Jag har ibland undrat vad det var som fick mig att sluta prenumerera på DN år 2017. Var det metoodrevet? Var det droppen som fick bägaren att rinna över – och som fick mig att se klart? Att Wolodarski inte bara gjort ledarsidan lika illröd som kulturdelen, utan att hela tidningen genomsyrades av en agenda? * Den här bilden säger mycket om hur man rustat sig till tänderna för att banka ut sina postmoderna budskap. Ingen påtaglig oro för att man ska anmälas för könsdiskriminering där inte! Eller åldersdito. Obs: en nyanställd kunde inte vara med på bild. Jodå, kvinnlig, i 35-årsåldern… Jag tror faktiskt att just den här bilden katalyserade min uppsägning, jag tycker den och tillhörande text är så avskyvärt självbelåten att magsyrorna rinner till när jag ser den. * Sedan kan man ju förstås istället undra hur det kom sig att jag dröjde så länge med att avsluta prenumerationen som till 2017. Någonstans kände jag mig nog stolt över att vara så… ‘balanserad’ kanske? Att minsann vara sådär mitten, som DN utger sig för att vara. Det finns en lockelse i det. Framförallt var morgonens tidningsläsande en ritual av stor betydelse för mig; någon gång i tiden hade den fått mig att må bra även när jag tog in mindre goda nyheter. Jag höll faktiskt med om en hel del av verklighetsbeskrivningen, tillräckligt för att kunna stå ut med det jag avskydde. * Men sanningen är ju att efter Wolodarskis övertagande hade min heliga stund över frukosten alltmer kommit att förvandlas till en blodtryckshöjare. Tidigare pålitliga ledarskribenter som Eric Helmerson hade maskerat sig till varannandagspopulister, med då-och-då-åsikter som alibi för hela tidningens vindkantring, och uppenbart bara där för att behålla prenumeranter som mig. Och resten fick mig att bli så arg att hela förmiddagen riskerade att gå åt till att älta dagens idiotier. * Igårkväll råkade jag gå igenom mitt flöde av gamla inlägg och det var då jag insåg vad som fått mig att stanna så länge som jag gjorde. Sportdelen kunde ju förstås läka en del av såren, åtminstone om det gått bra för AIK. Men det gör det ju inte alltid, tyvärr (men om man som vanligt klår Djurgår’n imorgon så är det iofs bra nog!). Insiktsfulla reportage om vetenskap och kultur, och Stockholms- och utlandsbevakning (dock inte av Trump) kunde också få mig att känna att jag läste en heltäckande morgontidning. Men dessa reportage blev allt färre. Min villfarelse att jag faktiskt trodde mig vara komplett informerad av att läsa DN krackelerade, långsamt men säkert. * Och jag ser i flödet att jag gång på gång utropat artiklar som bevis för att tidningen nu ändå var på väg åt rätt håll igen, att man tagit sitt förnuft till fånga. Men så här i backspegeln kan jag konstatera att det varit falskt alarm. Antingen fråga om vikarierande rubriksättare och rena olycksfall i arbetet, eller alibiartiklar och avsiktliga villospår. DN under Wolodarski – och med den ‘nya’ redaktionen på bilden – lär förbli en demagogimaskin för sossarna och miljöpartiet. * Nej, jag vet nu var det var som förlängde prenumerationen med minst tre år, alldeles ensamt: serierutorna med Rocky! Det var de som fick den där magsyran att försvinna. Jodå, jag har hans seriealbum, men det är inte samma sak. Nästan varje dag hade Martin Kellerman lyckats tåta ihop något som var både träffande och så roligt att det lyckades få mig att avsluta frukosten med ett skratt. Den där dagliga humörkicken uppvägde slagsidan och lögnerna som fick mig att nästan tugga fradga – och som katalyserade att sidan Sunt Förnuft startade – och idag har 6500 följare. *Varje moln har en silverkant. Tyvärr är dock Kellerman mer behövd än någonsin på tidningen som har så stort ansvar för att Sverige är på dekis. Och ingen serie kommer någonsin ändra på det. * Magnus StenlundSunt Förnuft
Klara Regnö är ännu en högt uppburen s k forskare som bl a ägnar sig åt att räkna manliga och kvinnliga gatunamn samt mäta deras längd och bredd (gatornas, kanske även namnens). SCB har också engagerats för att hjälpa till i denna betydelsefulla fråga och konstaterat att utfallet är långt ifrån jämlikt: över 80% lär vara namngivna efter män. Regnö konstaterar också i sin egen undersökning att mäns gator ofta ligger mer centralt. * Den här frågan har förstås fått stor uppmärksamhet inom det kulturmarxistiska kollektivet, där ord på gatorna anses vara viktigare att bekämpa än de brott som begås på dem. I Västerås har man minsann medvetet bedrivit en feministisk gatunamnspolitik och nu vill man med ’ett medborgarförslag’ göra detsamma i lilla Norberg. * Nu kan man raljera hur man vill över det här, men det finns utan tvivel ett mycket obehagligt historielöst perspektiv inbyggt i grundidén. För det första är det som vanligt jämlikhet i utfall som är det eftersträvade. Om gatunamn reflekterade ett jämlikt Sverige så borde ett 50/50 utfall vara någorlunda rimligt, även om vi då glömmer att det är många utanför Sverige som uppmärksammas och att den globala jämlikheten är långt mindre än vårt lands. * Men det är ju istället den svenska historien som vi finner i gatunamnen. En historia som även feministerna medger har dominerats av män. Jag vågar hävda att utfallet 20/80 därför klart överrepresenterar kvinnorna, vi har under de senaste decennierna gjort allt för att gräva fram kvinnor som utmärkt sig. Precis så har det nämligen också gått till i skolans historieböcker. Med resultatet att ytterst perifera händelser och personer fått tränga ut mer centrala, i ett ämne som samtidigt tappat timmar har det varit katastrofalt för elevernas kunskaper i svensk historia. Man vet på sin höjd namnet på en kung, Gustav Vasa, som utmålas som ett praktarsle. Nej, man vet framförallt i n t e vem Karl XII är. Inte Gustav II Adolf heller. * Ett stadslandskap där nämnda herrar och andra historiskt betydelsefulla – men manliga – personer finns kvar i gatunamnen är alltså närmast en sista livlina för att kontakterna med våra rötter ska finnas kvar. Nu finns det två sätt för kulturmarxistiska genuspolitiker att genomdriva ett 50/50-utfall: det ena är att konsekvent ge nya gator kvinnliga namn. Vilket innebär att välförtjänta män från 2000-talet kan glömma att någonsin bli förärade ett gatunamn. Vår uppfinnare Håkan Lans t ex kommer lätt utkonkurreras av sådana som Annika Strandhäll och Annie Lööf. Och medan Annika Sörenstam lär finnas i varje större tätort så kommer Gunde Svan att lysa med sin frånvaro. * Men som genus-Klara påpekar, så är ju mansnamnen mycket vanligare centralt (vilket ju beror på att sådana gator är från äldre tider då män dominerade totalt i samhällslivet). För att ändra på det är man tvungen att döpa om gatorna. Är det någon som får Leningrad och Stalingrad i tankarna? Den sovjetiska tanken var – precis som dagens svenska – att utplåna vårt minne av en annan historia än den nutid vi ser omkring oss. Den historielösheten gör att vi tappar fotfästet och blir (ännu) lättare att manipulera. Den är heller inte bra för oss. När Sven Stolpes författarhem i Filipstad gjorts om till moské är det heller inte långt kvar innan Nils Ferlins staty försvunnit och ersatts av någon kvinna – eller muslim? * Kulturmarxisterna ser heller inga problem att utnämna namn som i historiskt ljus blivit alltmer suspekta, såsom t ex Alva Myrdal, vars idéer hur förståndshandikappade skulle begränsas var helt i linje med nazitysklands. Hon fick en plats uppkallat efter sig så sent som 2016 (i Uppsala) och har bl a en gata i både Stockholm och Eskilstuna sedan tidigare. Elin Wägners antisemitism har inte fråntagit henne äran att namnge gator i fem olika städer, och lika många har Ellen Key med sina minst sagt kontroversiella idéer om eugenik (hur arvsanlag bör förbättras, hon var Alvas föregångare i detta). * Var och en måste bedömas efter sin tid. Min poäng är inte att Wägner och Key inte har i vår gatunamnflora att göra. Men det faktum att lika berömda manliga fin-de-siècle-personligheter inte har fått några gatunamn uppkallade efter sig ger oss en skev bild av historien. För vem har hört talas om Alvar Gullstrand, Elias Wessén eller Manne Siegbahn idag? Ännu mindre förstås Hans och Ulf von Euler, Nobelpristagare med nazistiska sympatier (utan förnamn på gatan i Solna hoppas man väl att ingen ska veta vem som avses). * Genom att systematiskt upphöja kvinnor kommer snart även samtidens betydelsefulla män, som Håkan Lans, att glömmas på samma sätt. Och vad händer när även mångkulturen kräver sin andel av kakan? Förtjänta eller ej, de namn vi har hört talas om lär komma upp i förslagskommittéerna. Facebooks Sverigechef (och muslimen) Sam Rihani? fascisten Mehmet Kaplan? islamisten Fatemeh Khavari? I brist på verkliga prestationer så går det här – precis som överallt annars så är det partiboken som kommer först. Och det som vänsterns hjältar har i bagaget som inte är så bra påminns vi aldrig om. * https://samnytt.se/genusforskare-brist-pa-gator-uppkallade-efter-kvinnor-kan-skapa-kanslor-av-exkludering/ https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/alva-myrdal-ger-namn-at-gatukorsning https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_över_svenska_Nobelpristagare https://sv.wikipedia.org/wiki/Elias_Wessén https://sv.wikipedia.org/wiki/Håkan_Lans
Att kulturministern fått barn och alltså ska få föräldraledigt är ju en lagstadgad rättighet. Men att vara ‘delvis’ föräldraledig är ju ingen rättighet. Det låter lite som att Amanda Lind ska gå på det som är roligt och festligt och välja och vraka lite som hon vill. Och uppbära den sedvanliga statsrådslönen. Istället för maxtaket av föräldrapenningen, 10 basbelopp. Så fiffigt!
Sedan kan vi diskutera hur mycket det devalverar rollen som statsråd, när gravida utses till den typen av positioner. Givetvis är ingen oersättlig, men för vissa roller i vårt samhälle kan man helt enkelt inte förvänta sig annat än ett krav på ständig närvaro och uppkoppling, och dit borde statsrådsposterna givetvis höra. I jämställdhetens namn är det istället viktigare att rekrytera någon som man redan på förhand vet inte kommer kunna ställa upp under en period. Eller som kommer ställa upp, men på bekostnad av vad många anser är barnets rätt till sin mor – och en upplevelse som en mor bör prioritera. * Att Amanda Lind prioriterar på det första sättet är ännu en markering, som ska visa att det inte finns något val som behöver göras här; statsråd ska få bete sig precis som om de hade vilket vanligt jobb som helst. I praktiken är det dock många arbetsplatser som inte har råd eller vill prioritera så, varför man gör vad man kan för att inte anställa gravida eller dem som man befarar snart kommer bli havande och sedan ta ut år av föräldraledighet; inte minst för små företag räknas den sortens anställning som en uppenbar felrekrytering. * Att drabbas av flera sådana eller av motsvarande där den anställde strax efter anställningen blir långtidssjuk kan vara fatalt och äventyra hela verksamheten. Dessa konsekvenser har ingenting med diskriminering att göra, utan beror förstås i grunden på en enda sak: att den anställde verkligen behövs. * Men är man minister i Sverige så är ju närvaroplikten naturligtvis inte alls lika betydelsefull. Vad Amanda Linds barnledighet i praktiken alltså visar är bara ännu mer än tidigare, hur priviligierade våra styrande är – inte nog med att de uppbär hög lön, de behövs i själva verket inte heller.
bild 1. Nazistiskt judehat blev vänsterns skrämselpropaganda
En gång i tiden satt vi framför Ville, Valle och Viktor och fick reda på att alla arbetare var förtryckta av kapitalisterna i ’Farfars praktiska råd’. Naturligtvis blev inte alla kommunister av det. Allra minst jag själv. Vilket för många innebär att vi kan avfärda 70-talets indoktrinering i barn-tv. Men det är ju helt fel. Hade vi tvingats titta mer på ’Vilse i pannkakan’ och dylik vänsterpropagandism, så hade många fler blivit vänster som vuxna, utan tvekan. Indoktrinering och hjärntvätt funkar ju bäst när vi blir grundligt tvagade i luten.
bild 3. Media skapar medvetet autonoma våldsaktivister
Men Ville, Valle och Viktor räckte gott för somliga. Tillräckligt många för att säkerställa en vänstermajoritet för lång tid framåt. När Elise Rydahl, f d autonom vänsteraktivist på Swebbtv bekänner sina tidigare synder är det media hon främst lägger ansvaret på. Att familj och uppfostran och personlig läggning naturligtvis också har betydelse behöver vi inte ifrågasätta, men det är just frånvaron av uppfostran och tolkning av medieintrycken som Elise sätter fingret på. Som att sättas framför ett bord fullt med mer eller mindre nyttiga maträtter, vad väljer barnet då? * Elise blev som åttaåring rädd för nazisterna, när serien Förintelsen sändes. När den sedan sändes repris under hennes högstadietid blev hon arg. Och så blev hon autonom. Och ’bekämpade’ alla som kallades nazister och rasister. Och bl a SD:are kallas ju ofta så – på tv. Och ‘bekämpningen’ skedde med metoder som var just nazisternas egna; stenkastning, bråk, störning och utbuande för att ingen av ‘de onda’ skulle nå ut med sitt budskap. Och allt med mediernas benägna stöd, Elise var ju på den ’goda sidan’. Avprogrammeringen var närmast slumpmässig och något av en paradox – Elise fick inte alls samma mediestöd avseende sina andra åsikter, som anti-EU och anti-NATO mm. Detta gjorde att hon slutade läsa tidningar och titta på tv. Och därmed blev hon mer mottaglig för sina grannars synpunkter. Möllevången var full av svenska SD:are och när hon väl börjat umgås med dem förstod hon dem bättre. Plötsligt kunde hon se verkligheten. Invandrarna begick faktiskt 100% av brotten omkring henne! Något i det hon fått lära sig var fel. Ja, allt. * Det finns ganska gott om vänstermänniskor som gjort samma resa. Personligen tror jag att de innerst inne besitter någon form av intellektuell hederlighet som de andra inte gör. Det är nämligen alldeles för få som omvänds, trots verklighetens alla bevis.
bild 2. SVT är lika vänster idag som på 70-talet, bara ännu skickligare hjärntvättare
Egor Putilovs utmärkta genomlysning av Lilla Aktuellts ’upplysning’ till barn i åldrarna 10-14 år är ett skrämmande bevis på att statstelevisionen är precis lika subjektiv idag som på 70-talet. Källkritik ‘utbildas’ barnen i, utan ett ord om att det är innehållet i budskapet som ska granskas. För barnen tycker Lilla aktuellt att det räcker med att granska källan. ’Är det t ex de här: SR, SVT, DN, SvD, Aftonbladet, TV4, så är de trovärdiga’ säger man, ’för här arbetar journalister som är kunniga’ och ’här är syftet bara att sprida information’. Barn i åldrarna 10-14 är de som är allra mest mottagliga för utomståendes påverkan, och på klassisk hjärntvättsmanér låter man inslaget avslutas med barn som själva deltar i ’källkritik’, där Trump dyker upp på en skylt – det är genom jämnårigas (ju mer lika barnet självt desto effektivare) och helst egen medverkan, som hjärntvätt biter bäst. Eva Landahl, programansvarig, var tidigare ansvarig för SVT Nyheter, men blev under valåret förflyttad, efter att ha spridit SD-kritik på twitter. Att hon fick detta arbete som reträttpost måste ha varit mumma för henne.
bild 5. Svennehatet 2016 – vad gjorde AKB åt det?
Som kanske bekant fungerar lagen om hets mot folkgrupp i praktiken inte alls när hetsen riktas mot den svenska majoritetsbefolkningen. Jag vill uppmärksamma det nu tre år gamla reportaget i Kvällsposten där detta hat beskrivs i detalj, i stadsdelen Seved i Malmö. Det var samma hat och våld som hjälpte till att omvända ovan nämnda Elize. Men i Seved och Möllevången och liknande stadsdelar är det svårt att se hur situationen någonsin ska kunna vända. Måste det gå så långt för att pk-folket ska få upp ögonen? Ja, att döma av intervjun med Mubarik Abdirahman (S)-politiker i staden, så är det så. För han kan bara se fördelning av makt och välstånd som förklaringar, inte kultur, religion och korkat bemötande (nedvärderande pjåsk), som forskningen konstaterat är vad som skapar detta ressentiment. Och viljan att ta tag i problemet är noll – bara läpparnas bekännelse. Kvällspostens reportage lades fram för Alice Bah Kuhnke som kallade företeelsen med svenskhat för oacceptabel. Även denna rasism skulle bekämpas. Tre år senare och x antal miljoner utdelade ur ABK:s myndighetsfickor till islamisterna, så har lagen varken ändrats eller utretts. Och JK:arna har samfällt tagit som sin uppgift att tolka den restriktivt: nej, svenskar ska inte skyddas, är budskapet.
bild 4: ‘Intersektionell exotifiering’ viktig att bekämpa. Svennehat och manshat inte alls.
Istället går pengarna till ännu mer skydd av de redan överbeskyddade. MUCF har nu givit statliga bidrag för automatiserad ’näthatsbekämpning’. Som reklam för denna verksamhet deltar bl a en vacker ung kvinna, Aisha Ali, som förklarar intersektionella aspekter på näthat så här: ’hon får dagligen höra ’Wow, vilken häftig blandning du är, nåt mellan choklad och vanilj?’, varefter hon förtydligar att detta verkligen inte är OK, utan ska anmälas som ’exotifiering’ och en form av ’mikroaggression’. För mig som älskar såväl choklad som vanilj och gärna ger vackra kvinnor komplimanger utan att känna aggression, så är hela inslaget lika obegripligt som om det sändes från Mars. Men jag antar att Aisha måste lida enormt av att få dessa komplimanger och att detta är viktigt att åtgärda. Medan Anna i Rinkeby alltså ska få tåla att kallas ’svennehora’ – och att tegelstenar kastas efter henne och hennes barnvagn.
bild 6: Hatet mot svenskarna är starkt. Och det är i de muslimska befolkningsgrupperna det gror.
Och när det gäller oss män, så är det till och med ett vinnande kampanjbudskap att kalla oss ’äckliga varelser som lever på vår jord’. Marwa Karim (SSU) är ’stolt manshatare’ och formuleringarna är ännu mer obehagliga när man semantiskt analyserar dem: i sitt sammanhang och med tillägget ’lever på vår jord’ mer än antyds att männen är exkluderade, inte bara från det gemensamma ägarskapet av jorden, utan också från rätten till liv överhuvudtaget. Och att Marwa kan stoltsera med dessa åsikter är alltså inte bara lagligt (och ocensurerat av facebook), inom en stor grupp unga socialdemokrater är detta ett budskap som gör henne populär. Året efter blev hon utsedd till Melodifestivalsambassadör. Att Marwa är av muslimsk ursprung är måhända en tillfällighet på det personliga planet, men som genomsnittsinvandrare är det inte alls så: det är de muslimska invandrarna som varken vill assimileras eller integreras, och det är bland dem som ressentimenten mot den svenska majoritetsbefolkningen är starkast.
Tillbaka till bild 1: Från judehat till svennehat
Sammanför vi det som nu händer i Sverige, så är det mycket lätt att dra konkreta analogier med det Nazityskland som använts och fortfarande används för att skrämma upp folkopinion och indoktrinera den till att begå liknande övergrepp. Skillnaden är att det inte i första hand är judar utan den svenska majoritetsbefolkningen som ställts vid skampålen. Det är vi som man med laglig rätt får trakassera, det är vi som saknar rätt att svara med samma medel. Det är våra åsikter som censureras och det är oss som det är legitimt att hata. Ja, det har redan övergått i våldshandlingar, men dessa tystas förstås ned. Ett stort mörkertal döljer sig bakom de rubriker där unga SD-valarbetare slås ned och misshandlas, och de mordbränder som drabbat SD- och AfS-politiker benämns helst inte som politiska brott i mainstream media.
Det finns alltså tydliga tecken på att den historiska dygnscykeln bara är någon halvtimme, kvart eller minuter från att fullbordas, från nazistiskt judehat till muslimskt svennehat, med de svenska mediernas benägna bistånd. Bäva månde svenskarna när de hamnar i minoritet, inte bara i Rosengård och Rinkeby, utan i hela Sverige. Demografiska analyser (se tidigare krönikor) visar att med nuvarande trend är det tjugo år dit.
Den här bloggen skulle kunna sorteras in under retoriska frågor, anser somliga säkert. Tyvärr både dem som anser självklart ja och självklart nej. Och för att förklara varför det är ett självklart nej, åtminstone på den första frågan, utan att detta kallas för ‘kulturrasism’, så krävs att man håller tungan rätt i mun. Det blir enklare med en analogi.
När jag en dag skjutsade min yngste son och hans kompis till handbollsträning så pratade vi lite om skillnaden fotboll–handboll. Det vill säga filmningarna. Båda grabbarna, 13 år, var väl medvetna om denna, de spelar nämligen som flera andra killar i sitt lag även fotboll. Några i fotbollslaget spelar däremot bara fotboll, och de som gör det hade tydligen, enligt sonen och hans kompis, redan utvecklat stora skådespelartalanger. Förmågan att känna efter var tydligen mycket större bland dessa, än bland dem som utövade båda sporterna. På vägen hem funderade jag över hur sådana skillnader kunde ha utvecklats i så låg ålder, men kom fram till att det nog inte var så konstigt. De som bara spelar fotboll och inget annat är nog i genomsnitt mer enögt fotbollsintresserade och påverkas mer av Ronaldo och de andra fotbollsidolerna som de ser på TV. De får inte någon ‘motkultur’ i sig, som handbollskillarna får. Och kanske reflekteras de olika inställningarna även i hur tränarna agerar, trots att dessa garanterat inte avser att göra filmstjärnor av sina unga adepter. För när det gäller handboll vs. fotboll är nog de flesta överens om att svaret på frågan ovan är nej. Kulturen i handboll är ‘bättre’ rent objektivt, det gnälls mindre, fuskas och filmas mindre. Inte ens de mest inbitna fotbollsentusiaster (dit jag själv räknar mig) kan tycka annorlunda.
Värderingsobalansen: feminint vs. maskulint
Det intressanta är att i samhället utanför sportarenorna är det numera fotbollsreglerna som gäller. Särskilt här i Sverige. Vi känner efter, blir kränkta och uppmuntras att använda vår skådespelartalang – och att fuska. Systemet korrumperar även den bäste. Och det är en följd av ‘värderingsobalansen’. För det här är faktiskt väldigt typiskt kvinnliga värderingar. Eller snarare, ska jag skynda mig att säga, avarterna av sådana. När de går till överdrift, utan att det finns män (eller kvinnor) som representerar det typiskt manliga sättet att tänka och agera. När omsorgen om pojken som har ont leder till för mycket pjåskande och när allt han gör till slut är att känna efter istället för att försöka bita ihop. När han sen upptäcker att det kanske går att vinna matcher på det sättet – då är det kört på riktigt. Och just så har det blivit i Sverige, med alla våra mjuka, fina intentioner. Här har vi gränslös förståelse för alla som har det minsta ont någonstans. Och när vi känner efter ordentligt så är det ju faktiskt så att ont har vi alla, eller hur? Någonstans. Däremot uppmuntras inte förmågan att bita ihop – så länge man inte lär sig spela handboll, alltså.
Handbollstraditionen verkar än så länge sitta i. Men det är nog bara en tidsfråga innan den bryts är jag rädd, det är alltid lättare att bryta ned något än att hålla det samman; det är universums entropi, ett naturvetenskaplig axiom. Och den som tror att tröjdragningar bara är ett fotbollsfenomen tar förstås fel. Som ren parentes: svenska handbollslandslaget var innovativa på 90-talet och skaffade en tajt dräkt som var mycket svår att få grepp om, men den förbjöds. Men detta med att ‘känna efter’ det är fortfarande något av tabu.
Fotbollsfuskandet däremot överförs nästan per automatik till en ung generation – trots att ingen egentligen vill att det ska bli så. På fråga B – om en kultur kan förändras – så kan vi alltså också hitta ett svar: det är nästan stört omöjligt att ändra på kulturer till det bättre. En sån anpassning är nämligen jobbig, och vi är till mans alla lite lata (eller rationella, som vi brukar säga om oss själva). Ingen fotbollsspelare ‘tjänar’ på att stå på benen om domaren redan utgår ifrån att av dem som faktiskt står upp så kan det inte vara någon som utsatts för något ojuste.
Vill man få någon att bita ihop, som är van att tjura för ingenting, så måste man ta i ordentligt: ‘Upp och hoppa för f-n och ligg inte där och tyck synd om dig själv!’ Handbollstränaren skulle inte behöva säga det – han vet att om någon ligger kvar på golvet så är det för att det verkligen gör ont. Fotbollstränaren är däremot så illa tvungen. Och de curlande föräldrarna vid sidlinjen likaså. Alla måste vara överens. Och framförallt måste domarna börja döma oftare för filmning, vilket sannolikt kräver videogranskning för att fungera. Då – men bara då – lovar jag att fotbollsgrabbarna så småningom kommer tåla smällarna bättre. För i grunden är de inte ett dugg mer ömhudade. Det är bara en dålig kultur som gjort dem sådana.
Slaget om Bråvalla och Soknar-Sote som bokstavligen visste hur man bet ihop
Det halvmytiska slaget vid Bråvalla, år 750 ca, stod mellan Harald Hildetands och Sigurd Rings styrkor, samlade från när och fjärran, och var enligt källorna en uppgörelse mellan svear och daner, troligast i närheten av östgötska Ringstad vid Bråviken eller möjligen i småländska Skateholm. Alla som deltog betedde sig manligt, inte minst sköldmön Vebjörg.
Nu tog jag upp ett av många negativa exempel på vad som händer när vi får en för ensidigt feminin kultur. Eftersom det råkar vara så att Sverige är världens av feminina värderingar mest genomsyrade samhälle – och det är allt annat än bra. Men för säkerhets skull bör jag tillägga att allt som är manligt inte heller är bra. Pendeln har svängt för långt helt enkelt. Anledningen att vi hamnat där vi nu är, är ju en reaktion på ett samhälle där känslokyla betraktades som ‘härdande’. Skrönor som beskrivningen av Bråvallaslaget (ca 750 e.Kr.) var också utan tvekan ett dygdemönster för hur man skulle bita ihop ända in i andra halvan av 1900-talet när jag växte upp. Och med det menades gärna bokstavligen, att man skulle hålla fast i sin avhuggna käke, genom att bita tag i skägget, som Soknar-Sote gjorde när han fick käften avhuggen av sköldmön Vebjörg. Detta var kanske inte riktigt praktiskt möjligt, men väl ett eftersträvansvärt manligt ideal.
I min farfars nedtecknade minnen om min farfarsfar finns en liknande, lakoniskt berättad historia, som jag fascinerades mycket av när jag var mindre – och som utan tvivel påverkade mig. Inte våldet så mycket som det manliga sättet att segra och stå upp för sin rätt, och inte minst självklarheten i att inte gnälla över sina blessyrer, som ju bara bestod av ett antal hugg i huvudet – you should have seen the other guy, som man säger – farfarsfar var däremot på benen och slet redan dagen därpå.
Kanske behövdes någon som visade hur ‘omanligt det var att gnälla, men det kunde nog vara skönt att ha åtminstone en förälder som inte tyckte att man ‘bara lipade’ om man gjort sig riktigt illa. Problemet med att ta avstånd från den här sortens förebilder var att det startade en glidande rörelse vi inte kunnat få stopp på. Idag är vi inte män om vi inte både kan gråta över minsta vardagsbekymmer och berätta om våra innersta känslor för alla och envar. Och det må ha sina fördelar. Men om vi aldrig ens försöker bita ihop så är det direkt samhällsfarligt. Ibland behöver vi vara män, enligt den mest ålderdomliga måttstocken – särskilt om ingen annan vill vara det runt omkring oss.
Så hur snabbt kan vi då ändra på världens fotbollskultur? Fem år? Tio? Aldrig? Jag tror att de flesta inser att det är ett jobb som kommer kräva sin man. Eller i alla fall någon med väldigt manliga värderingar.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Bråvallaslaget, utdrag ur Sögubrot:
På Konungens uppmaning lopp han då fram i hären mot Ubbe, och en svår kamp uppstod emellan dem, gifvande de hvarandra stora hugg, emedan begge voro väldige kämpar. Sålunda gick det en stund; Stärkoder gaf Ubbe ett betydligt sår, hvaremot Stärkoder fick sex sår, som alla voro stora och djupa; och tycktes det honom, att han aldrig någonsin hade varit i en sådan farlig strid mot en enda man; men eftersom fylkingarne voro så manstarka, skiljdes de från hvarandra, hvarför ock denna tvekamp upphörde. Sedan dräpte Ubbe en kämpe som hette Agnar, och röjde beständigt väg framfor sig, derigenom att han högg åt bägge sidorna, så att armarne voro blodiga ända upp till skuldrorna; hvarpå han vände sig emot Thillerne. Men när de sågo honom sade de: »Nu behöfva vi icke söka oss fram annorstädes i hären, ty först måste vi en stund pröfva våra pilar på denne man, inan han blir segrande; och ja mindre man erkänner vår duglighet, destomera skola vi nu anstränga oss, och visa oss vara raske män!» Då begynte de tappraste bland Thillerne, Hadd Hårde och Roald Tå, att skjuta på Ubbe, och desse voro så välöfvade bågskyttar, att de afskjöto tvänne tolfter pilar midt i bröstet på honom, ty det höll hårdt till, att få lifvet af honom; gifvande desse män honom sålunda sin bane, sedan han derförinnan hade dräpt sex kämpar, och dessutom tillfogat ellofva kämpar stora sår, och dödat sexton man af de Svenskar och Göter, hvilka stodo främst i fylkingen. I det samma sökte ock sköldmön Vebjörg hårdt fram emot Svenskarne och Göterne. Hon vände sig emot den kämpe som hette Söknar-Sote, och hade hon en sådan vana, att föra (handtera) hjelm, brynja och svärd, att hon var den främsta i ridderliga idrotter, som Stärkoder den Gamle förtäljer. Hon gaf Soknar-Sote stora hugg, anfallande honom länge, och ett hugg gaf hon honom öfver ansigtet, så att hon skar sönder käften och högg hakan nära af, men han tog skägget i munnen och bet deri, hållande på detta sätt hakan qvar vid underkäken. Många stora bedrifter utförde hon således i drabbningen, men litet derefter kom Thorkel Styfsint. Konung Rings kämpe, henne till mötes, och de hade en skarp strid med hvarandra, som slöts dermed, att han dräpte henne, sedan hon hade fått flera sår och vist mycket mannamod.
