Runkalendern 21. Ingwaz

Nu ska vi öppna lucka nummer 21, och det är faktiskt den enda runan som helt uppenbart inte är vald efter en förebild med samma ljudvärde. Ingwazrunans ng-ljud påbörjar aldrig ord och saknas i det grekiska alfabetet, men Runmästaren har inte ens brytt sig om att försöka hitta något näraliggande, här är det istället formen som avgjort saken.

Grekiska Omikron kan vara förebild, men eftersom denna form, en cirkel, är så enkel så behövdes det inte ens någon. Ingwaz är en av endast två gudar som får en egen runa uppkallad efter sig, Týr är den andre. Det är svårt att tro annat än att Ingwaz, med den runda solen som bildligt uttryck, måste vara en solgud.

Ljudlikhet, som förefaller ha varit Runmästarens viktigaste kriterium när han valt grekisk förebild, saknas alltså, vilket samtidigt innebar större frihet. Att han då väljer en symbol utan huvudstav är anmärkningsvärt.

De runor som saknar huvudstav kan ha haft en ideogrammatisk betydelse som var bestämd redan innan runraden kom till. Hällristningarnas solkors och sicksackmönster från såväl tidig keramik som Kiviksgraven, skulle i så fall ha varit bestämmande för såväl Gifu, som Sol- och Ingwaz-runa.

Men. Kanske skapades runraden med ett syfte: att ’sälja in’ Ingwaz bland de sina – som den ’sanne’ solguden? Tecknet är föga använt, och det försvinner i den yngre futharken. Men, om nu syftet var att marknadsföra Ingwaz, så har vi god anledning att tro att han lyckades ändå.

Ingwaz motsvaras av det moderna tillnamnet Yngve och han var med all sannolikhet förebild för den mytiske anfadern till Ynglingaätten, som styrde svearna från möjligen så tidigt som 100-talet långt in i Vendeltid. Men varifrån fick dessa sitt namn? Troligen från Ingaevonerna.

Dessa nämns av Tacitus som en av germanernas tre legendariska urstammar, döpta efter Mannus tre söner. De sägs bo närmast havet och den här kartan visar hur man tolkat detta; man har alltså placerat ingaevonerna närmast Nordsjön.

Plinius den äldre har vid samma tid källor som hävdar att vandaler och bastarnae ska läggas till de tre ’urfolken’ – och som säger att kimbrerna, chaukerna och teutonerna räknades till ingaevonerna. Eftersom redan Pytheas nämner att teutonerna lever vid det nordliga havets kust’, så har engelsmännen kokat soppa på den här spiken och termen ingaevones gjorts om till ingveones, ’Ings vänner’, på den grunden att det förra måste vara en felstavning. Den termen används numera helt sonika mer eller mindre som synonym för västgermanska språk.

Men det finns flera problem med det. Ett är att man därför har behövt ’annektera’ Jylland från det nordgermanska språkområdet. Ett annat är att varken övriga nord- eller östgermanerna upptas i detta mytiska stamträd, det vill säga bland annat de mäktiga goterna som levde bortom Oder.

Mer naturligt hade ju varit  att västgermanerna gjort anspråk på en av de tre urstamnamnen, och närmast till hands är väl då istaevonerna, som enligt Plinius levde vid Rhen. Vad jag här vill slå ett slag för är att det istället är det nordgermanska språkområdet som rätteligen borde kallas ingveoniskt. Och i så fall blir det heller inte särskilt märkligt att den äldsta svenska kungaätten tog detta namn.

Det finns sex uppteckningar av ynglingarnas ättetal, varav fem fullständiga, de skiljer sig bara något just när det gäller de mytiska anfäderna. Ingui, eller Yngve nämns omväxlande med Freyr, far respektive son till Njord, och i Ynglingasagan heter han rent av Yngve-Freyr.

Det äldre poemet Ynglingatal nämner ingen av dessa gudar, utan börjar med den jordlige Fjölner. På 800-talet hade det alltså ännu inte blivit mode att lägga sig till med gudliga anfäder i ättelinjens början. Men varför valde man då Yngve som stamfar? Varför nöjde man sig inte med Frej?

Precis som Freya är Freyr faktiskt en titel, och betyder ’herre’. Det är inte otänkbart att de som tillbad Ingwaz med tiden kommit att av respekt eller fruktan övergå till att endast använda denna titel. Kopplingen till namnet Ingwaz – eller Odinn, om detta läs mer i lucka 2 – blev så småningom dimmig; namnet glömdes nästan bort.

Eddan innehåller ingen självständig Ingwaz vid sidan av Freyr, bara i ättetalen omtalas den mystiske Ingui. Det här bör betyda att 1. Ingwaz 2. Ynglingaätten och 3. Runraden alla är mycket gamla. Och att Snorre haft rätt, men fått till det lite bakvänt: guden bör ha kallats Freyr Ingwaz, inte tvärtom.

Som solgud borde Ingwaz ha haft en prominent roll under bronsåldern. Men Ull kan ha samlat på sig denna uppgift, i kraft av sin position som himmelsfader i mitten av brädet. I så fall skulle Ingwaz, undanträngd som solgud, ha fått fokusera mer på jobbet som fruktbarhetsgud. Hällristningarna är fulla av bilder med män med erigerad penis, så hans kult var sannolikt livaktig nog ändå.

Enligt min hypotes kan Ull ha detroniserats ca 500 f.Kr., efter några sekel med dåligt väder. I så fall kan Ingwaz ha varit Runmästarens runner up, som jag hypotiserade om. Resultatet blev dock inte bättre väder, Ingwaz lyckades aldrig nå toppen, eller fick snabbt tillbaka sitt gamla jobb.

Istället kan Heimdall ha erbjudits chefskapet i ungefär 500 år, motsvarande den förromerska järnåldern. Förd hit av skyter som hade just en eldgud som sin främste: Atar/Agni, Heimdalls vediske alter ego, som kanske redan fanns i nordbornas gudagalleri, men då som en av vanerna, som han ju från början var, men som nu i de nya asarnas tid presumeras vara en av de senare.

Eller möjligen blev det istället Týr som tog över igen som den högste; den post han sannolikt innehade då de indoeuropeiska stridsyxorna förde sitt panteon till Norden för knappt 5.000 år sedan. Innan Fjörgynn, han som var så duktig på att röja undan de svårfällda ekarna i det nya landet, upphöjdes, troligen ganska kort därefter.

Samtidigt som stridsyxorna inkorporerade den under slutet av mesolitikum och tidigneolitikum rådande inhemske himmelsguden Thorym i sitt kosmos, men då som en ’smalare’ åskgud, så att rollfördelningen mellan honom och Fjörgynn inte blev alltför förvirrad.

Till slut tog Odinn över. När hallarnas herrar sen beslöt sig för att byta ut Odinn mot Kristus, så revolterade folket och satte Thor på tronen, en Thor som alltså fått namn efter tundrans Tengri, något förvanskat av stridsyxorna till Thorym.

Till sin personlighet innehade Thor alltså en mer begränsad repertoar av egenskaper än sin mäktige föregångare, men samtidigt hade han ändå fått en mycket färgstark karaktär, som han erhållit genom att överta alla anekdoter som den nu helt förbleknade Fjörgynn från början varit förknippad med.

Kanske hade Thor efter upphöjelsen redan hunnit få en bredare och mer klassisk himmelsguds karaktär i slutet av vikingatiden, som ännu inte färgat av sig i Eddans berättelser. Eller skulle ha fått, om inte herrarna lyckats konvertera befolkningen till den kristna läran. Eller kanske fanns det andra som istället var på väg att ta över, som till exempel den gud vi fortfarande inte stiftat närmare bekantskap med, han som förknippas med den sista runan i Runmästarens rad?

Javisst är det rätt fria spekulationer. Men det ska också anmärkas att Ingwaz inte ens nämns som en av germanernas huvudgudar av Tacitus. Trots att romaren nedtecknade sin Germania när han befann sig i germanernas västra utbredningsområde, just där de som stolt kallade sig ingaevoner påstås ha varit bosatta. Och att det skulle ha varit just där och då runorna kom till enligt dagens runologer. Detta får inte jag att gå ihop.

Ingwaz måste uppenbarligen ha vara framstående bland dem som först använde runraden, han är ju den ende som jämte Týr nämns vid namn. Det måste tas i beaktan när Runmästarens hemort ska bestämmas. Att inte heller någon Ullkult kan spåras till Nordsjökusten, trots Ulls sannolikt prominenta position i mitten av runraden, pekar också åt ett annat håll. Vi återkommer om det.      

Men Ynglingarnas ursprung ska vi reda ut här och nu. Det finns ett ortnamn strax söder om Sala i Västmanland, Ynglinge, som skulle kunna vara ättens äldsta hem. Ortnamnets ändelse är en innebyggarbeteckning som fullt möjligt kan ha rötter i bronsåldern.

I Badelundaåsens närområde har också anmärkningsvärt tidiga romerska importfynd gjorts. Även en guldskatt, med paralleller till den i lucka ett och åtta nämnda Havorringen. Här finns också svärdsfynd som indikerar kontinuitet från förromersk tid – och ett av Nordens största fynd av romerska denarer.

Den helt unika Apollo Grannus-vasen i Fycklinge har tolkats som ett uttryck för hemvändande soldaters dyrkan av en gud de kände igen bland vanerna: Ingwaz Freyr. Apollo Grannus var nämligen inte bara en solgud, utan dyrkades av de romerska gallerna som de varma källornas beskyddare.

Att vasen är så unik beror på att den knappast varit till salu, den bör ha utgjort inventarium i ett tempel tillägnat solguden. Såvida hemvändarna inte lyckats stjäla den så måste vi förutsätta att det rör sig om en mycket speciell gåva från en mycket hög romersk befattningshavare.

Dessa hemvändare kan ha tillhört den bland romerska soldater vanliga Mithraskulten. Denna kult bekräftar Runmästarens talmagi: Det gamla Persiens Mithra som var den romerska kultens förebild firades i den sjunde månaden och kallades samtidigt för ’den tredje budbäraren’, utsänd som han var att hjälpa människorna.

Sju tre gånger ger talet 21. Detta tal lever också kvar i yazidernas märkliga blandreligion, som antalet strålar på den sol som är deras Mithra, och som symboliserar en heptad, alltså ett sjutal av änglar, som styr över jorden i tre olika inkarnationer. Den här typen av talmagi kan ha förmedlats till Norden av skyterna, vars gudar också utgjorde en heptad. Detta alltså långt innan romarnas Mithras, och minst ett par hundra år innan Runmästarens runrad kom till. 

Allra mest intressant i Badelunda är kvinnan från 200-talet, som fått större ärebetygelser med sig i graven än någon annan nordbo. Hennes magnifika kammargrav är också stilenligt Skandinaviens största och innehåller mer guld, 339 gram, än någon annan germansk grav under hela den romerska järnåldern.

Guldet består av inte mindre än fyra ormhuvudringar, varav en halsring. Och dessa var stämplade med trianglar. Här måste som ett sidospår om talmystik även nämnas guldskatten i Vittene, mellan Halleberg och Hunneberg, strax intill Vänern, med fem guldringar om totalt 1,9 kg.

Skatten tros ha deponerats vid samma tid som då Badelundakvinnan begravdes, möjligen något tidigare. Även här är flera ringar symboliskt triangulära, men priset tas av torquesringen av Havortyp, en av bara sex kända. Notera de triangulära granulationernas antal: 7 x 3.

Att den fantastiska ringen skapats till solguden Ingwaz ära förefaller rimligt att tro. Tre är inte bara en triangel utan en solsymbol. Detta faktum mynnar sannolikt från det sicksackmönster som vi konstaterat utgör Solrunans form och kan i så fall ha anor ända tillbaka till trattbägarnas tid 6.000 år fvt.

Till saken hör också att Saxo nämner en viss Yngwin, som han kallar för götakonung. Denne Yngwin erövrar tronen även i Danmark. Saxo gör vad han kan för att få saken att låta som en uppgörelse i godo, och jag misstänker starkt att Yngwin egentligen var en av svearna, Saxos särskilda hatobjekt, som han missunnade varje framgång. Poängen här är hursomhelst att ingwinerna kom från norr, inte söder eller väster.

I den fornengelska dikt som gjort det möjligt att rekonstruera den engelska fothorken, som ersatte den äldre runraden redan på 400-talet, så ser vi att anglosaxerna använt en lite annan symbol. De dubbla x:en ovanpå varandra kan tolkas som ännu en anknytning till mänskliga offer, men också om gudens dubbla konnotationer: solen har omgärdats av månskäror som för oss tillbaka till vattnet, och kanske till den keltiske Apollo Grannus.

Dikten om Ingwaz ger möjligen också en ledtråd om gudens ursprung: den talar om att ’östdanerna’ var först att se hjälteguden, som sedan for med sin vagn österut över havet.

’Östdanerna’ har tolkats som dem som levde på Själland och/eller i Skåne. Ur engelskt perspektiv så kan det rent av ha varit svearna som åsyftats. Men att Yngves färd startar ungefär här och går österut är otvetydigt. Liksom att han i Isländingabok uppges vara ’Turkkonung’. Det är alltså uppenbart att från 800-talet och framåt så uppfattas Ingwaz från västnordiskt och anglosaxiskt håll som en östlig, sannolikt östnordisk gud.

I Beowulfkvädet, som nämner flera av 400- och 500-talets svenska Ynglingar, så kallas skjöldungakonungen Hrothgar för ’Lord of’ (alltså antingen ’bland’ eller ’över’) Ingwine, ’Ings vänner’.

Vi vet nu med all sannolikhet att skjöldungarnas sal Heorot inte låg i Lejre, som man trott. Men om professor Bo Gräslund har rätt, så låg den ändå på Själland, bara lite längre söderut, närmare bestämt alldeles invid det Himlingöje, som jag nämnde i Lucka 20, om Vattenrunan Lagu. Troligen grundat av svear, fyrahundra år innan händelserna i Beowulfkvädet utspelar sig.

Det sätter Hrothgars förhållande till ingwinerna i ett annat ljus och förklarar att han kallas för en av dem, men också för en av deras prinsar, som Heaney översätter det. Det stämmer också med uppgifterna i Lejrekrönikan; den ’Dan’ som tog Videslätt, dvs Själland, i sin besittning var tredje son till svearnas konung. Hrothgar bör ha varit en av dennes ättlingar.

Att kalla sig Ingwine skulle förstås kunna betyda att Hrothgar ansåg sig eller ville vara kung över jutar och angler och att Tacitus därför ska tolkas just så som man har gjort. Men varför denna hövliga omskrivning av frånvarande fiender, som vi vet att danerna ännu inte underkuvat? Varför ens omnämna dem, när man hade främmande besök som kommer från ett helt annat håll?

Inget skulle däremot vara mer lämpligt än att kalla Hrothgar för Ingwine, för en som själv var en av dessa. Nämligen Beowulf. Beowulfs yngre släkting Wiglaf tillhörde nämligen skilfingarna, d v s den härskande sveakungsätten och därmed måste Beowulf vara en av eller nära släkt med Ynglingarna, som anses vara det äldre epitetet för samma ätt. Mer Ingwine än så kunde man nog inte bli.

Men, säger någon, hur var det nu med Plinius och Tacitus placering av ingaevonerna? Och Pytheas, väger inte hans vittnesmål om var teutonerna höll till, ett par hundra år efter att Runmästarens runrad nedtecknades första gången, tyngre än allt som hände sen?

Det skulle det kunna gjort. Men det var Plinius som påstod detta om Pytheas, 400 år senare. Och i samma andetag som Pytheas nämnt teutonerna placerade han också ’guiones’ vid samma kust. Alla tidigare såväl som senare romerska källor jämställer dem med Tacitus gutones, d v s goterna.

Dessa placeras korrekt av både honom, Strabo och Ptolemaios vid floden Wisla i Polen, och de tillhörde m a o östgermanerna. Och Plinius beskrivning, att de levde vid en jättelik bukt där de handlade med bärnsten från en stor ö, låter misstänkt likt Rigabukten och Ösel eller Dagö.

21:16 Även teutonerna kan placeras i deras närhet, kanske vid Oders mynning. Detta folk rörde sig sedan en hel del. Det kan de ha gjort även innan. Och oavsett om det är så eller ej så säger ju detta att de antika källorna är mindre tillförlitliga än man skulle vilja tro.

Hur kommer det sig då att bl a danska och brittiska forskare så friskt och frejdigt gör sådana här tvärsäkra anspråk? Jo, därför att det är pusselbitar som passar perfekt in i deras nationella ursprungsmyt. Korrekta eller inte. Och vi svenskar släpper ju så gärna allt sådant ifrån oss.

Vi har istället valt att förneka allt som skänker oss en nationell identitet. Så har vi gjort i hundra år. Och det förklarar naturligtvis hur det kommer sig att vi är så rotlösa idag och varför vi är ett så lätt rov för dem som vill utrota både Sverige och svenskarna, och ersätta vår kultur med något alldeles annat. Sådana som Morgan.