Stupstockstänkandet genomsyrar en regim som vägrar screening. Äldre vita män både kostar och är avskydda – man låter dem så gärna dö.

Nej, vi ligger inte först längre när det gäller screening av cancerpatienter. Det gjorde vi en gång i tiden, men nu är vi faktiskt sämst i Europa. Åtminstone när det gäller tarm- och prostata, två av de tre mest dödliga cancersjukdomarna i Sverige. Varför har det blivit så?

Det har länge förts en kamp mellan viljor som ter sig allt tydligare ideologisk snarare än medicinsk. Medan det borgerliga Stockholms läns landsting och Gotland var ensamma om att förorda detta så bet sig den Djupa statens företrädare fast vid luddiga argument emot, trots att man medgav att det rörde sig om minst trehundra förlorade liv per år. Trots att Socialstyrelsen till slut krupit till korset och gjorde ett lappkast, så har övriga landsting inte tagit notis. Man tycker sig tydligen ha full frihet att gå rakt emot rekommendationerna. Och detta trots att ny forskning visar att vinsterna är ännu större; över 400 svenska liv skulle kunna räddas varje år.

Varför rädda pensionärer? Och vita män?

Men nu hör det till saken att det är människor som i tre av fyra fall är över 65 när de räddas. Sådana som bara kostar. Genom beslutet att inte screena så sparar inte bara vården pengar. Pensionssystemet sparar i snitt 10-15 års utbetalningar. Den här typen av stupstockstänkande trodde de flesta av oss inte fanns i Sverige, men Corona visar ju hur fel vi hade. Och dessutom: de flesta av dessa liv tillhör vita män. Det finns nämligen en kraftig överdödlighet bland män, ju äldre man blir och ju närmare rektum tumören sitter. Dessutom finns, enligt den amerikanska undersökning jag hittade, en tydlig skillnad även mellan ras. Vanligast är tumörerna längst ut i tarmen, distal sigmoid och rektal rectum, och där är överdödligheten i USA störst bland vita män, därefter svarta män, sedan spanskättade män (‘hispanics’). Kvinnor av alla raser hade betydligt lägre förekomst.

Efter lungcancer är det i Sverige flest som dör i tarmcancer, ca 2.600 varje år. De döda räknas ändå, men alla de som lever med usel livskvalitet, såsom Fredrik, den man som ställt upp i SvD:s reportage, är en mycket större grupp, som vi vet mycket mindre om. Av 6.800 insjuknade (2018), så är det många som drabbas hårt utan att dö. Att tvingas till omfattade tarmsköljningar varannan dag, inte kunna resa, inte kunna upprätthålla ett normalt socialt liv, och omfattande operationer som tog ett helt år av Fredriks liv, var konsekvenser han sluppit om allmän screening tillämpades.

Könsojämlikheten är det totalt tyst om på alla officiella svenska sajter, jag kollade de första sex inklusive Wikipedia. Man får leta bland internationella och mer tekniskt medicinska sajter för att hitta svar. Ni kan alla vara helt säkra på att det, i den händelse att man ändrar praxis och börjar screena, istället kommer stå mycket – på svenska – om det här ‘ojämlika’ beslutet. Att man även nämnt jämställdhet som ett argument emot visar nämligen den politiska sprängkraften som drivit debatten. För, jodå, sådant anses ha avgörande betydelse.

Folkhälsan, Corona och den prioriterade jämställdheten

Ni minns väl diskussionen i våras, kring den, som man ansåg, sneda fördelningen mellan hur många män relativt kvinnor som fick tillträde till intensivvård för Corona? Man tyckte att det visade på en skevhet att en betydligt större andel män fick vård än som avled. Ingen tycktes vilja tänka ett steg till. Det var verkligen en mycket större andel av männen som smittades svårt, och särskilt längre ned i åldrarna. Att dessa 40-, 50- och 60-åringar dels hade en större överlevnadschans, och dels var prioriterade framför 80-åriga kvinnor (jodå, man prioriterade hela tiden, det vet vi ju nu, även om Tegnell påstår motsatsen), både just pga denna chans och den längre förväntade återstående livslängden, det tror jag att få kan invända mot är en rimlig avvägning i en akut situation. Och just det faktum att många fler yngre män insjuknade förklarar förstås också att relativt fler av de insjuknade männen överlevde än de i snitt äldre insjuknande kvinnorna.

Redan i ett tidigt skede av Coronapandemin så uttalade sig ju dessutom Tegnell om hur viktig jämlikhetsaspekten var, i samband med Spotify’s beslut att låta anställda arbeta hemifrån. Det var ju ett beslut som inte alls var självklart bra enligt vår kära statsepidemiolog, eftersom ‘mest män skulle gynnas’! Att sådant hemarbete dessutom skulle drabba kvinnor och barn som levde tillsammans med hemarbetande våldsamma män, med mer våld och otrygghet i hemmet som följd, var på allvar sådant som tycks ha varit avgörande för beslutet att inte stänga skolor eller genomföra andra skarpa åtgärder mot smittspridning. Det här är faktiskt inte så konstigt. I Folkhälsomyndighetens regleringsbrev är ordet ‘jämlikhet’ åtta gånger vanligare än ordet ‘epidemi’. Då är det heller ej att förvånas över att beslut om screening avgörs på liknande grunder.

Nu kan man konstatera att många, fler än 100, av de liv som årligen skulle kunna räddas alltså är kvinnor. Men de råkar ha oturen att ha fått en ‘manlig sjukdom’. De hamnar i ‘fel grupp’. Det finns anledning att påpeka att för de avhumaniserade postmoderna ledare vi har, så spelar detta ingen som helst roll. Individer saknar betydelse, det är bara grupper som räknas. Och äldre vita män gör det förstås bara på ett negativt sätt, de kvinnor som är ofina nog att förstöra statistiken får skylla sig själva de med.

Prostatacancer: ännu vanligare – och bara män

Prostatacancer, den allra vanligaste cancertypen är det bara män som kan drabbas av däremot. Den skall istället jämföras med kvinnors bröstcancer. Det finns ett självklart koncensus att man screenar för det senare, medan prostata är ‘kontroversiellt’. Det är riktigt att det ofta går att leva med prostatacancer länge, men ibland går det fortare och som sagt, dödstalen är stora. Man får dessutom ofta spridning till ben och lymfkörtlar, som istället kan utgöra formell dödsorsak, trots att prostatan är den bakomliggande. Man får också nedsatta livsfunktioner. Återigen avslöjar sig en viktig skillnad mellan hur man ser på sjukdomen i Sverige och i USA/utomlands: i svensk Wikipedia står det tvärsäkert att screening inte påverkar dödligheten (min understrykning):

“Prostatacancerscreening bland befolkning i stort är kontroversiellt.^[2][3][6] Prostata-specifikt antigen (PSA) test ökar antalen upptäckta cancrar men det minskar inte dödligheten.^[7] Svenska SBU påtalar i en rapport år 2014 att tillförlitligheten av de diagnostiska metoder som finns är osäker och kan leda till beslut som påverkar hälsan av den undersökte negativt…”

Svensk Wikipedia

Återigen är självsäkerheten av allt att döma ett utslag av postmodernt förakt för individen. Statens bästa går i Sverige först, som Tegnell och Löfvens Coronastrategi med all önskvärd tydlighet visar. Medan i engelsk Wikipedia (fullspäckad med källor, inte bara tagna från svensk statlig propaganda) är detta oklart och beroende på hur prioriteringen görs – och när:

“Prostate cancer screening, including Prostate-specific antigen (PSA) testing, increases cancer detection but whether it improves outcomes is controversial.^{[3][10][11][12]} Informed decision making is recommended when screening those 55 to 69 years old.^[13][14] Testing, if carried out, is more appropriate for those with a longer life expectancy.^[15]“

Engelsk Wikipedia

Självklart är det jobbigt att leva med tanken att man har en växande tumör i sig. Men fördelen att veta är större. Liksom komplikationerna av ett liv med en för sen operation. Själv tog jag beslutet att testa mig för en obotlig genetisk ögonsjukdom som min mamma har, som leder till nära blindhet, men som oftast inte utbryter förrän när man är 10-15 år äldre än jag. Fördelen att veta avgjorde, främst för mina barns skull, och jag är förstås glad eftersom det visade sig att jag inte hade den, och därmed inte heller mina barn. Att man vid 65 har god anledning att göra testet säger sig självt, eftersom risken vid det här laget börjar närma sig en på tio..

Men visst skulle man kunna tänka mer cyniskt om man var kamrer på regeringskansliet. Vore det då trots allt inte bättre att offra dessa pensionärer? Låta dem leva i bedräglig okunskap och dö några år för tidigt, hellre än att oroa dem som är friska? Det låter tunt för mig. Så kan det då inte vara kostnadsskäl och ideologi som väger tyngst? I alla fall när det handlar om vita äldre män?

Låt oss konstatera att staten knappast skulle resonera så här om det rörde sig om kvinnor eller någon annan grupp det är påstått synd om. Då hade det räckt med lite protester på Aftonbladets debattsida.

Men nu handlar det alltså om äldre vita män. Dem är det aldrig synd om.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640
Obs. Swisha gärna för att du gillar och håller med. Välj helst ett belopp du kan stå för löpande. Mina texter kommer, som det ser ut, att fortsätta fylla sitt syfte under lång tid framöver.