egen övertygelse. Men den är baserad på begränsad kunskap om verkligheten. När hon sedan bryter samma löfte är det efter att ha kommit till egen insikt. De flesta av oss anser nog att hon handlar moraliskt rätt, som bryter sitt löfte (och att det gäller lika mycket om Anna istället skulle ha hetat Fatima).
Symboliken handlar inte om att nya förintelseläger nu är på väg. Utan om att demokratin återvänt.
Att UK nu valt att ta ett offentligt samtal med SD är förstås viktigt symboliskt. Men när det kommer till hans löftesbrott med Fried är det innehållet i den symboliken som är avgörande: Kristersson och andra må ha delat Frieds uppfattning att ett handslag med Åkesson är starten på en Autobahn rakt mot en ny Förintelse. Men oavsett om det varit så eller inte, så gör han det inte längre. Symboliken består nu istället i att SD och Åkesson omvärderats efter vad de faktiskt säger och står för; demoniseringen har upphört. Det här är ett moraliskt korrekt beslut. Pecis som när Anna/Fatima bryter sitt löfte till sina religiösa föräldrar – de har fel, och deras avtvingade löfte saknar därför moralisk bärkraft.
Naivism och dåligt politiskt omdöme. Men inte omoral.
Kristersson må ha vetat det här redan tidigare, men jag är inte så säker på det. Vad gjorde han i så fall ens hemma hos Hédi tillsammans med DN:s reportrar? Ett mycket dåligt beslut, rent taktiskt, om han redan då haft för avsikt att göra vad han nu gjort; risken för att tvingas till komprometterande löften var ju överhängande. Det enda Kristersson kan anklagas för är den naivitet som fått honom att lova något förhastat och moraliskt högst tvivelaktigt – att inte lyssna på ett parti som företräder över en miljon väljare, för att dessa av vänstern pekas ut som nazister. Det borde han ju ha förstått är en orimlighet.
Löfven och (S) är de som står för den bottenlösa omoralen.
En helt annan sak är var Stefan Löfven står moraliskt. Ett riksdagsbeslut togs 2010 att fördöma det turkiska folkmordet 1915 på två miljoner kristna; folkmordet i Sefyo, som turkarna, till skillnad från tyskarna, inte velat erkänna. Detta riksdagsbeslut skulle fullföljas av regeringen i form av en protest mot Turkiet. Före valet 2014 lovade Löfven assyrierna i Södertälje att socialdemokraterna skulle göra det, men så skedde aldrig. Sedan ändrade han sig nämligen, socialdemokratiska muslimer gillade ju inte beslutet. Margot Wallström fick före valet 2018 fara till Södertälje för att ge nya löften, för att rädda partiets röster bland assyrierna. Sedan avgick hon som bekant, lämpligt nog. Den här frågan är enkel. Folkmordet är klarlagt och riksdagsbeslutet bekräftar detta. Men för Löfven kommer de muslimska väljarna alltid vara viktigare, för de är många fler. Det är ren och skär politisk populism i en moralisk fråga som aldrig kommer kunna bli till något annat.
Sossar som darrar på rösten när de anklagar andra för omoral. Det är svårt att föreställa sig något mer skenheligt.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
https://www.expressen.se/debatt/historiens-dom-blir-hard-mot-dig-lofven/
