Kategori: ideologier, demokratiska

“Gärna medalj – men först rejäl Pension”. Känner ni igen den? 61 år var till nyligen en tidpunkt i våra liv då vi kunde rensa skrivbordet för att ägna oss åt att umgås med barnbarnen, vår favorithobby och bosätta oss i sommarstugan. 61 år är det också sedan sossarna efter ATP-omröstningen genomdrev sin linje, om kollektivt sparande i statlig regi, trots att det fått mindre röster än de båda snarlika borgerliga förslagen tillsammans fått. Centern agerade då, som så ofta förr och senare, sossarnas nyttiga idiot, genom att splittra upp motståndet.

Nu har man med ens ryckt upp målgångsstolparna och vi får vackert sitta kvar vid skrivbordet några år till, trots musarmar och lite skumma ögon. Eller kröka rygg och göra några tusen tunga lyft till. Enahanda uppgifter som vi är ganska less på, men som vi uthärdat för att den svenska arbetsmarknaden sällan erbjuder möjlighet att gå till något nytt efter 50. I ett penndrag har man alltså ökat vår livsarbetstid med nästan 10%, medan vår tid i pension samtidigt minskat med så mycket som 15%! Och detta är med all sannolikhet inte sista gången denna relation försämras.

Vad som faktiskt är än värre: vår tro på staten som garant för pensionen har brutits. Vi har – eller borde nu ha – insett, att det kommer fler försämringar. Och det slår oss då att vi är fullständigt utelämnade, nu på livets höst som det heter, då vi faktiskt inte orkar göra mer. Eller inte får göra mer – på grund av den rådande ungdomskulten – ens om vi både vill och kan. Valfriheten har plötsligt blivit ofrihet och tryggheten en isande kall otrygghet.

Den gamla folkhemsstaten kan liknas vid en förälder som inte litade på sina barn. En förmyndare som höll i pengarna, eftersom den utgick ifrån att vi skulle slösa bort dem annars. Precis som många misstänkt visade det sig snart att förmyndaren ansåg sig fri att omfördela pengarna lite som det passade; ge mer till ’sina egna barn’, eftersom de räknades som ‘mer behövande’. De behövande var förstås låginkomsttagare, men vi kan också kalla dem för ’de egna’ barnen, eftersom de nästan alltid samtidigt var sosseväljare. Mindre gick förstås till ’grannens ungar’, d v s ’höginkomsttagarna’ – ovanför en brytpunkt gick (och går fortfarande) allt de betalade in till de kära sossebarnen. Opålitligt, skulle en del kunna tycka, rent av försnillande. Men rättvist enligt sossarna, och det var ju de som bestämde. Och pengarna fanns ju i alla fall fortfarande där; visserligen inlåsta i folkhemmets kassakistor, men folkhemmet tillhörde trots allt ändå oss alla, bara liksom lite mer till sossarna.

Men så hände det. Förmyndaren blev förälskad i en annan. De gamla favoriterna, sossebarnen, blev särkullbarn; ni vet de där oönskade i arvsskiftet, som bara får sin laglott? Det var ju inte så kul, och det värsta var att den nya favoriten, det gemensamma barnet, tyvärr inte hade några pengar med sig in i boet. Enligt samma ’rättvisenorm’ som förmyndaren använt förut, så ansåg hen att det nu var dags att ta från särkullen. ’Höginkomsttagarna’ – som plötsligt omfattade de flesta heltidsarbetande medelålders svenskar – och därmed faktiskt väldigt många sossebarn, fick nöja sig med ännu mindre. Så småningom skulle väl dock de nya barnen, som blivit några stycken vid det här laget, i alla fall kunna bidra lite grand. Och laglotten var ju i alla fall säker. Trodde man. 

Tiden gick och de gemensamma ’favoritbarnen’ blev bara fler, och de som kom nu saknade inte bara pengar och förmåga att göra sig förstådda här, utan också den mest grundläggande utbildning. Dessa nytillkomna bidrog inte till att fylla på i folkhemskistan alls; tillsammans började de istället i allt snabbare takt dränera den. Redan innan de ens gått i pension. Än värre – de fick själva barn, som vår släpphänte förmyndare helt försummade. Ingen lärde dem de umgängesregler vi andra hade, de skulle få vara som de själva ville. Och när de skolkade från skolan, så fortsatte förmyndaren att curla dem, trots att det var det enda som skulle kunna ge dem en egen försörjning; hen gav dem fickpengar från folkhemskistan istället, så att de klarade sig ändå. Som vi ju vet händer detta ibland med favoritbarn. En del lyckas på något sätt behålla ett eget driv ändå, men många blir odrägliga. Det är inte deras fel och de mår inte bra av det. Det är den curlande föräldern som är boven. Men det är som bekant omgivningen som får ta smällen. 

Gunnar Hedlund, centerledaren som svek i ATP-omröstningen 1957, tyckte ingen borde kunna vara ‘gramse på honom’. Bara Tage Erlander tyckte det var roligt sagt. Vår egen tids nyförälskade sosseförmyndare tycker inte heller att någon borde vara arg på hen. Hen har ju bara varit lika konsekvent opålitlig som alltid. Man kan faktiskt hålla med om det. Som allmänborgerlig kan jag nästan känna en viss skadeglädje över att sossebarnen nu har fått smaka sin egen medicin. Undra på att det mullrar där ute! Men det finns en skillnad. Och den består i att de nya ’favoritbarnen’ aldrig varit delaktig i byggandet av folkhemmet. Kistan som vi och våra föräldrar ändå gemensamt slitit för att fylla på, var och en efter förmåga, har varit begränsad, men räckt till vad man lovat. 

Nu finns det inte någon möjlighet för någon av oss att säga vad som ska bli över. Vi får ju inte ens prata om saken! Ingen kostnadsstatistik får tas fram, och förmyndarens förälskelse, ja den verkar aldrig ta slut. Med en aldrig sinande ström av nya favoritbarn – och illa anpassade barnbarn – så är det ingen som kan överblicka konsekvenserna. ‘Gökungen’ har kanske redan växt oss ur boet; det är först om ett par år vi vet säkert. För oss som är – eller snarare var – nära pension, så är det inte längre den där valet mellan drömresan eller favorithobbyn som hägrar. Bara magknip. Våra egna barn – kommer de att kunna förlåta oss den bistra framtid som väntar dem, när folkhemmets kassakista tömts? Och vårt eget val, som skymtar, när osthyvelprincipen inte längre räcker till, är det ättestupan eller fattighuset?

Till den som tycker hela den här tankegången luktar egoism, så är mitt svar att det är sant, så är det. Min motfråga är: är det för mycket egoism att begära trygghet för sin egen ålderdom och för sina barns framtid?