Jag har ibland undrat vad det var som fick mig att sluta prenumerera på DN år 2017. Var det metoodrevet? Var det droppen som fick bägaren att rinna över – och som fick mig att se klart? Att Wolodarski inte bara gjort ledarsidan lika illröd som kulturdelen, utan att hela tidningen genomsyrades av en agenda?
*
Den här bilden säger mycket om hur man rustat sig till tänderna för att banka ut sina postmoderna budskap. Ingen påtaglig oro för att man ska anmälas för könsdiskriminering där inte! Eller åldersdito. Obs: en nyanställd kunde inte vara med på bild. Jodå, kvinnlig, i 35-årsåldern… Jag tror faktiskt att just den här bilden katalyserade min uppsägning, jag tycker den och tillhörande text är så avskyvärt självbelåten att magsyrorna rinner till när jag ser den.
*
Sedan kan man ju förstås istället undra hur det kom sig att jag dröjde så länge med att avsluta prenumerationen som till 2017. Någonstans kände jag mig nog stolt över att vara så… ‘balanserad’ kanske? Att minsann vara sådär mitten, som DN utger sig för att vara. Det finns en lockelse i det. Framförallt var morgonens tidningsläsande en ritual av stor betydelse för mig; någon gång i tiden hade den fått mig att må bra även när jag tog in mindre goda nyheter. Jag höll faktiskt med om en hel del av verklighetsbeskrivningen, tillräckligt för att kunna stå ut med det jag avskydde.
*
Men sanningen är ju att efter Wolodarskis övertagande hade min heliga stund över frukosten alltmer kommit att förvandlas till en blodtryckshöjare. Tidigare pålitliga ledarskribenter som Eric Helmerson hade maskerat sig till varannandagspopulister, med då-och-då-åsikter som alibi för hela tidningens vindkantring, och uppenbart bara där för att behålla prenumeranter som mig. Och resten fick mig att bli så arg att hela förmiddagen riskerade att gå åt till att älta dagens idiotier.
*
Igårkväll råkade jag gå igenom mitt flöde av gamla inlägg och det var då jag insåg vad som fått mig att stanna så länge som jag gjorde. Sportdelen kunde ju förstås läka en del av såren, åtminstone om det gått bra för AIK. Men det gör det ju inte alltid, tyvärr (men om man som vanligt klår Djurgår’n imorgon så är det iofs bra nog!). Insiktsfulla reportage om vetenskap och kultur, och Stockholms- och utlandsbevakning (dock inte av Trump) kunde också få mig att känna att jag läste en heltäckande morgontidning. Men dessa reportage blev allt färre. Min villfarelse att jag faktiskt trodde mig vara komplett informerad av att läsa DN krackelerade, långsamt men säkert.
*
Och jag ser i flödet att jag gång på gång utropat artiklar som bevis för att tidningen nu ändå var på väg åt rätt håll igen, att man tagit sitt förnuft till fånga. Men så här i backspegeln kan jag konstatera att det varit falskt alarm. Antingen fråga om vikarierande rubriksättare och rena olycksfall i arbetet, eller alibiartiklar och avsiktliga villospår. DN under Wolodarski – och med den ‘nya’ redaktionen på bilden – lär förbli en demagogimaskin för sossarna och miljöpartiet.
*
Nej, jag vet nu var det var som förlängde prenumerationen med minst tre år, alldeles ensamt: serierutorna med Rocky! Det var de som fick den där magsyran att försvinna. Jodå, jag har hans seriealbum, men det är inte samma sak. Nästan varje dag hade Martin Kellerman lyckats tåta ihop något som var både träffande och så roligt att det lyckades få mig att avsluta frukosten med ett skratt. Den där dagliga humörkicken uppvägde slagsidan och lögnerna som fick mig att nästan tugga fradga – och som katalyserade att sidan Sunt Förnuft startade – och idag har 6500 följare.
*Varje moln har en silverkant. Tyvärr är dock Kellerman mer behövd än någonsin på tidningen som har så stort ansvar för att Sverige är på dekis. Och ingen serie kommer någonsin ändra på det.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
