Publicerad 3 kommentarer

Runkalendern 13. Pertra

Pertra
Pi

Nu har vi kommit halvvägs och passerat en viktig punkt: tal upp till tolv skriver man ut med bokstäver, sedan vidtar de stora talen, som vi använder enbart siffror för. Det första av dessa är 13 och det var ett mycket viktigt mytologiskt tal, kanske det viktigaste av alla.

Uruz igen

När vi öppnar lucka nummer 13 finner vi ett tecken där som inte är helt lätt att förklara. Att runmästaren vrider på förebilden (arkaiska Pi) ett kvarts varv är visserligen logiskt, de båda tvärslåarna kan ju inte vara horisontella, och formen som Uruz har är upptagen.

Men åtminstone jag tycker att runmästaren borde kunna ha nöjt sig med den här varianten, som har samma antal streck som förlagan och som inte kan förväxlas med något annat tecken – och som är minimalistiskt, såsom han annars så tydligt strävat efter.

Varför inte?

Han måste ha haft sakrala motiv, ideogrammatiska. Återigen kan man, om man vill, se hänvisningar till månens ny och nedan, vilket i så fall är ännu en referens till en månrelaterad gudom. Men av vilket kön? Asatrons måne var ju manlig, eller hur?

Ni som tittade på förra programmet vet att vi här ska ta oss an brädets drottning, Moder Jord. Men den som tänkt efter inser att det väl lika gärna kunde ha varit i förra rutan som hon skulle placeras medan vi nu skulle få träffa kungen. Vad är det som knyter dem till talen tolv respektive 13?

Talet 13 räknade Agrell som ’det stora trolldomstalet’, det är inget annat tal som så tydligt förknippas med magi i antiken – liksom än idag. Och eftersom månen var lika tydligt kopplad till magi återvänder vi till just frågan om månen var man eller kvinna.

Visserligen finns manliga kandidater som den mycket sparsamt nämnde Mundilfare, och Máni, månen själv, men de är inte alls så framträdande att de med självklarhet placerar sig mitt på brädet. Det här är en prominent position, kanske den mest prestigefyllda av alla.

Det saknas också antika manliga mångudar som ger oss anledning att tro att det kunnat se annorlunda ut på bronsåldern. Det mest noterbara undantaget var den sumeriske Nanna (en man), men han var vis, snarare än magisk. Dominerande egyptiska mångudar är än mer frånvarande.

Däremot finns flera kvinnliga mångudinnor med magi som specialitet. Vi har nämnt den grekiska Hecate. Och före henne den egyptiska gudinnan Isis, som med magi helade Osiris, sin makes 13-delade kropp. Hans manslem hittade hon aldrig, så den fixade hon till helt på egen hand.

Hennes frygiska efterföljare Kybele är än mer intressant. Hon var nämligen mycket dyrkad i Anatolien vid den tid vår runmästare bör ha befunnit sig där. Hon blev senare förd till Rom, i form av en svart meteoritsten, och hon kallades där för Magna Matres, den Stora Modern.

Kybele med katten.

Kybele  var ’den födande stenen’, Petra genetrix, och ansågs vara Mithras, solgudens moder. Eftersom hon verksamt skulle ha bidragit till romarnas seger över kartagerna kom hon att upphöjas till den 13:e gudomen i den romerska zodiaken, observera ordningstalet.

Just födandet var en central aspekt i en sann jordmoders gestalt. Isis skickliga handarbete med Osiris manslem måste räknas hit, och den blodiga Kybelekulten hade samma tema; genom att skära av lemmen på sin älskare Attis skänkte hon liv åt både människorna och åt jorden.

Romarna var bokstavligen tvungna att förbjuda detta inslag i kulten för att inte Attisprästerna, i sin blinda dyrkan och i vild extas skulle begå självmord på detta sätt.

Temat är även i svensk folklore sammanknutet med samma beståndsdelar: magi, födelse, stenar och talet 13. Myten om så kallad ormsten är ett exempel: för att få ormen att föda sådana, så skulle man enligt en svensk svartkonstbok knyta svarta silkesband runt dess navel – 13 stycken.

Ormsten

Såväl Kybeles upphöjelse i Roms zodiak som ormstensrecept är dock sannolikt av senare datum än runraden, även om man inte kan säga säkert: ormkult förekom redan på bronsåldern, enligt hällristningar i Tanum. Ordningstalet är inte heller helt bekräftat i de runrader vi känner till.     

Ormkult i Tanum

Runradens ordningsföljd är given på Kylverstenen, Vadstenabrakteaten och Grumpan-brakteaten, men just vad gäller tolfte och 13:e tecknen så är de omvända på Kylverstenen, den första hela bevarade raden. Det verkar som om det var fler som hade problem att hålla reda på detta.

De (nästan) hela runraderna.

Även om tolv var ett betydelsefullt tal så tycks 13 dominera både i antik och nordisk gematri. Ponera att vår runmästare drevs av egna motiv. Att han kanske inte var så förtjust i den solgud som att döma av det allt bistrare klimatet under bronsålderns slut tycktes ha övergivit nordborna.

Tänk om han medvetet placerade ’Moder jord’ på den mest prominenta platsen, 13, och ändrade en tidigare given men kanske inte helt fastslagen och något diffus ordningsföljd, för att på så vis hjälpa till att detronisera den äldre och i runmästaren tycke misshaglige och ohjälpsamme guden?

Indicier för att den manlige himmelsguden Ull någonsin skulle ha varit förknippad med 13 saknas, men är heller inte särskilt starka vad avser talet tolv. Agrell sökte bland samernas trolltrummor och sannolikt skulle Ull, såsom jaktens gud, liksom samernas motsvarighet, ha haft björnen som totem. Ett djur som ansågs ha ’tolvmannakraft’, eller ’tio mans styrka och tolv mans vett’. 

Den tolfte runans anknytning just till idegranen har också observerats. Det generiska ordet ’träd’ saknas ju i runraden, ’T’ var upptaget. Kanske hade runmästaren här en dubbel tanke, en minnesregel, som skulle göra det lättare att hålla reda på vår sol- eller himmelsguds placering?

Det finns ett träd i Odens trollsångers tolfte vers, och vi har livets träd i Uppenbarelseboken, som gav tolv skördar och som motsvarades av ett tolvgrenat träd i den antika zodiaken. Men att generellt sätta träd i samband med talet tolv är det nog få som gör spontant.

Anknytning finns alltså, men är ganska svag. Som alla vet är minnesregeln ’svart dam på svart ruta’ bra att ha i schack. Men om någon skiftar regler så vet man inte längre vad som är rätt. Positionerna kan ha växlat. Indicierna pekar dock ändå mot att Ull hör hemma på plats tolv.

Men vem passar då runa 13, Pertra, med? Vi har ju ingen gudinna som heter så? Nej, men vi har flera som börjar på ’F’. Båda våra främsta kandidater: Freya och Frigg. Och enligt en germansk omljudsregel så har många av våra ord med ’F’ som begynnelsebokstav tidigare haft ett ’P’.

Exempel som fisk, som i latinet heter pisces, och fader, som motsvarar latinets pater. I båda fallen har latinet varit det indoeuropeiska arvet trognare. Något språkligt samband mellan Frigg och Freya respektive ’pertra’ är det trots detta ingen som har hittat.

Det finns dock en figur som ännu lever kvar i tysk myt: Mor Hulda, som ser ut att kunna vara äldre än de flesta asagudar, och som enligt Marija Gimbutas teorier till och med skulle kunna vara ett arv från för-indoeuropeisk tid, en över 5.000 år gammal pan-europeisk modersgudinna.

Gimbutas jordmoder – förlaga till Kybele?

Mor Hulda kallas här i Sverige för Huldran och Hon har i Eddan också en sparsamt nämnd föregångare vid namn Holda som visar att folksagorna är mycket gamla. De ålderdomliga ordet huld betyder ’rättvis, vänlig och behaglig’, vilket kanske förvånar den som hört om henne, inte minst i Ynglingasagan, där Huld är en elak trollpacka som tar livet av såväl Vanlande som Visbur.

Ursprungligen var hon en godhjärtad figur, men efter kristnandet fick hon alltså en allt mer ond, häxliknande karaktär i folksagorna. Det lär vara hon som far till Blåkulla vid påsk, med sin karaktäristiska häxhatt med slokbrätten. Just en sån som grekiska Hecate också avbildats med.

Den vita frun Perchta

I Sydtyskland har Mor Hulda ett annat namn: Perchta. Se där – ett begynnelse-’P’, nu börjar vi närma oss! Namnet tros betyda ’the Bright one’, den ljusa, vilket är nära bokstavsbetydelsen av en av mor Huldas aspekter, ’den vita frun’, som efter kristen förvanskning blivit till ett ont spöke.

Tyska Mor Hulda sänder i en fabel ut en hel armé med kvinnor som har en skära i sin hand, det är intressant eftersom det anknyter henne till – månen. Och förstås även till nymåneskäran och till Hecate igen, den svarta magins grekiska gudinna.

Mor Hulda firades in i sen medeltid i samband med trettondag jul – notera talet 13 – och i Alperna lever en förkristen jultradition, ’Den vilda jakten’, faktiskt fortfarande kvar. Den omsorgsfulla smutskastningen och långlivade myten i folktron talar för att hon varit väldigt betydelsefull.

Nu när det förefaller som att vi har nästan alla pusselbitarna på plats ska jag avsluta med att röra till det för er igen. Ett problem för runmästaren var att det var ont om ord i urgermanskan som började på P. Och de blev bara färre i takt med att allt fler av dem kom att uttalas med F.

Som jag nämnde under fjärde luckan om åskguden, så fanns det en manlig Fjörgynn, stavat med två ’n’ på slutet. Germanska fergunja betyder bergets skog, gotiska fairguni skogsklätt berg. Han råkar vara far till modersgudinnan Frigg, som i en annan saga antyds även vara hans älskarinna.

Sannolikt bedrev Fjörgynn varken pedofili eller incest, däremot tyder de inkonsistenta uppgifterna på att han genom historien haft olika roller, som sagan ger dimmiga hågkomster av. En gång kan han rent av ha varit himmelsfadern själv. Rent av innan solguden, den strålande Ull tog över?   

Fjörgynns baltiska och slaviska liksom indiskt vediska kollegors namn börjar på ’P’: Perun, Perkunas, Parjanya. Liksom deras två alternativa proto-indoeuropeiska rötter: Perkwunos och Peruhnos. Det betyder antingen ’Den hårdslående’, ’Ekarnas herre’ eller ’Han med blixtstenen’.

Idegranen, det enda trädet i runraden, skulle då stå som symbol även för eken, det hårda träd som blixten lättare fällde, och som hjälpte jordbrukarna att röja den under neolitikum täta ekskogen, som länge utgjorde ett stort hinder i såväl Tyskland som Sydskandinavien.

När det väl var röjt förlorade blixtguden delar av sin praktiska betydelse och på något nordligare breddgrader var blandskogsdomänerna mer lättbrukade. Det kan ha varit på jakt i sådana skogklädda berg som Ulls karriär från boskapsbeskyddare till dominerande solgud påbörjades.

Men Fjörgyns maktställning bör ha brutits mer än tusen år innan runmästaren skapade sin rad. Dock råkar Eddan samtidigt tala om en kvinnlig Fjörgyn, stavad med ett ’n’. Hon var åskguden Thors mor. Vi kan därför ana att hon också varit den manlige Fjörgynns maka.

Den första indoeuropeiska gudinnorna saknar personifikation och bär endast snäva karaktärsdrag. Solen var visserligen kvinnlig, men kallades också himmelsgudens lampa eller hans öga. Därför är gudinnan Fjörgynn sannolikt det skogsklädda berget maka, en poetisk omskrivning för jorden.

Det är därför många forskare tror att hon var samma som vår ’Jörd’, dvs moder jord. Och det blir lättare att förstå den betydelseförändringen om man lägger in den antika traditionen och Kybele i ekvationen. Liksom hennes hettitiska föregångare, Perunas.

Hettiterna var ett indoeuropeiskt folk som bodde i Anatolien. I den urgamla sägnen ’Ullikummis sånger’ så nämns en kvinnlig klippa eller sten, som föder en klippliknande varelse. Det låter exakt som den arketyp varur frygiernas Kybele kan ha skapats ur.

Kybele, den födande stenen, Petra Genetrix. Det antikt grekiska och romerska ordet Petra betydde också ’klippa, sten’. Vid bronsålderns slutskede hade germanska Fiorgyn fortfarande ett namn som började på ’P’. Men runmästaren valde ändå Pertra, klippan, ett icke-germanskt ord.

Det gjorde han troligen för att det gav associationer både till Jörd och till den mäktiga Kybele han hört talas om i det joniska Grekland. Och för att detta måhända på ett bättre sätt beskrev den Moder Jord som Fjörgynn nu hade utvecklats till. Med en mycket dominant personlighet. En Modersgudinna som troligen tagit intryck från jordbrukare som fanns här redan innan indoeuropéernas ankomst. Och som hade betydande likheter med den Freya vi känner från Eddan. Gimbutas teori skulle i så fall faktiskt kunna stämma: att modersgudinnan verkligen är uråldrig.

3 reaktioner på “Runkalendern 13. Pertra

  1. Onekligen väl valt också den trettonde – den gamla julen – med den vita frun Perchta, mor Hulda. vår livgivande och omhuldande gudinna som lussar, lyser upp med ljus och brasor, och förebådar solens återkomst och med sina lussekatter blir hon även Freja som med runan Jer skänker äring och fruktbarhet.

  2. Det nämns Hetitter! Deras ursprung är sannolikast de gamla stränderna i det stora inlandshav, som idag utgör Centralasiens öknar. P g a torkan, så tvingades de där boende familjegrupperna (klanerna) till uppfinningsrikedom. Bl a hästen tämjdes av deras förfäder. Järnframställning utvecklades. Därifrån spreds dessa tekniker och kulturen till Tamir-bäckent (Kinesiska staternas “moder”), Indusdalen (första gången), till Arrata (förebilden för Gröna Halvmånens kulturer). I en andra migrationsvåg nåddes Indusdalen och där skapades en ny högkultur. Men 64 familjegrupper bosatte sig i Anatolien och skapade staden Hatti. Allt är väl känt genom att Hattis stadsarkiv bevarades efter att staden övergavs (översättningar pågår av dessa 10000-tals texter). Hatti skapade också det Hettitiska Riket. Deras vapen var av järn och de använde stridsvagnen. Husen i staden hade “dörrarna” i taken, vilket även var norm i storbyarna längs istidshavets stränder.

    Hatti/Hetitterna hade otur. Det skedde 2 stora vulkanutbrott i Egeiska Havet, vars aska i huvudsak täckte Anatolien (Santorin 1 resp 2 – ett par hundra år senare). Det innebar att Hetitternas kärnrike drabbades av hungersnöd. Även deras lydstater i Gröna Halvmånen drabbades. Det blev uppror mm och enligt arkiven gav sig den ena efter den andra av de 64 klanerna av från Hatti. Hatti/Hetitterna förlorade makten. Men var tog klanerna vägen?
    I söder fanns många starka välorganiserade Riken. Västerut var det stängt. Kanske de drog genom Kaukasus? Den ena klanen stötte sedan sannolikt en annan framför sig mot nya boplatsområden, norrut, mest västerut resp österut. Detta kan förklara varför sedan grekiska kärnklanerna dyker upp norrifrån (efter att ha rundat Svarta Havet) och erövrar (tar kontroll) av Grekland (Dorer, Joner, Akajer och ett par till) då klanerna hade järnvapen medan grekerna främst hade bronsvapen. Andra av de 64 klanerna stannade på vägen t ex i Dacien, Bulgarien. Ännu andra flyttade längs Donau ända till dagens Österrike, där de tog kontroll över en stor region tack vare sina bättre vapen av järn och sina stridsvagnar. De områden som först kontrollerades hade också de viktigaste naturresurserna för tiden – t ex salt.
    Från Österrike grundlades den Keltiska kulturen, vilken i hög grad spreds m anl av salthandel. Kelterna byggde för handel s k “vägstråk”, vilka sedan kunde användas när den härskande klanen sände ut sina 2:a, 3:e söner/döttrar i Keltiska “tåg” i avsikt att ta kontroll över nya områden. Keltiska tåg nådde sedan ända till sitt ursprung i Anatolien, Norra Italien, Galizien i Spanien, Brittiska Öarna och varför inte även Skandinavien. De satte dock inte större befolkningsmässiga eller språkliga avtryck, men deras keltiska kultur blev Europas dominerande. En lite Etruskisk stad, med keltisk kultur, var t ex blivande ROM – men detta är en annan historia.

  3. Detta är i sanning kulturellt berikande (hemska ord) om något man borde känna till som svensk. Men varit förnekad av välvilliga själar i skolvärlden. Finns ingen anledning att inte studera och- om syftet är att känna egna rötter – bara tacka och ta emot.
    Hade ingen aning att runor dolde dessa hemligheter. Visst, lönnrunor har man hört talas om. Men det förefaller inte bara vara talmystik, utan ett synnerligt avancerat system, med en rad konnotationer som täcker en för mig okänd föreställningsvärld. Jag tackar, i synnerhet Runmästare men också Magnus Stenlund för dessa pärlor av för mig okänd kultur, och hoppas att lille Morgan får sig en tankeställare.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *