Runkalendern 14. Algiz

Nu ska vi öppna lucka nummer 14. Algiz ljudvärde ligger i slutet av ordet och vi brukar återge det med ett Z. Detta ljudvärde skiljer sig nog inte mycket från grekiska Zeta, vars arkaiska variant såg ut så här:

Med tre streck, varav två horisontella, så är det fullt möjligt för runmästaren att landa i det som kom att bli Algiz utseende. Men det finns också två exakta förebilder i det arkaiskt grekiska alfabetet: Psi och Chi. Av dessa ligger Psi närmast i ljudvärde.

Runmästaren kan alltså ha utvecklat Algiz på egen hand från Zeta men då säkert efter inspiration från Psi, eller så tog han Psi rakt av. Oavsett vilket så är Algiz ännu ett indicium för att det var i den joniska övärlden som runmästaren lärde sig alfabetet, för det var bara där Psi användes.

Algiz betydelse är nästa och än mer intressanta fråga. I den senare engelska futhorcen översätts runan som Älgrunan. Dess utseende är närapå ett piktogram för älgens krona, så tanken var säkert näraliggande. Särskilt i norra änden av Sverige, där älgfångstgropar var vanliga.

Vårt ord för älg går också att härleda till ett proto-germanskt ord algiz. Samtidigt är det lite svårt att förstå varför just detta ord används för att uttrycka ljudvärdet, som var mycket allmänt. Det handlar nämligen om maskulin ändelse i nominativ, var och varannat substantiv slutade så.

Många andra djur saknas i runraden. Hund, svin, varg, björn, orm, fisk och säl. Alla dessa var mer betydelsefulla för människan, både kulturellt, ekonomiskt och/eller och inte minst, sakralt. Älgen finns på hällristningar, men då nästan bara i norr, och den förekommer mycket sparsamt i Eddan.

I England så var älgen ett exotiskt och främmande djur redan då deras futhork kom till. Det skulle förstås kunna tolkas som ökad äkthet, med antagandet att man pietetsfullt valt att behålla en symbol trots att den förlorat något av sin mening. Men mer troligt är att man missuppfattat något.

När urgermanskans maskulina ändelse –iz slutade att användas förlorade Algiz sin funktion. I futhorken behöll man runan men ljudvärdet ändrades. Och i den yngre futharken vändes det älgliknande tecknet upp-och-ned, samtidigt som dess ursprungliga form övertogs av Mannaz-runan. Detta innebar att det blev ännu lättare att tappa grepp om vad runans ursprung handlade om.

En glömd betydelse kan förstås också ha övertagits av en senare, särskilt när tecknet så lätt leder tankarna dit. Men troligen beror glömskan mest på att Algiz förlorat sin religiösa betydelse långt innan dess. Så vad skulle denna betydelse ha varit?

Jo, ordet Algiz har en latiniserad form, Alcis, som användes av Tacitus om ett gudapar som dyrkades av den germanska stammen Naharvalerna. Tacitus Germania skrevs år 98, och då var alltså dyrkan av dessa båda gudar troligen redan begränsad. De kan ha varit älggudar, eller inte.

I baltisk myt heter de asvieniai, och är hästgudar, som körde en solvagn över himlen, bakom två vita hästar. Och legenden om hur anglosaxerna invaderade England på 400-talet handlar om de båda ledarna Hengist och Horsa 14:5, vars namn betyder hingst och häst.

Möjligen kan också Ynglingatals brödrapar Alrek och Erik, som i hästkapplöpning dödade varandra, vara en liknande myt, men sådana kapplöpningar vet man förekom och att det rörde sig om farliga lekar finns också evidens för. Liksom om dödliga maktkamper mellan bröder.  

Myten om ett heligt brödrapar har faktiskt ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung, och går alltså mer än 5.000 år tillbaka i tiden. Såna finns belagda i sanskrit, de vediska hästgudarna ashvinerna, vars andra namn Nasatya också har en indoeuropeisk rot och betyder ’trygg hemkomst’.

Och det är i detta uttryck vi sannolikt ser deras betydelse under bronsåldern; de var solgudens hjälpare som jag tidigare berättat om, de båda som hjälpte solen på sin dygnslånga väg, över och under jorden.

En oklar fråga är om Algiz är asar eller vaner, men det mesta indikerar det senare. Viktigast är att solguden själv är en av vanerna, som vi ska se. Deras motsvarighet i Rigveda utgörs av ’devas’, sonsöner till solguden.

Devas utgör de ursprungliga gudarna, medan asuras antingen upptas bland dessa, eller utgör gudarnas fienden. Asuras motsvarigheter inom zoroastrismen utgörs av ahuras, båda orden betyder ’herre’ och man tror dessa också har en gemensam PIE-etymologi med de nordiska asarna.

Det är intressant hur man inom zoroastrismen också har en motsvarighet till devas, nämligen daevas, som fått samma roll som de onda vediska asuras. Den här typen av kullerbyttor är inte ovanliga när religioner breder ut sig över stora geografiska områden, under stora tidsrymder.

Algiz var allmänt dyrkade, vilket symboliskt bekräftas i form av den frekvent förekommande dubbleringen av gravgåvor, framförallt av yxor. Det finns också statyetter, som de båda vi visade i lucka nummer två, och som här, i en teckning avseende ett fynd från Grevensvænge på Själland.

Men då runraden ristades hade de troligen redan förlorat en stor del av sin betydelse. Deras kult kan ha varit obsolet, ja, kanske hade den till och med börjat symbolisera onda krafter. Just på detta sätt behandlades ashvinerna i senare zoroastrisk tro, där de gjordes om till demoner. Det är ett gott indicium för att gamla gudar sällan försvinner, men desto oftare får en annan form och annat innehåll med tiden, ibland och som här, ett diametralt annorlunda. Och ni som undrar varför Algiz får ordningstalet 14. Jag har inte glömt den frågan. Ni kommer få svaret i lucka 21.