Publicerat 26/5
Frändén på tv-sporten längtar tills miljörörelsen blir militant på riktigt. Under tiden kan hon ta en lång pausvila från tv-rutan. Utan lön, tack.
*
Vad skulle någon på facebook säga om jag påstod att jag ‘längtade efter att SD blev militanta på riktigt!’ och att det är ‘den enda våldsromantik jag hyser men SOM jag hyser den!’
*
Jag gissar att jag skulle bli avstängd på en kvart och åtalad för uppvigling. Mitt konto skulle försvinna. Eftersom det med stor sannolikhet också är ett lagbrott (uppvigling är straffbelagd) och definitivt ett brott mot fb-policy, så vore det ju heller inte helt oförtjänt.
*
Vad skulle min arbetsgivare säga? Om vi ponerar att jag jobbade i offentlig sektor skulle jag faktiskt riskera avsked. Jag skulle nästan var jag än arbetade bli utfryst och ansedd som ett självklart bevakningsobjekt för Säpo att hålla reda på. Och om jag jobbade inom media, särskilt då public service, så skulle man under alla förhållanden stänga av mig från arbeten framför kameran. Ganska snabbt skulle jag förstås också få klart för mig hur tvärt min karriär dött och hur oanställningsbar jag blivit.
*
Men. Nu är det ju inte jag som säger så. Ingen annan vit man heller. Och det är inte SD det gäller. Det är sportjournalisten Johanna Frändén. Och den rörelse hon längtar efter ska bli militant ‘på riktigt’ är så klart miljörörelsen, som hon antyder ju redan har militanta drag. Johanna inser själv att hon ‘håller på att radikaliseras’ och längtar efter att ett hemligt miljö-Illuminati ska ta över jorden. Och hon är en betydelsefull influencer; över 800 gillar hennes utkast.
*
Ordet ‘militant’ är definierat just som våldsbenägen, våldsdyrkande. Och om man ‘hyser så mycket våldsromantik’ som Johanna, så att man använder stora bokstäver, så måste det tolkas som man ser framför sig klimatskeptikerna dingla i lyktstolparna lite här och var, eller i alla fall att man i Kristallnattsliknande lynchmobbar far dra runt på stan för att med basebollträn göra upp med dem som kör stadsjeepar, eller som inte källsorterar ordentligt. Det är våldsromantik det. Och när sådana tankar väl fötts så brukar de snart övergå i handling, åtminstone om mobben är tillräckligt stor.
*
Att pk-människor börjar tala om våld är förstås djupt oroande. Man längtar både till mans och kvinns. Och det är ungefär lika accepterat att slänga ur sig sånt här, som att påstå att man curlar sina ungar. Det är ju för ett gott syfte, och visar hur fin man är som människa. Då går nästan vad som helst för sig. Vi ska inte tro att alla heller orkar vänta hur länge som helst på att få gå från ord till handling. En majoritet nu, som upplever sig riskera att förlora både makt och majoritet – den kan radikaliseras snabbt. Precis som Frändén själv så öppenhjärtigt medger.
*
Jag ska vara kort den här gången: jag vill inte se Johanna Frändén i rutan mer. Inte i AB:s spalter heller för den delen, men det kan jag göra mindre åt. Det viktiga är att skattefinansierad så kallad objektiv statstelevision inte betalar lön till människor som längtar efter att få göra diktatur av Sverige, vare sig det är en ny Hitler, Stalin eller Väder-Per man vill sätta på tronen.
Frändéns twittrande skedde vid nästan samma tidpunkt då XXL sparkade sin Sverigechef för att denne uttalat sig klumpigt på sin privata facebooksida avseende Greta Thunberg. Att det i det privata näringslivet alltså anses vara nödvändigt att straffa sina anställda när de gör sina politiska åsikter (till höger) offentligt kända är beklagligt för yttrandefriheten på alla sätt.
Att Aftonbladet låter en krönikör yttra sig på ett antidemokratiskt och våldsdyrkande vis är lika beklagligt, men av motsatt skäl: det visar ju inte alls att yttrandefriheten mår bra, när ett större tillåtande praktiseras avseende dem som med våld vill störta demokratin och dess frihetliga ideal, än för de demokratiska och frihetsvänliga krafterna själva.
Aftonbladet legitimerar en kraftig radikalisering av miljörörelsens mest fanatiska falang, när man låter Frändén sitta i orört bo. Man sätter inte stopp medan man har chansen. Just här, mellan våld och icke-våld har det alltid gått en mycket tydlig linje för den som är sann demokrat. Det borde det göra fortfarande.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
PS. Det här är en ‘favorit i repris’ som fortfarande skaver. Jag är personligen skitsur på att Frändén inte ens prickats av AB och att det inte blivit liv och uppståndelse kring hennes stenkorkade uttalanden. När jag skrev om mina synpunkter om fröken ‘Juanita’, blev jag istället censurerad av tidningarnas moderatorer för läsarkommentaren. Hennes åsikter anses tydligen försvarbara, men inte nödvändigtvis så försvarbara att de bör delges svenska folket.
Vad vi tydligen alltså måste vara på det klara med är att svensk media inte alls är främmande för våld. Tvärtom. DS.
