“Lågaffektivt bemötande har på några år slagit igenom i den svenska skolan. På Hjulsta grundskola tog eleverna över och anmälningar om hot och våld slog i höjden. På Dalängskolan i Lidköping kan fallet om en lärare som lyfte undan en elev komma att prövas i Högsta domstolen.” DN:s ingress säger mycket om proportionerna på denna farsot, Idén såg dagens ljus 2014, ändå har skolans nya modetrend ‘lågaffektivt bemötande’ blivit norm snart sagt överallt. Detta trots att den inte är utvecklad för normala barn; den har inte ens evidens för att fungera i den särskola den påstås vara avsedd för och fungera i. Den karismatiske upphovsmannen, Bo Hejlskov Elvén, håller seminarier med sprängfulla salar utan att få en enda elak fråga av de församlade lärarna och rektorerna. Och Barnombudsmannen hjälper till att driva de påbjudna dogmerna; den lärare som gjort fel riskerar att hamna i HD. Återigen blir det alltså i så fall upp till våra jurister hur den postmoderna tågordningen ska fastslås, högt över våra huvuden, bortom inte bara pedagogisk och neurologiska forskningsrön, utan även utanför den demokratiska spelplanen.
Erik Helmerson gör i sin krönika en bra sammanfattning av de flesta flagranta felen i den här processen, den är både rolig och orolig, läsvärd m a o. Det blir en hel lista med skoningslös kritik, men finns ändå några punkter kvar. Helmerson frågar sig vad det är i skolans värld som gör den så beredvillig att hoppa på nya trender. “Det hinner knappt ringa ut på fredagen innan man som lärare ska bli konferensförförd av en digital entreprenör i cowboyboots som cashar in ett par hundra tusen skolkronor och tackar för kaffet.” Beskrivningen förtjänar att kallas objektiv sanning. Elvéns metoder har blixtsnabbt funnit lyriska anhängare, som med sekteristisk glöd i blicken okritiskt anammar varje ord han säger. Och givetvis så finns det ett uns av rimlighet någonstans i botten. Bemötandet handlar ju i grunden om något så enkelt som att det sällan är bästa metod att som lärare låta sig provoceras och hamna i affekt. Kan man behålla sitt lugn så klarar man sig bättre. Lågaffektivt är oftast en bra målsättning. En självklarhet och sunt förnuft för de flesta.
Lågaffektivt: att vända andra kinden till även när strypgrepp tas?
Men målsättning är en sak, verkliga livet en annan. Elvén har hittat på ett nytt namn för detta och gjort en egen tillsnickrad variant, som dessutom går minst fem steg längre än att försöka behålla lugn och sans. På en av bilderna i reportaget visar han hur man ska bemöta en elev som tar strypgrepp. Läraren ska stå som Elvén visar, helt passiv! Man frågar sig hur länge? Tills det svartnar för ögonen? En annan viktig ingrediens i receptet är att undvika att titta eleven i ögonen. För att undvika att provocera. Det låter ju också bra. Men det är ju med ögonen vi kan betvinga vad vi annars kanske måste hantera med fysiskt våld. Och hur ska vi veta vad eleven tänkt att göra i nästa ögonblick? Med knytnäven eller med kniven i sin hand? Alla konfliktsituationer har ett element av risk i sig. Att be läraren att bortse från den är att begå övervåld på lärarens instinktiva rätt att försvara sig. Men för Elvén är eleven både oskyldig och ansvarslös, och frågan är om han inte kan se risken eller helt enkelt inte bryr sig om lärarens predikament. Med den retoriska figuren ‘vem är det egentligen som har problem, eleven som tjafsar eller läraren som inte har en metod att bemöta tjafsandet på’ så ger han sina svar, den grundläggande principen är just att hela ansvaret ligger hos någon annan än den tjafsande eleven.
För den som tittar på det här utifrån och ser en skola där såväl lärarkår som skolledare domineras allt mer av kvinnor – och ännu mer så av kvinnliga värderingar – så är det lätt att ana orsakerna till Elvéns popularitet. Han säger ju de saker man vill höra. Då lyssnar man inte på argument som att det saknas evidens för den befängda idén, det räcker med att det inte finns några evidens emot. Och hur skulle det kunna finnas sådana? Pedagogiken är ju för ny för att någon ska hunnit göra en vetenskaplig undersökning.
Naturligtvis finns det opponenter. Enskilda lärare och ledare. Matz Nilsson vid Sveriges Skolledare uttalar sig skarpt emot, men det sägs ju ingenting om var hans organisation står, vilket tyvärr måste tolkas som att man ligger lågt och tiger still, för man vågar inte säga ifrån, så stark är vindriktningen. Även facket har så smått börjat uppmärksamma att deras medlemmar inte mår bra. Det var ju på tiden att man börjar föra medlemmarnas talan, men de värnlösa barnen är väl lika skyddsvärda? Att man på Hjulsta grundskola, där rektor Helene Hodges införde den lågaffektiva pedagogiken alldeles nyligen och där ‘elever slåss, sparkas, kastar sten, välter bänkar, cyklar i korridorerna och till och med slår lärare’ det räcker inte; sådana empiriska erfarenheter gills liksom inte. Vad hjälper det när Irene Ziverts, huvudskyddsombud på Lärarnas Riksförbund kallar situationen på skolan för förfärlig, när inte skolans rektorn inte själv tar intryck av kritiken? Och varför poserar skolans eget lokala skyddsombud lojalt vid hennes sida på bild? Då är det klart att dessa erfarenheter inte tillåts få genomslag i utvärderingen. Som vatten på en gås. Man kör på.
I konflikter sänder vi ut signaler: ‘jag är rädd’, eller ‘jag är arg’ vare sig vi vill eller inte.
Det är mycket få som kan hantera en konfliktsituation utan sända ut signaler som innebär att man antingen tolkas som arg eller rädd. Även om Elvén skulle ha den förmågan och själv kunna tillämpa sin strategi med framgång, så är det osannolikt att unga kvinnor, inte sällan fysiskt svagare än den stökige manlige eleven hon ska ‘bemöta’ klarar att undvika att med kroppsspråk och minspel sända rakt motsatta signaler jämfört med vad Elvén lärt henne säga och göra. Jag vågar påstå att det bara är en liten minoritet av lärarna och svenska befolkningen överhuvudtaget som skulle klara den uppgiften. Särskilt när fridstörarna är flera, kastar sten. Och kanske bara är 14 år enligt migrationsverkets uppgifter, men bär skägg och ser ut som vuxna män.
Och då faller hela idén ihop snabbare än en sufflé i ugnen. Vad som istället rapporteras om, lärare som är ‘osäkra’ i hur bemötandet ska gå till, bör i klartext läsas: lärare som undviker att gå in i situationerna helt både av rädsla och av ren bekvämlighet. Det lågaffektiva bemötandets vända-andra-kinden till har nu tolkats om till låt gå- och se bort-mentalitet. Man sitter inte kvar och blir slagen eller strypt, vem f-n gör det? Man går undan. Men eftersom ett sådant handlande både bryter mot all nedärvd moral och mot Elvéns pedagogiska helhetskoncept, så skäms man förstås, och låter bli att rapportera.
Vad som förut alltså ledde till omedelbara reaktioner, uppkallande till rektor, indragna mobiler eller åtminstone utskickande ur klassrummet, leder med ‘lågaffektivt bemötande’ alltså inte till någonting. Och när de elever som triggas av att utmana inte stöter på några hinder så fortsätter de att provocera. Man bryter mot grundläggande uppföranderegler. Ingen reaktion. Man käftar emot och stör. Ingen reaktion. Man skräpar ned och förstör. Ingen reaktion. Man cyklar i korridorerna. Ingen reaktion. Man hotar, mobbar och slåss. Ingen reaktion. Man t o m slår lärare blodiga. När inte heller det ger en reaktion så är man ju nästan tvungen att pröva att elda upp skolan. Och, ja, vi har mycket riktigt en brant stigande kurva med bränder på skolorna, antalet säkerställt anlagda sådana var enligt Sydsvenskan 429 stycken 2017 och har ökat med 50% på två år. Även i det fallet är Sverige i topp i Europastatistiken. En slump?
Och alla andra elever då, vem tänker på dem?
De elever som sköter sig skyddas alltså inte längre – lärarna vågar inte ingripa, man vet inte hur det ska gå till utan att riskera att själv bli fysiskt angripen eller att hamna i domstol. Ska vi vara petnoga, så har det här varit ett problem redan innan det lågaffektiva pedagogiken kom in i bilden; att gå in i konflikter i allmänhet och fysiska sådana i synnerhet är vi svenskar allmänt obenägna att göra och kvinnliga lärare med svagare fysik, kan vi förmoda, ännu mer så. De stökiga eleverna har inte sällan också föräldrar som är väl insatta i hur kränkthetskulturen fungerar; man kan alltså rutinmässigt förvänta sig att dessa gör anmälan både till ledning, polisen, BO och till tingsrätten. Lärare behöver därför stark och entydig uppbackning från skolledningen för att vilja och våga ta risken att gå emellan. Istället kan de förvänta sig motsatsen. Och vilka signaler tror man att detta ger eleverna? Tjänstemannaaktivisterna som älskar den lågaffektiva pedagogiken saknar svar på den frågan. Allt fokus är ju på eleverna ‘som tjafsar’ – och de har aldrig fel, de kan bara bli felaktigt bemötta.
Elvén medger alltså öppet att hans pedagogik saknar evidens, men som motargument påstår han helt fräckt och utan genmäle att ett auktoritärt beteende inte skulle ha några fördelar. Men det är en ren osanning. Här finns evidens. För två år sedan skrev DN om den framgångsrika rektorn i Berlin som vänt en problemskola till succé med stenhård disciplin. Argumenten var inte minst att det var killar med ADHD som behövde ordningen bäst. Observera: detta innebär inte att skolan saknade respekt, empati eller förståelse för fridstörarna. Bara att man bemötte dem tydligt och visade att ett beteende utanför gränserna för vad som var acceptabelt hade konsekvenser. Vad var de svenska pedagogernas reaktioner på det? Tystnad – det går ju rakt emot vad man själva känner är rätt. För ett år sedan kunde jag i samma tidning läsa en artikel där en svensk neurolog talade om att vi måste ställa krav för att få bästa resultat. Det verkar liksom också vara bortglömt. Svenska pedagoger läser selektivt.
Svenska skolans fel och brister och hur de ska åtgärdas, tre punkter
Jag ska avsluta med mina käpphästar, en rekordkort rekapitulation av vad som är den svenska skolans misslyckande och felsteg – som bekant främst med killarna, som genomgående får lägre slutbetyg och har en signifikant större andel utan betyg alls. Det är ingen slump att det är så. Det beror på 1. brist på auktoritet. Stökiga elever behöver ordning. 2. Brist på tävlingsmoment. Testosteron, som killar som bekant har tjugo gånger mer av, kräver sitt incitament. 3. Identitetspolitiska normer som gör allt killbeteende “fel”. Härmed fångar man inte upp detta och bekräftar killarnas identitet som just killar. Spring i benen är antingen en diagnos, något fel, eller så förnekas det. Dessa normer och uppfattningar leder också till orättvis rättning (fastslaget i EU-undersökningar och av skolministern själv, utan att man gjort något åt det) för att hjälpa ‘missgynnade’ tjejer. Detta gör killar, inte minst de med olika diagnoser, ännu mer omotiverade – i en enda stor ond cirkel.
Svensk skola kan ses som en del av Sverige som går före resten av samhället, i det att här har postmodernisterna fått härja helt fritt. Skolan styrs av HBTQ-normer, feministisk och mångfaldsretorisk identitetspolitik. Tillämpad av tjänstemannaaktivister på Skolverket, i skolornas ledning och av naiva och idealistiska lärare – som oftast är kvinnor, med begränsade fysiska resurser. Deras intellektuella kvalitéer är tyvärr ofta också allför klena, att döma av intagningspoängen på lärarhögskolan och hur svårt man har att ta sig igenom den. Man är helt enkelt enkla och villiga rov i händerna på smarta pedagogikkrämare som Bo Hejlskov Elvén. Medan eleverna som fyller denna skola till allt större delen består av elever med värderingar från Mellanösterns klansamhällen. 40% av dem som började lågstadiet 2018 hade invandrarbakgrund. Många av dem har lärt sig att styrka är makt och de föraktar svaghet. De saknar ofta språk, kunskaper och begåvning nog för att få den respekt de söker. Den får de söka på annat sätt. Att lågaffektivt bemötande från lärarnas sida då bemöts som den gör borde inte någon förvånas över.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
