Professor em. Torsten Sandström har med ett par enkla sifferexempel satt fingret på ännu en vårdskandal. Nämligen att det numera går en vårdadministratör på var tredje läkare och sköterska. En stor del av dessa är landstingspolitiker och tjänstemän med höga positioner och löner som dubblerar varandras sysslor. Medan vårdpersonalen (trots alla nytillkomna) ökat mycket blygsamt under de senaste tio åren så har administrativa tjänster ökat med hela 36%. Det är ett kvitto på att landstingen är en byråkratisk hydra, som skulle klara sig bättre utan 20 av sina 21 huvuden. Sandström räknar med att man genom ett uppgående av landstingen i staten, privatisering av sjukhus och vårdcentraler, samt därpå följande avskiljande av allt dödkött skulle innebära 75 miljarder i årliga besparingar, nära en fjärdedel av hela vårdbudgeten.
*
Personligen är jag övertygad om att prof. Sandströms analys är helt riktig. Sedan om beloppen som kan sparas är 75, 50 eller 100 miljarder är i detta skede oväsentligt: det glasklara är att dessa pengar givetvis och snarast måste återföras till produktiv verksamhet.
*
Det kusliga är att alla berörda politiker som velat har kunnat informera sig om detta slöseri för länge sedan, det är inte rocket science. Ändå finns inte minsta lust att åtgärda. Varför?
Svaret är tredelat: dels är ju detta skattebetalarnas pengar, och dem är det få beslutsfattare som bryr sig särskilt om, dels vägrar sossarna som alltid att erkänna sin ekonomiska modells misslyckanden. Det här handlar ju om ideologi och privatiseringarna inom vården har ju visat sig vara mycket framgångsrika. Så framgångsrika att man inte vågar eller har råd att röra dem. Men att dra nytta av lärdomarna det vägrar man att göra, av princip är man fortfarande emot. Dels, och detta är det mest centrala: så skulle det socialdemokratiska nätverket och deras väljare att drabbas om en massa onödiga admins fick sparken.
*
Administratörerna är ofta väl medvetna om sin priviligierade situation, dvs hur lite nytta de gör för sin väl avlönade och upphöjda position, inte sällan efter att ha informellt kvoterats fram med identitetspolitiska metoder. Det är just detta som gör dem så fogliga och medgörliga i vår S-regims hand. Ju mindre nytta, desto mer underdånigt rövslickande – i den djupa staten tillsätts hellre ännu en utredning (ledda av klienterna själva) än att någon faktiskt gör något åt problemen.
*
Ännu en dysfunktionell win-win består i att personalbristen möjliggör anställningar av sådana som inte uppfyller formella krav. Sjukvården utförs till allt större del av icke-kvalificerade. Och eftersom de obehöriga oftast tillhör de nytillkomnas skara, så ger de några välbehövliga plus i en annars helt bedrövlig statistik. Denna är långt viktigare att frisera än att spara pengar. Eller för den delen rädda liv. Patientfokus är nämligen lika frånvarande som skattebetalarfokus.
*
Detta är ännu ett skäl till varför regeringen så håglöst petar i förfallet. De vet att höjda ersättningar för läkare och sjuksköterskor, privatisering och styrning med patientnyttan i fokus ofrånkomligen skulle innebära att kvalifikationsribban återigen höjdes. Då skulle gapet mellan infödda och invandrare i sysselsättningsstatistiken vidgas ännu mer än det redan gjort. Synvillan, att de nytillkomna är en tillgång, skulle inte gå att upprätthålla här heller. (Synvilla, eftersom det invandrade vårdbehovet är långt större än de vårdresurser man bidragit med.)
*
Skattebetalare och patienter får helt enkelt ursäkta. Deras krav väger lätt. Eftersom vi har en regim vars högsta mål är att behålla makten, att avlöna sina klienter och hålla sin röstboskap idisslande, så är sådana här tillsynes ovidkommande prioriteringar istället helt avgörande.
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://newsvoice.se/2019/09/dubbelkommando-svensk-vard/comment-page-1/#comment-324611
