Viktor Rydberg
Viktor Rydberg 1828-1895,är en av mina svenska favoritförfattare. Dels har han gjort den fantastiska dikten som jag återger nedan, som för mig fångar det gamla Sverige, både bondekulturen, naturen och myterna, bättre än kanske någon annat har lyckats i så få strofer. Dels har han gjort en genial tolkning av de nordiska gudasagorna, där han knutit samman alla berättelserna till en: Undersökningar i germanisk mythologi del 1 och 2, tillsammans öveer 1500 sidor, skrivna på sex år, en fullständigt unik prestation. Genom Projekt Runeberg finns allt tillgängligt gratis på nätet och det är mitt jultips till den som är nyfiken, att botanisera i texterna. Språket är fantastiskt, gammeldags för oss, men lika stringent som analysen. Att sträckläsa böckerna skulle jag gärna göra själv någon dag, men då vill jag ha den tid som behövs för att inte, som jag har tendens att bruka göra, hasta igenom efter något särskilt som jag vill veta. Har ni tiden så gör det gärna, och efter det så kan ni med rätta kalla er experter på fornnordisk myt. För trots allt som sagts sedan dess är detta en oslagbar analys av helheten, och ytterst lite har man lyckats visa är oriktigt.
Jag vill önska er alla en riktigt God Jul och föreslå att ni höjer ert glas på julaftonskvällen för vår store nationalskald.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Tomten.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.
För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.
Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —
Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.
Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.
Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.
Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Viktor Rydberg, från Projekt Runeberg, ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881
