Kategori: SvD

Publicerad av — 3 kommentarer

Vår tolerans för avvikelser har övergått i intolerans mot det normala, när HBTQ-rörelsen kräver att vi ska gissa rätt kön på ‘sociala konstruktioner’ som inte syns.

Om det blev lag på att ingen som är under 40 får kalla män däröver för ‘gubbe’ – skulle den respekteras? Skulle facebook införa algoritmer som kollade upp att de yngre vårdade språket ordentligt? Och tillämpa strikt? För även om den kränkte äldre mannen råkar se ut som en sådan, så kanske han känner sig som en ung man. Och – ännu värre – om han råkar ha ett baby face som gör att han ser ut som 30. Extra illa! Att kalla någon för något han inte är och som inte heller ser ut att vara det – snacka om ‘nålstick’!

Nej, skulle inte tro det. Inte bara skulle vi tycka att det här vore löjligt, man skulle av samma skäl bryta mot regler som kändes galet provocerande. Facebook skulle aldrig beivra det här. Och den som har ett baby face skulle snarare bli glad om någon kallade honom gubbe, än tvärtom. Sedan används ju ordet ofta utan illasinnad betydelse. Vem bör känna sig kränkt, om man vet att ont uppsåt saknas?

Det är bara om man tjatar in budskapet riktigt ordentligt, som det plötsligt blir en sanning. Inte nog med att vi gubbar plötsligt skulle ta illa vid oss – ‘invektivet’ gubbe skulle ju faktiskt med sådan ‘uppbackning’ snabbt bli just så förgiftat illasinnat att vi också faktiskt skulle kunna ha god anledning att ta åt oss. Snart skulle det bara finnas tre grupper kvar som använde det: dels de som verkligen vill vara elaka. Dels de, troligen äldre (gubbar), som lallar runt lyckligt omedvetna om att ords betydelse kan ändras så radikalt. Slutligen de som vägrar att låta ordets betydelse ändras.

Vi som tillhör den sistnämnda gruppen kämpar just nu en fåfäng eller redan förlorad kamp. Att säga negerbollar är idag nästan lika omöjligt som att säga neger utan boll. Att säga zigenare, indian eller eskimå är snart lika illa. Men att råka säga tjej till en ‘binär transperson som vill utföra eller har utfört en könsoperation för att hon känner sig som man? Ska vi verkligen behöva ha dåligt samvete även för det?

Hur jobbigt kan det va’?

Enligt HBTQ-rörelsens förespråkare så är detta ett ‘nålstick’ som när de adderas och blir många ger mentala blåmärken. Jag undrar bara hur de vill bli adresserade istället. Intressant nog är det bara s k icke-binära transpersoner som insisterar på ett ‘hen’. De övriga vill alltså vad jag förstår ikläda sig ett manligt eller kvinnligt alias som är det motsatta i förhållande till det kön de fötts med. Kontentan är att vi som inte vet det här ska lära oss att aldrig utgå från att en för oss okänd människa är det kön han/hon ser ut att tillhöra. Vi ska alltså alltid börja med att använda ett neutralt tilltal. Och detta även om vi vet personens förnamn, som ju kan vara en kvarleva från en uppväxt med det vid födseln felaktigt givna könet som bestämmande utgångspunkt. Att vi i 99,99% av fallen skulle ha rätt spelar ingen roll!

Uppdag Gransknings program om Tranståget är ett måste för den som vill förstå omfattningen av galenskaperna. Det handlar om tusentals förödda liv – ungdomar som aldrig någonsin kommer kunna ångra ingrepp de gjort, uppmuntrade av en sjuk samhällstrend.

Tranståget – Uppdrag Granskning

Och om tio år kanske det bara är rätt till 97%, antalet könsbytesoperationer ökar i lavinfart. Som Uppdrag Gransknings program Tranståget gör klart, så finns det inga rimliga förklaringar på detta, annat än att vårt samhälles tolerans för avvikelsen har övergått till det motsatta: intolerans för det normala. Ungdomar lider regelmässigt av mer eller mindre stor ångest under den tid de förvandlas till vuxna. Med ‘upplysning’ från RFSL och andra HBTQ-tillvända institutioner, så är det allt fler av dessa ungdomar som intalas att de är födda med fel kön. I många fall helt i onödan. Att det samtidigt finns dem som mår bättre i sin nya kropp motiverar inte detta samhällsexperiment; behandlingarna är inte ens testade för de biverkningar som konstateras vara vanliga. De enda som mår riktigt bra är godhetsknarkarna som får medalj för hur progressiva och fördomsfria de är.

‘Konservativa’ SvD

SvD:s artikel är listig propaganda för transvågen, den vanliga agendadrivande journalistiken på nyhetsplats, i en påstått konservativ tidning – ingenting kan vara mer effektiv propaganda, folk inbillar sig ju fortfarande att SvD står till höger, pga att man har en ledarsida som (ibland) gör det. Förment sakligt går man igenom transrörelsen idag, men redan i ingressen får vi veta att det är “konservativt kristna, högerextrema och radikalfeminister” som är emot den. Inga andra än extremister kan tycka så dumt! Man plockar sedan upp och skjuter ned motståndarna, genom att, som regelmässigt är bland postmodernisterna, lägga ord i deras mun. UG:s argument i Tranståget – och framförallt den tunga statistiken – behandlas givetvis inte. Inte heller de liggande lagförslagen, om att göra könsbytesoperationer möjliga för 15-åringar utan föräldrarnas samtycke. Man vet att det vore att väcka den björn som sover där ute bland allmänheten. Istället svärtar man ned UG så gott det går, genom att berätta om hur programmet blev fällt i granskningsnämnden (för något som inte har med sakskälen att göra).

Bara som radikalfeminist kan du säga att även den icke-binäre är naken i tjejernas omklädningsrum. I alla fall ett tag till.

Harry Potter-författarinnan JK Rowling har också hamnat i krig med transrörelsen. Hon har nämligen påstått något så fräckt som att ‘kön är på riktigt’: “I debattartiklar, essäer och tweets har Rowling det senaste halvåret skildrat transkvinnor i termer av män som försöker ta över kvinnornas omklädningsrum, samt beskrivit könsbekräftande hormonbehandling som en modern variant av omvändningsterapi för homosexuella.” Sådana här uttalanden (lagda Rowlings mun och ‘tolkade’ av SvD-journalisten) skulle ha fått nästan vilken offentlig person som helst att förlora framtida plats i tv-sofforna, ja även förlagets gunst och möjliga anställningar. Inte ens de superrika, till vilka Rowling måste räknas, är opåverkade av detta, att bli parias i offentligheten. Men det är lugnt. Rowling har nämligen ett frikort: hon är radikal feminist.

Är man radikal feminist så går det fortfarande att kritisera transrörelsen utan att bli helt ‘outad’ från systemmedia och offentligheten. Men inte länge till.

Sådana här inbördeskrig i vänstern kan verka spännande, men de mest utopiskt verklighetsfrånvända vinner ju alltid. Tillsammans med sådana som Kajsa Ekis Ekman och Ebba Witt-Brattström har Rowling fått beteckningen TERF, ”transexklusiv radikalfeminist” och transrörelsen lär med så hemska öknamn gå vinnande ur striden, på samma sätt som klimatreligiösa vunnit över trafiksäkerhetsfrälsta i frågor om hur vi ska framföra våra fordon (gärna överallt i 30 för att ‘rädda liv’, men utan dubbar, oavsett hur halt det är).

SvD lär oss vad vi ska säga. Vi kan konstatera att Sverige var först ut och att vi har en oerhört tolerant majoritetsbefolkning. Antalet könsbytare var också mycket få och nära konstant, mycket länge, trots möjligheterna som erbjudits i 48 år. Det är först nu, sedan 2012, som trenden stigit exponentiellt.

Missuppfatta mig gärna rätt. Jag tror stenhårt på indoktrinering. Och om vi får ett par decennier på oss så ska vi nog kunna tjata in budskapet att det är vanvördigt och illa att kalla vuxna män för gubbar. Klart det bör bli olagligt! Eller åtminstone socialt oacceptabelt. Med genuint reaktionära krafter tillsatta på strategiska poster inom i stort sett hela systemmedia så kommer respekt för äldre kunna återupprättas. Och med hjälp av facebooks algoritmer så lär det inte ens bli debatt om saken. De som tycker annorlunda ‘outar’ vi bara.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft

Swisha gärna om du vill stötta min politiska gärning eller mitt projekt: att återupprätta en nationell ursprungsmyt.
070-763 97 02, eller bg 591-5640

Publicerad av — 5 kommentarer

Politiken ligger nedströms kulturen. Och kulturen är vänsterns. SvD:s artikel är det bästa beviset för det.

När landets en gång viktigaste konservativa media, Svenska Dagbladet, gör ett reportage om Mattias Karlsson (SD) och den oberoende tankesmedjan Oikos, så är det med handgrepp som är avsedda att få alla borgerligt konservativa att ta avstånd och samtidigt spänna upp den blodindränkta röda trasan framför vänsterns alla hundar: här är räven! Ta honom! Tidningen kan på så vis inte göra det tydligare, hur oändligt långt vi har kommit från konservativ sans och balans i Sverige.

Att Mattias Karlssons tankesmedja Oikos är en enmansmaskin är väl det närmaste en sanning, som Sveriges f d konservativa språkrör Svenska Dagbladet förmedlar i sitt reportage. För det man (avsiktligt) missar är inte bara möjligheten att ge Karlsson/Oikos rätt; man lyckas, trots den lätt förlöjligande etiketten, blåsa upp ‘hotet’ från Oikos till något som Kultursverige genast måste ta tag i med hårdhandskarna för att stoppa.

Mattias Karlsson har rätt. Att SvD, med konservativ etikett, istället gör vad man kan för att misstänkliggöra honom och Oikos är det bästa beviset för just detta.

‘Politiken ligger nedströms kulturen’

Vad är det då Karlsson säger som bör föranleda den vilda hetsjakt som SvD tycks vilja starta?  Jo, att kulturen förändrar människors normer och värderingar – och att kulturen måste användas för att förskjuta vad som är politiskt möjligt att genomföra. Vilket är vad vänstern har gjort i ett halvsekel.

Lägg märke till det subtila sätt som SvD använder för att ta avstånd från vad Karlsson säger: “I den karlssonska historieskrivningen….” ger en lätt nedlåtande ton, särskilt eftersom Karlsson sedan inte tillåts komma med exempel. Att istället använda direkt citat hade varit mer neutralt och objektivt, om detta nu hade varit SvD:s avsikt. Sådana låter man istället Karlssons meningsmotståndare göra.

Visst har Mattias Karlsson rätt. Men det vet bara vi som redan vet.

Vi som kort vill konstatera att Karlsson har rätt, gör det eftersom vi redan vet. Det finns ingenting som är mer betydelsefullt än kulturen, när det kommer till att förklara det politiska skeendet. Men i artikeln saknas bevisen, reportaget låter honom säga sin mening, men inte anföra stöd för den. Istället utnyttjas varje möjlighet att förlöjliga och brunsmeta.

Kulturföreningen Gimle handlar om mycket annat och mer seriöst än oxdans och stångstörtning, som är exempel på traditionella lekfullheter man kan ägna sig åt, precis som många fler än Gimles medlemmar kan hoppa omkring och dansa grodorna vid midsommar. Det är inget fel på vare sig det ena eller det andra, men om man vill förlöjliga så låter det förstås klatchigt. Och, anknytningen till Ungern nämns inte heller av en slump. Det kommer sedan mer nedan.

SvD – oberoende moderat och konservativ?

Om något så är Oikos en David mot Goliat, och Karlsson blir så lätt musen som röt i detta välordnade etablissemang: SvD agerar som grindvakten vid fästningens högra port, blåser i trumpeten så högt man kan, för att man lyckligt hoppas kunna göra sina goda vänner ett stycke vänsterut, på Aftonbladets och DN:s kultursidor, intresserade. Sedan SvD såldes från Investor till Schibsted 1998, så har utvecklingen gått i den här riktningen.

Att SvD fortfarande är ‘oberoende moderat’ – och att detta betyder förenad liberalism och konservatism – får man leta ordentligt efter för att finna bevis för. Inte i tidningen. Och bara i somliga av ledarna. Längst ner i sin egen programförklaring står det dock, som allra pliktskyldigast, kvar.

SvD låter Jenny Lindahl – känd marxist – recensera. Oemotsagd.

SvD, som fortfarande kallar sig oberoende moderat, med ‘en värdegrund av förenad liberalism och konservatism’, låter Jenny Lindahl (V) recensera Oikos, ungefär som Public Service regelmässigt låter vänsterextrema Expo ta upp rasistkortet, när någon yttrat något invandringskritiskt. Till skillnad från Mattias Karlssons kommentarer så förses Lindahls kommentarer inte med några ifrågasättande citattecken, hon har minsann ‘analyserat’ hon, som det så vackert heter. Med sådana verb så hjälper det inte mycket att SvD sedan utan omsvep beskriver henne som förbundsordförande för Ung Vänster, fram till nyligen chef för det progressiva kommunikationsbolaget Arena Opinion och nu kommunikationschef för Vänsterpartiet. Dessutom ordförande för Centrum för marxistiska samhällsstudier. Medan Karlsson inte får ge belägg för sina åsikter (vilket i läsarnas ögon säkert hade givit goodwill) så behöver Lindahl inte diskrediteras för sin marxistiska uppfattning (det hade givit henne badwill).

Även om en och annan läsare säkert fortfarande kan minnas vad marxism är själva, så skulle givetvis någon av Lindahls extrema ståndpunkter i sakfrågor ha kunnat redovisats. Det hade räckt för att var och en sedan skulle ha förstått fuller väl vad hon går och står för. Men nu är hon istället en ‘objektiv kritiker’ och ‘överens’ med Karlsson om att ‘kulturen kommer att bli det kommande decenniets viktigaste fråga’. Det sistnämnda används sedan som hävstång för uppfattningen att Oikos är ett enormt hot mot kultursverige.

Lindahl får ge direkta och oemotsagda citat. Inte mindre än tre stycken i ‘intervjun’ med Karlsson. Inga motfrågor och ingen möjlighet för Karlsson själv att replikera; Lindahl får sista ordet, d v s det där med att Karlsson är fascist nöts in så mycket det bara går.

Ungern – ett demokratiskt haveri enligt Hansson. Men vem är Hansson?

En betydande del av artikelutrymmet går sedan ut på att beskriva situationen i Ungern. ‘Författaren och journalisten’ Cecilia Hansson används, utan att hennes politiska hemvist framgår, för att understryka hur illa det är. Utgiven med sina två första böcker på vänsterförlaget Modernista och därefter av Atlas (drivs av vänstertankesmedjan Arenagruppen – obs där Lindahl är aktiv, säkert med i samma nätverk), medverkande i P2 och P3 och i författarförbundets styrelse, så är det lättare att få grepp om henne. Som alla s k yttrandefrihetsvänner till vänster i Sverige, så vänder hon hellre blicken utåt än kritiserar det land hon själv befinner sig i; Hansson har följaktligen självklart även blivit invald till valberedningen i Svenska Pen (som vi vet älskar att kritisera USA och väst, men inte islamiska länder eller sydamerikansk kommunism). Att Hansson sedan blir krönikör i SvD är bara ett naturligt steg på vägen – inte så mycket hennes, som SvD:s.

Cecilia Hansson. Jag ger henne gärna etiketten ‘respekterad vänsteraktivist’. Sådana som passar in på SvD nuförtiden.

Staffan I. Lindberg – Den djupa staten talar

Man låter sedan Hanssons åsikter verifieras av ‘en aktuell rapport från V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet’. Spiken i kistan, eller hur? Om en svensk myndighet tycker något så måste det väl vara sant. Men detta institut för ‘jämförande demokratier’ drivs av prof. Staffan I. Lindberg, som är en typisk produkt av den svenska Djupa staten. Med en typisk aktivistisk bakgrund, som 17-åring organiserade han musikfestivalen “Gärdesfesten” och han var 19 när han 1988 var med och startade rörelsen ‘Next stop Soviet’, en av de där fredsrörelserna som KGB stöttade och finansierade, men som gick i kvav bara två år senare, när muren föll. Lindberg har sedan gjort sig känd som stor Afrikavän och vad han anser om de s k demokratierna där är uppenbarligen mer positivt än vad han tycker om Ungern. I V-dem-institutets bedömning konstateras att ‘Ungern som första EU-stat inte längre kan klassas som en demokrati’, utan i stället betecknas som en ”elektoral auktoritär regim”.

Staffan I. Lindberg, upphöjd till professor med eget demokratiinstitut. Efter det är hans historia som aktivist inte längre möjlig att ifrågasätta, eller ens nämnas som partsinlaga, inte i svensk systemmedia i alla fall.

När SvD inte vill sätta rätt etikett ens på sig själva så är detta inget att häpna över.

Att V-dem-institutet inte har liknande allvarsord att tillägga om landet man verkar i, är förstås inget att förvånas över. Institutet ger den före detta musikaktivisten inte bara levebröd utan också en fin titel. Såväl Hansson som Lindberg är exakt de företeelser som Mattias Karlsson pekar ut som det kulturella Sveriges vänsterhaveri – inte då att undra att de själva är kritiska både till Oikos och till Ungern. Det som är – eller borde vara – att häpna över är att SvD inte tar sig tid att göra det minimum av research jag just beskrivit, för att avslöja rundgången.

Lite klipp-och-klistra. Klart. Dom är ihop!

Istället går SvD ännu ett varv, och blir de som med sin ‘oberoende moderata’ utgångspunkt blir de som kan bekräfta diagnosen. När Aftonbladet skriker fascister åt Oikos, Karlsson, Gimle och SD så biter det helt enkelt inte lika bra, som när SvD antyder det. Och att Karlsson själv gör den rimliga analysen att sanningen bör ligga någonstans mellan den ungerska högerns propagandamaskin och den svenska vänsterns dito, så får artikelförfattaren det att låta som en närmast pinsam ursäkt för att Karlsson inte tar avstånd. Istället klipp-och-klistrar man dit Karlsson på ett foto tillsammans med Viktor Orbán – klart. De är ihop!

SvD:s artikel är det bästa beviset för att Karlsson har rätt

SvD:s artikel andas objektivitet och gör anspråk på att vara en neutral beskrivning. Detta, tillsammans med tidningens egen etikett ‘oberoende moderat’ är vad som gör den så effektiv. Den är i grunden både nedlåtande och partisk emot Karlsson. Samtidigt som den på alla sätt försöker göra det trovärdigt att Oikos skulle kunna vända en opinion som tagit vänstern ett halvsekel att indoktrinera oss in i.

SvD tar inte Goliats parti av en slump. Man är en del av Goliat. Man vet redan vilka Hansson och Lindberg är, man behöver inte göra någon research. Den tidning som uppbär mest statligt presstöd av alla, med tryckning gemensam med Aftonbladet och med Raoul Grünthal, VD sedan 2006 och koncernchef sedan 2009, vars vänsterliberala framtoning blivit alltmer tydlig, så ska man inte förvånas. Artikeln om Oikos, mer än något annat, visar att Mattias Karlsson har rätt: den svenska kulturmarxismen måste vädras ut – den har nått långt in i det som förr var högerns säkraste fästen. Karlssons analys och ambition är riktig och högst motiverad. Men för att hans vision ska bli verklighet så krävs mer än bara Oikos.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40

 

Publicerad av — Lämna en kommentar

S i Malmö stjäl alla andra svenskars pengar.

Nästan tre gånger högre bidragsutbetalningar per hushåll. Malmö är alltid värst, och vill bara bli värre.

3.785:- mot 1351:-. Så mycket mer kostar socialbidragen i Malmö mot Sveriges genomsnitt. Tar vi bort Malmö ur genomsnittet så har vi nästan exakt tre gånger högre siffror. Visst är vi medvetna om att Malmö har fler invandrare (och därmed fler socialbidragstagare. Men att staden faktiskt betalar ut mer än Stockholm, som är tre gånger större, är inte rimligt alls. Även Stockholm har nämligen höga andelar invandrare och stora problemområden (Järvafältet förstås, men också i Sätra/Skärholmen, Bredäng/Rågsved m fl), sådana som man inte känner till om man bor på Södermalm och arbetar i City. Nu vill Malmö ha en halv miljard till av staten (dvs av alla andra kommuners skattebetalande befolkning) och skyller på Corona. Men socialbidragsbudgeten har skenat, med ständigt nya och ökande underskott, långt innan Corona kom. Benjamin Dousas debattinlägg i SvD är försiktigt och kunde gå ännu längre. Vad Malmö ägnar sig åt är ren stöld av alla andra svenskars pengar.

Demografin och folkbytet

Låt oss göra en kort men välmotiverad utvikning om detta. För de flesta som inte sett eller hört talas om dessa siffror är de chockerande. Ingenting SCB skriker ut, och sedan 2000 har man dessutom ändrat definitionen så att inga med bara en utländsk förälder ingår.

I åldersgruppen 15-44 år svarade män med utländsk bakgrund 2017 för 55,3% i Malmö. I Stockholm för 43,4%. Uppgiften räknar in 50% av alla med bara en utländsk förälder, men inte asylsökande som ännu inte fått godkännande, eller de som befinner sig här illegalt.

Men de är icke desto mindre fakta ändå, som Gunnar Sandelin tagit fram åt Samtiden, se krönika specifikt om det utländska mansöverskottet, baserat främst på Sandelins artikel, och om det pågående folkbytet, där Rebecca Weidmo Uvell bidragit. Och att de nu, 2020, är ännu högre är lika säkert, för från 2002, då mätserien startar så har de ökat varje år med mellan en halv och en procentenhet. Det ser också ungefär likadant ut i samtliga större svenska städer. Värst är det i Södertälje och Botkyrka, med 66% respektive 72% män med invandrarbakgrund i det angivna åldersintervallet. Totalt hade 28% (män och kvinnor i alla åldrar i hela Sverige) sådan bakgrund 2017, och nu är man redan över 30%. Ökningen av andelen beror både på nyinflyttning och på högre nativitet.

Situationen 2017. Nu ca 2%-enheter värre på alla orter.

Nåväl, Malmö har en något värre situation än Stockholm. Men den är banne mig inte orsak till en mer än tredubbel socialbidragsbudget. Det handlar istället om slappa normer, där utbetalning sker på ren slentrian och där polisanmälan för fusk aldrig sker. Samt att man bara ropar på staten (läs andra kommuner) för att få påfyllning när så krävs. Så gör sossar alltid, har alltid gjort och kommer alltid göra, så länge andra har pengar kvar att ta.

Men vad ska de göra sen?

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad av — 3 kommentarer

Rättsstaten är till salu. Den fungerande delen.

SvD:s serie om att tryggheten är till salu i Sverige inleddes med panic rooms för de rika. Säkerhetsbranschen har snart nästan dubbelt så hög omsättning som polisens anslag. Och kommunernas kostnader ökar; i Stockholm har notan tredubblats på fem år. Samtidigt som 80% av allmänheten ända sedan 2007 upplever att brottsligheten konstant ökar. Polisen hinner inte med ens att hantera de allra grövsta brotten, utan måste flytta resurser och fokusera på enskilda geografiska områden för detta. Nu prioriteras bombningar före skjutningar. Våldtäkter läggs sedan länge på hög tills de avskrivs i 19 fall av 20. Dags m a o för att även privatisera brottsutredningarna. Men bara somliga av dem – de där brottsoffren har råd att betala.

Vi vet ju alla att kommuner och företag tvingas anlita vaktbolag för att fullgöra uppgifter som är ålagda polisen. Och som vi betalar för över skattsedeln. Vad många inte vet är att säkerhetsföretagen nu gör hela brottsutredningar. Och att man även börjat rekrytera åklagare. Det här är förstås ett naturligt steg i den process där en illa ledd och, i takt med att erfarna och dugliga resurser slutar eller tvingas bort, alltmer inkompetent organisation, polisen, lämnat ett tomrum att fylla. Ännu en fara är att det är de kunniga och duktiga åklagarna och poliserna som i första hand lockas bort från sina statliga anställningar och uppgifter. I en bransch där domstolsaktivisterna redan tycks ha erövrat lejonparten av alla begärliga stolar.

Överklassen

När en av våra grannar för ett dussintals år sedan byggde ett Panic Room, så var det lite pinsamt tyckte vi på gatan. Så kändes det fortfarande när de sålde huset på ‘Stjärnmäklarna’ i TV och vi var rädda för att bli grannar med rysk maffia. Men idag funderar ‘alla som är något’ på att bygga sig ett eget. Precis som med skola och vård, kan vi förvänta oss att detta påskyndar en utveckling som tredelar det svenska samhället: en överklass, som har råd att betala två gånger för samma service, tillsammans med en ängslig övre medelklass, väl medveten om vad som håller på att hända, som kommer göra allt vad den kan för att hänga med i hasorna. Med tiden så kommer kostnaderna bli så höga att de flesta blir avhängda – vi talar här sannolikt om människor med månadsinkomster på 100.000 eller mer, för att det ska gå att försörja hushållet både efter skatt och utgifter för privat säkerhet, skola och sjukvård som fungerar.

Klart vi måste ha ett Panic Room.

Det duperade folkflertalet

Sedan har vi den stora massan. Huvudsakligen pk-människor som inte fattar någonting förrän det redan är försent, om ens då. Utlämnade åt samhällets bristande resurser får man vara glada om det ens finns någon äldrevård och värdesäkrad pension när det blir dags. Och tryggheten kommer vara helt satt på undantag. I ett land där enbart de kriminella är vapenbärare innebär det sannolikt att även de allra grövsta formerna av brott kommer få passera utan åtgärd. Man kommer inte ens för syns skull låta ärendena vandra genom systemet ända till hovrätt och HD, för att där i vanlig ordning få avslag – detta kommer anses vara alltför dyrt och ineffektivt, byggt på en rundgång i den logik som överrätterna skapat alldeles på egen hand, genom att gripa varje halmstrå för att slippa fälla de grova våldsbrottslingarna.

Underklassen

Slutligen; den importerade underklassen, utan medel och förmåga att försörja sig på annat sätt än de allra enklaste tjänster – och kriminalitet – samt bidrag. Och så dem förstås som lever på marginalen, ofta helt utan bidrag. Dagens 300.000 fattigpensionärer och 40.000 svenska uteliggare, som inte ens härbärgena prioriterar; särskilt förstås om de inte är narkotikamissbrukare, i så fall har de i praktiken, enligt gällande regler i de flesta kommuner, inte ens en sportslig att se fram emot att få en permanent bostad. Trots att dessa dör av i en för staten lönsam takt långt snabbare än genomsnittsmedborgaren, så ökar detta antal rekordsnabbt och när Coronakrisen till slut hinner ikapp ekonomin så kommer dessa parias både bli många, många fler och samtidigt få det ännu mycket sämre.

Dissidenterna

De icke-pk kommer kanske i detta dystra scenario antingen ha flytt landet, sitta i fängelse som dissidenter eller ha tystats helt. Klart är i varje fall att ett outsourcat rättssystem är icke-kompatibelt med en fungerande demokrati. Tillåts den här utvecklingen fortsätta så hamnar vi i något som ingen fritänkande kan acceptera.

Vad är det då som är problemet med privata brottsutredningar?

Brottsutredningar kan bli saboterade av privatdetektiver, innan polisen hinner på plats och säkra bevis och vittnen. Men det är väl inte så troligt att polisen ens dyker upp. Ett större problem är att det kan sätta sig en ny praxis, där rättsväsendet får alldeles för stor respekt för dessa, kanske fd toppoliser. Man tenderar då att lättare glömma att privata utredare inte måste vara objektiva. Och det går redan nu att ana hur man kommer kunna köpa sig förtur, med en väl underbyggd utredning.

Staten driver sitt favoritprojekt – då får allt sådant här basalt stå tillbaka

Det allra sjukaste är förstås att detta ens är på banan utan att någon skriker stopp. Varför?! Hallå! Hur kommer det sig att man med världens högsta skattetryck inte har råd ens med nattväktarstatens uppgifter, yttre och inre ordning? Och varför diskuteras inte detta? Jag tror att de flesta som läser detta vet svaret. Vi har ju drivit ett annat prioriterat projekt, invandringen av människor som inte kan något. Detta har kostat den offentliga sektorn allt större belopp, och nu har det blivit en bubbla av detta. En bubbla som i bakgrunden av Corona kan fortsätta att gödas, och som fortsätter att pumpas upp trots formella gränsrestriktioner – flödet har efter Corona minskat något men är fortfarande stort, låt er inte luras av att man påstår att gränserna är stängda, det gäller inte asylsökande.

En bubbla som spruckit men ändå pumpas in nya bidragstagare i

Det är lite som om fastighetsbranschen på nittiotalet hade kunnat fortsätta köpa fastigheter utomlands samtidigt som hemmamarknaden rasade ihop som ett korthus. Det kunde man förstås inte, men svenska staten kan, för de har riksbanken i ryggen, skattkassan och pensionsfonderna att ta ur, och kan skylla på Corona när de betalar ut ‘krisbidragen’ till kommunerna. Så räkna för all del med att det fortsätter.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 1 kommentar

Skattebetald konst ska vara uppskattad av betraktaren – och bra för Sverige

I Sölvesborg vill kommunen inte längre vill köpa in utmanande samtidskonst. Det här tycker kulturminister Amanda Lind är något av det värsta som hänt, och hon får gott om plats att redogöra för sin avsky på SvD:s debattforum. Det var ju vänligt av en tidning, som man får förmoda eller hoppas är en meningsmotståndare i frågan. Någon replik har jag inte sett till dock, och misstänker att möjligheten att jag själv ska få chansen är lika liten som då jag som representant för Yttrandefrihetsombudsmannen (YO) begärde replik efter SvD-ägarna Schipsteds ‘debattinlägg’, syftande till att stänga ner nyhetsförmedling på nätet. SvD har mer plats för regeringsvänliga åsikter verkar det, frågan är var de regeringsovänliga då ska tryckas? Här på min egen blogg är de i alla fall fortfarande välkomna.

Slår ett slag för konstig konst. Inte regimkritisk sådan dock.

Varför självklart med en kommunal konstbudget?

För det första är det för mig egendomligt att det måste påpekas, men vad är det som säger att det är självklart för en kommun att köpa tavlor överhuvudtaget? Jag tror visserligen inte att det handlar om någon större andel av det skenande mångmiljardunderskottet som drivs av konstnärliga bidrag, men när fattigpensionärerna växer lika snabbt som underskotten ackumuleras så är det en berättigad fråga, varför konsten är så viktig att den ändå måste få en del av kakan. Min personliga uppfattning är att den är det och jag ska förklara varför snart. Det handlar om skäl som är rakt motsatta kulturministerns.

”Den konstnärliga friheten är motiverad utifrån människans frihet och konstens egenvärde”, skriver hon. Absolut. Men vad har frihet med kommunala bidrag att göra? Det är ju inte så att modern konst nu är förbjuden, vare sig i Sölvesborg eller i Sverige. Regimkritiska kulturarbetare förs (ännu) inte till arresten. Än mindre de regimvänliga, d v s de som Amanda Lind värnar om – svenska kulturarbetare är ju så lite rebeller de kan bli, mutade medlöpare i det politiskt korrekta åsiktsförtrycket gör de vad som kan förväntas av dem; ren regimpanegyrik för det mesta.

Mp kastar sten i glashus

En replik som vill göra Mp och SD till lika goda kålsupare.

Karin Pihl i GP ger Amanda Lind den replik som SvD måhända förvägrat andra. Huvudpoängen i ledaren är god. Mp:s stenkastande i glashuset är ju öronbedövande – Mp har sedan Alice Bah fick kulturministerposten gjort allt för att politisera vår skattefinansierade kultur, normkritiken är till och med klistrad på tavlorna i Nationalmuseum. “Att läsa Miljöpartiets program från 2015 är som att läsa en handbok i totalitärt tänkande” konstaterar Pihl, och, nej, det spelar ingen roll att deras partiprogram har reviderats, det praktiseras ändå och dess andemening fortsätter genomdrivas i all aktiv politiks handling. “För en totalitär ideologi är det självklart att konsten har samma syfte som politiken, i Sovjetunionens fall att försvara revolutionen”, påpekar Pihl; det är just vad man också gör och gjort i Sverige, egentligen ända sedan 70-talet – men inte någonsin så flagrant och högröstat som vår nuvarande regim.

Ett halvsekels vänstersväng kräver mer än förment ‘objektivitet’ för att botas.

Men sedan svajar Pihl till. Hon jämställer SD:s politiska ambitioner med Mp:s, vilket är klassisk mittentriangulering. Att utgå ifrån att man har mest rätt bara för att man tar avstånd från ‘ytterligheter’ på båda sidor kölen är egentligen ingen ideologi alls, det är bara fegt. Sveriges kulturetablissemang är mer vänster än journalistkåren, vilket inte vill säga lite. På Historiska muséet sitter Pia Laskar som ‘normansvarig’; hennes bakgrund som Bader-Meinhofmedlem var inte okänd av dem som tillsatte henne, det var en merit. På Riksantikvarieämbetet tillsatte man en kulturarvschef, Qaisar Mahmood, som inte visste något om svensk historia överhuvudtaget, och vars enda merit för jobbet tycks ha varit att att han är utlandsfödd.

Den djupa statens politiska myceltrådar slits inte av bara för att en ny regering tillsätts, som inte längre vill politisera konsten. Den förmenta objektiviteten är ingen motkraft, den signalerar kraftlöshet som i bästa fall tillåter de postmoderna vänsterideologerna att gå i idé, i väntan på nästa tillfälle att breda ut sig. Det räcker heller inte långt att man slutar köpa modern konst i Sölvesborg, det här är en nationell angelägenhet.

Vem ska skattebetald konst gynna? Konstnären eller betraktaren?

Det finns två goda argument varför Åkesson och SD:s kulturpolitik inte ska kallas ‘en lika god kålsupare’ som Mp:s. Som Åkesson själv framhåller, det handlar om att främja konst som inte är splittrande utan som ”de flesta kan tycka är fint och trevligt” (SVT 22/11). Det vill säga: om man frågar sig vem konsten är till för, dess skapare eller dess betraktare, och kommer fram till att det är betraktaren, så är SD:s kulturambition sakligt och objektivt riktig och helt överlägsen Mp:s. Den nuvarande regimen skulle aldrig låta allmänheten genomföra någon popularitetsomröstning, men det skulle SD kunna kosta på sig, för vi kan vara säkra på att en betryggande majoritet av svenska folket uppskattar gediget utförd traditionell, föreställande konst med djur- natur- och porträttmålning, framför såväl abstrakta som konkreta fitt- och kukmotiv och böjda svenska flaggstänger. Ser vi istället konstnärskollektivet som en verksamhet som är betald för att stötta regimen så vinner förstås Mp – men så vågar de ju inte ens själva framställa saken; det är en uppenbart illegitim användning av våra skattepengar, som få skulle acceptera om målet formulerades så.

Men har en eventuell ny regering rätt att göra ‘samma’ som den nuvarande?

Syftet med konsten måste inte vara att lugna och behaga. Den ska naturligtvis kunna utmana och ifrågasätta också. Men är det besökaren på tandläkarmottagningen som ska känna sig provocerad? Eller är det maktens företrädare i Rosenbad? Dagens s k avante garde ger folket fingret, men smeker regimens åsiktsmånglare medhårs; det ligger inte det minsta av revolt i det. Låt oss anta att vi har en regim med motsatta förtecken installerad 2022. Skulle inte kulturvänsterns ambitioner – då i opposition – i så fall vara mindre missriktade? Jo, men återigen, varför skulle skattebetalarna subventionera den? Ingen ska förbjuda samtidskonsten, inte ens den mest störiga, osmakliga, aptitförstörande, groteska, fula, absurda, provokativa. Ingen ska arrestera eller arkebusera konstnärerna. Men. Om de vill ha betalt ur skattebetalarnas ficka så får de faktiskt göra precis som alla vi andra: tillfredsställa en äkta efterfrågan. Och denna äkta efterfrågan definieras lämpligen just som den svenska allmänhetens. Och det är inte bara ögats tillfredsställelse, utan även själens, som då bör komma i åtanke.

Vad vi behöver: konst som förenar och hjälper både gamla och nya svenskar att hitta den svenska kulturen.

Karl XII:s likfärd, med normkritisk innehållsdeklaration.

Sverige fullkomligt skriker efter konst som anknyter till våra rötter. Den har förnekats en plats i finrummen under mer än ett halvsekel nu, och få svenska konstnärer är vare sig kapabla eller intresserade av att skapa ny sådan. Motiv som visar vårt land och ‘svenska folkets underbara öden’, som förra seklets okrönte läroboksförfattarkung, Carl Grimberg, skulle ha sagt. Motiv som samlar oss kring en kultur som är bra för landet och bevisligen nyttig för oss själva – och som vi vill att även invandrare ska kunna hitta och uppskatta. Sådana motiv är viktiga att spridas för att så många nya svenskar som möjligt ska få chansen att förstå vad Sverige och svensk kultur egentligen är och har varit.

Den ambitionen motiverar både en kommunal och nationell budget, helt enkelt eftersom den är bra för Sverige. Rent objektivt sett.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 2 kommentarer

YO – Yttrandefrihetsombudsmannen är född.

Yttrandefrihet kan bekämpas på många sätt. Ett är att okynnesanmäla gamla tanter för förtal. Den s k Näthatsgranskaren, Tomas Åberg, har satt detta i system. Det är mycket sinnrikt uttänkt. Istället för att ge sig på Joakim Lamotte som på sin blogg sprider information (som är fullständigt sann) om Tomas Åberg, så ger sig Åberg på dem som delar denna information. Upp till ett halvt basbelopp, vanligen 19.000:-, vill han ha för inte gå till domstol. Tanterna, som oftast inte har varit i en domstol i hela sitt liv och som hör till den allt mindre grupp människor i Sverige som fortfarande har respekt för både lagen och polisen, drabbas ofta av sådan panik att de betalar direkt. Alternativt driver Åberg saken genom att stämma, för att visa att han menar allvar och skaffa referenspraxis. Ett antal sådana mål pågår och några har avgjorts, sorgligt nog hittills till Åbergs fördel. Det senare beror sannolikt inte främst på domaraktivism, utan på att ingen av tanterna har sett till att skaffa sig bra rättshjälp, sådan kostar ju nämligen en hel del, och alla känner heller inte till att de också normalt kan få en del av kostnaden betald ur hemförsäkringen.

Yttrandefrihetsmannen – rättshjälp pro bono i principiellt viktiga mål

Men nu är det dags att sätta stopp för den här cyniska verksamheten. Det är en av uppgifterna som den nyinrättade Yttrandefrihetsombudsmannen (YO) har åtagit sig. Ordförande Ola Bengtsson är pensionerad advokat och huvudsakligen den som kommer lägga tid, pro bono, för dessa fall och liknande behjärtansvärda ändamål. Det handlar om att vinna prejudikat i s k förenklade mål avseende förtal; bl a så att man inte ska kunna driva tusentals identiska processer för vad som stammar ur samma ursprungshandling. Vad gäller s k NGO:s (privata aktörer finansierade av staten för att sköta myndighetsliknande uppgifter), sådana som Näthatsgranskaren, så är det också viktigt att det fastslås att dessa är offentliga personer som måste tåla i princip allt sådant som sägs om dem så länge det är sant – allmänheten har rätt att få veta om någon t ex skulle vara djurmisshandlare eller pedofil; de betalas ju av skattemedel och vi måste få hela bilden klar för oss; om de har den vandel som krävs. YO ska genom Ola alltså försöka dra en gräns mellan NGO:s och kändisar i största allmänhet, som inte räknas som offentliga personer och därför har rätt till större privat sfär, så långt kändisskapet medger. Det ska nämnas att YO också har fått kontakt med fler jurister som lovat hjälpa till och att vi hoppas att ännu fler vill engagera sig – både för att ge rättshjälp i enskilda fall, men också för att driva principiellt viktiga frågor. En ännu större uppgift än förtalsfrågan är en reformering av Lagen om hets mot folkgrupp, (LHMF), som idag inte bara luckrar upp yttrandefriheten i största allmänhet, utan även tolkas av domstolarna på ett sätt som diskriminerar medlemmar av den etniskt svenska majoritetsbefolkningen. Generellt, men också i situationer där sådana de facto befinner sig i minoritet; t ex i utanförskapsområden, där ‘svennar’ och ‘svennehoror’ kan behandlas på ett sätt som lagen inte skulle acceptera om det hade gällt invandrare.

YO ska arbeta internationellt

Tongivande i arbetet med YO:s tillkomst ska nämnas Öystein Rönne, Åke Thunström, Daniel Svensson, Tage Perntz, Per Borg, Pär Tysklind och säkert fler som jag just nu glömt. Även jag själv är faktiskt med på ett hörn. För den snygga och lättidentifierade loggan (som går att köpa tillsammans med t-shirt) och hemsidans utformning – Yttrandefrihet.nu – svarar byrån Etablissemanget (Jonas W E Andersson och Magnus Fermin). Deras bransch är fylld av människor som tycker att uppdrag från t ex SD inte bör accepteras och jag tycker Jonas ger utmärkta svar på vad man ska tycka om det i branschtidningen Resumé; bara det faktum att Jonas fick komma till tals innebar förstås att de mest rabiata dödgrävarna även vill ta avstånd från Resumé, trots en rätt tuff intervju – vänsterns repressiva beteende tycks i dagsläget sakna gränser.

Föreningens initiativtagare och primus motor är Jan Sjunnesson (sekreterare) och tillsammans med Ola gav han det inspirerande tal om föreningens syfte, som jag försöker rekapitulera här. Inte minst viktigt är att hålla en internationell utblick och kanske ännu mer så att rapportera om tillståndet här, så att det uppmärksammas av andra. Det är utanför Sverige vi kan få vårt bästa stöd och finna exempel på lyckade strategier. Förebilden för svenska YO är systerföreningarna framförallt i Danmark och i Norge, där man kommit mycket längre än vad vi har gjort ännu så länge, i att etablera en försvarsfront mot den massiva anstormning som vi nu ser från antidemokratiska rörelser i hela Europa, och allra värst i vårt land. Framförallt i Danmark är man sedan länge en respekterad samhällsinstitution av samma slag som t ex JO och KO är i Sverige, målet är förstås att även svenska YO ska nå samma position.

Ola Bengtsson, YO:s ordförande, och Jan Sjunnesson, YO:s sekreterare.

Men resan dit är långt. Vår invigningsceremoni avhölls i Pressklubbens källare, men bevakningen från MSM:s sida var exakt lika med noll. Att journalistförbundet har en ‘SD’-paragraf som förhindrar personer med ‘fel värdegrund’ att sitta i styrelsen är ju närmast ett absurt skämt, när man betänker att det är denna kår som gör anspråk på att vara yttrandefrihetens främsta försvarare och genom åtnjutandet av möjligheten till sin yrkesutövning, fri nyhetsförmedling, tacksamt borde påminnas varje dag om dess förtjänster. Men så ser det alltså ut. Antidemokraterna har fina namn på sig själva och kallar sig gärna antifascister, värnare av klimatet, eller känner sig helt enkelt bara kränkta, men deras recept är konsekvent att få tyst på sina motståndare – och de har ofta både statsmakter, domare och myndighetsaktivister i ryggen.

Svarta listan

En annan viktig uppgift är att peka ut de som visar särskild hänsynslöshet och som begår flagranta övergrepp avseende just andras rätt att yttra sig: dessa hamnar på YO:s Svarta Listan. De som gör sig förtjänta kommer drabbas av plumpar och de som samlat på sig flest nomineras till en särskild gala, preliminärt sannolikt avhållen i samband med den årliga föreningsstämman. De slutliga ‘vinnarna’ kommer sannolikt inte själva vilja närvara, vilket är själva poängen: vi tror faktiskt att inte ens tystnadskulturens mest rabiata förespråkare vill hamna högst på listan, vi tror också att mer moderata element kommer försöka att undvika att få någon prick på sig alls. Tävlingskategorier är ännu inte slutligt bestämda men det kommer troligen att delas ut ett pris till medieföretag, ett till myndigheter och ett till företag inom det privata näringslivet. Möjligen även ett till kommuner och landsting. Vi kommer också ha individuella priser inom respektive kategori och kanske även ‘värsta utländska bidrag’. Så kom in med era tips och motiveringar!

Nyhetsbevakning – exemplet SvD/Schibsted

Ordföranden (YO) och Sunt Förnuft.

Jag har själv haft äran att vara med på ett hörn, för att skriva texter i aktuella frågor; nyhetsbevakning är alltså ännu en del av föreningens löpande verksamhet. Ett av mina bidrag ser ni nedan; bemötande av det famösa utspelet i SvD, som upplät sin debattsida åt ägarna, Schibsted, för att där låta dem argumentera för minskad yttrandefrihet på nätet. Dubbelfel m a o. Motrepliken ser ni här (tidigare artikel, nu hårt beskuren, till det bättre):

När ägarna Schibsted får använda sin tidning som anslagstavla för sina yttrandefrihetsinskränkande åsikter. SvD:s första plump på Svarta listan.

SvD upplåter sin debattsida som anslagstavla för ägarna att propagera för minskad yttrandefrihet på nätet. Det är dubbelt illa. Men visst finns poänger. Plattformarna är inte neutrala. De har interna policies som är långt mer inskränkande än lagen och som används skevt. Det finns också en mängd s k NGO:s, entreprenörer finansierade av svenska staten, utrustade med myndighetsliknande funktioner (Näthatsgranskaren, #jagärhär, Juridikfront m fl). Självpåtaget och med egna riktlinjer bevakar de vad de anser bryta mot ‘den rätta värdegrunden’ – men ser mellan fingrarna med vänsterns hat och det frikostigt utdelade rasistkortet. Är du till höger tystas du istället med massblockeringar eller – när policybrott inte kan påvisas – s k shadow banning, då ingen kan se dina inlägg.

Men Schibsted budskap är märkligt nog inte att alla ska spela efter samma regler, utan det motsatta. För att understryka sammanställer man ‘hat och hot’ som om båda är olagliga och lika oönskade. Detta budskap gör MSM allt för att nöta in, med regeringens goda minne. Men hat är lagligt och måste få fortsätta att vara det, eftersom: 1. hat till skillnad från uppvigling (som redan faller under allmänt åtal) inte är handling, utan snarare fungerar som en säkerhetsventil, 2. det är fullt legitimt att hata sådana som Hitler, Stalin och Mao, och 3. ingen är mindre kvalificerad än makten själv att avgöra vad som är hat eller motiverad kritik.

Fake news är dåligt för alla. Det krävs mer informationssökning och vi begår misstag när vi inte kan lita på våra auktoriteter. Men MSM har sig själva att skylla. Sluta driv åsiktsagendor på nyhetsplats. Sluta tysta ned allt som ger SD och högern rätt. Sluta blåsa upp Greta-happenings, samtidigt som 500 forskare utmanar IPCC utan att det berörs med ett ord. Som exempel.

Schibsted kastar sten i MSM:s glashus och använder fula knep. Plattformarnas skandaler har förstås inget med debatten på nätet att göra. MSM vill ha monopol på yttrandefriheten, samtidigt som man själva har missbrukat den, utan kännbara sanktioner. Det är klart att Schibsteds ståndpunkt därmed blir en ohållbar paradox.

För Yttrandefrihetsombudsmannen

Magnus Stenlund, jurist, civ.ek.

Hoppet om att Svenskan skulle ta in detta var kanske inte så stort, men SvD Brännpunkts ansvariga, Carina Stensson, gav i alla fall ett svar – som jag returnerade med en snyting. Det kändes skönt! Nu får ni hjälpas åt att dela detta duktigt, så att vi når de utlovande 50.000 visningarna, detta bör alla SvD:s läsare få se – tidningen har härmed också skaffat sig den första plumpen på Svarta Listan.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Yttrandefrihetsombudsmannen (YO), is a newly started no profit enterprise with the purpose of standing up for freedom of speech in Sweden. YO:s main activities are (in no particular order) 1. pro bono help in precedent cases and other juridical matters of principal concern, specifically with a goal to limit slander processing and transforming the practicing of the Law against Hateful Acts towards Ethnic Communities (Lagen om hets mot folkgrupp), 2. international networking and reporting, 3. Blacklisting, and 4. News coverage. YO Chairman is Ola Bengtsson and Jan Sjunnesson is secretary and primus motor.

My own part is to contribute with articles, like the one summaried below: giving the owners of Svenska Dagbladet (SvD, Svenskan) a replica on their debate article about how to reduce freedom of speech on the internet. Unfortunately but not very surprisingly SvD did not chose to publish YO:s arguments against their line of reasoning, so I published it here instead. My main points:

Chairman & Common Sense.
  1. there is no need for further control and limitations. MSM is exaggerating the need for action in order to shutdown a strong competitor; there are in fact already too many self appointed government financed NGO’s who act as speech polis and threatens people with law suits, legal penalties and even jail. With no other purpose than to scare people to silence. This development must instead be reverted; the platform’s power should be reduced, but only so, that a fair balance and objectivity is reached, all opinions are to be treated fair and not skewed towards the left, so that only right wing opinions are censored.
  2. the word pair hat & hot (hate & threats) is insidiously used in order to restrict all kind of opinions regarded as ‘hate’. But hate needs to be allowed: i) otherwise people are more, not less, prone to use violent actions instead of words; ii) morally so, because there are individuals and ideologies that deserves to be hated, like Mao, Stalin and Hitler, and, most importantly, iii) who are to decide what is hate or not? No one is less qualified than the regime who is in power.
  3. Fake news are bad for every one. But MSM needs to do their homework before accusing others. To regain their trustworthyness they must stop the self censoring of matters considered to favour not politically correct opinions and stop using the news section for spreading opinions that the journalists personaly embrace.
Publicerad av — 1 kommentar

Alla är för yttrandefrihet. Men om man ska vara petnoga: inte andras yttrandefrihet.

När två publicister går ut på Svenska Dagbladet och talar om att plattformarna har sluppit ansvar alldeles för länge, så är det troligt att Gösta Bohman hade vridit sig flera varv i sin grav. Liksom min egen far, också moderat och kampanjledare i sin kommun för linje 1 i kärnkraftsomröstningen när den begav sig. Svenska Dagbladet sågs av dem och mig själv länge som den enda ‘fria kanalen’, där man slapp det påsmet av nonsens och vänsterpropaganda som allt annars tycktes behövas kletas ned med, innan det var färdigpaketerat för att konsumeras av allmänheten. Men sedan många år nu så ingår SvD i samma koncern, norska Schibsted, som Aftonbladet och delar hus och alltför många nyheter med dem. Det är alldeles uppenbart att man har låtit sig påverkas. En av de grövsta nedtrampen i det politiskt korrekta träsket är väl Negra Efendic’s åsikter om Rättsmedicinalverkets åldersbedömningar som spreds i formen av förment nyhetsrapportering under flera år i över ett åttiotal artiklar.

Är det ens lämpligt för läsarförtroendet att göra debattsidan till anslagstavla för ägarna?

Nu har alltså Schibsteds ledning använt tidningens debattsida för att göra ännu ett utfall mot de obehagliga konkurrenterna inom nätmedia. Det här är just så illa som det luktar. Men Karin Pettersson och Raoul Grünthal är skickliga. De låtsas vara neutrala och oegennyttiga, de vet att de kommer anklagas för att bara vilja gynna sitt eget partsintresse och därför drar de fram saken i ljuset, låter påskina att traditionella medier tvärtom skulle ha allt att vinna på nätmedias ‘smutsiga’ marknad och hämta hem fler digitala prenumeranter den vägen. Det är förstås ett helt grundlöst påstående. Att de själva är tvungna att öka sin närvaro på nätet betyder ju bara att man ännu hellre sätter en tvångströja på de övriga som agerar där.

Plattformarna är långt ifrån utan brister

Innan jag pulvriserar deras lilla pamflett, så vill jag påpeka att de har vissa goda poänger. Det är alldeles sant att plattformarna inte är ‘neutrala’. Att de styr innehållet – och använder informationen för att tillskansa sig makt. Men de är ju inte mer intresserade av öka mediekonsumtionen än vad traditionell media är, här är man lika goda kålsupare. Man är dock svårtillgängliga och stängda för allmänhet (och journalister) på ett sätt som gör dem synnerligen svårangripbara. Här har vi alla ett legitimt intresse av att fb et al öppnar upp. Det är också riktigt, som jag tolkar debattörerna, att det naturligtvis ska vara en och samma ribba för vad som skrivs på plattformen. För alla. Och att den som då bör hantera överträdelser borde vara staten. Om bara staten var vad den en gång var, den opartiska blinda rättvisans tjänare som den borde vara, så skulle allt detta kunna sväljas med hull och hår, problemet löst.

Särreglering är nödvändig, säger man. Men varför?

Men Schibsted går längre än så och de vet att man har staten med sig, när det gäller att här kväsa en obekväm konkurrent. Man vill inte att övriga ska spela efter samma regler. Givetvis säger man det inte högt, men skulle nätplattformarna särregleras så öppnar sig ju möjligheten att utsätta dem för hårdare inskränkningar än dem dagspressen lyder under. Detta är det uppenbara målet, det finns nämligen ingen annan poäng med utspelet. Att som debattörerna försöker få det att se ut som, att facebook, youtube och twitter är tummelplatser för olagligheter är nämligen bisarrt. Olagligheter är sällsynta. Som exempel på hur det skulle kunna vara men inte är: en sajt som kallade sig för n-ordet och som hänger ut alla med mörk hudfärg som man inte gillar i träd och uppmanar alla att hata dem. Sådant skulle inte få försiggå en timme gissar jag. Ändå är det den typen av grova (högerextrema, rasistiska) överträdelser man målar upp när man vill förbjuda.

Policy och ‘NGO:s’ gör redan livet surt för yttrandefriheten på nätet

Att förbjuda alla vänsterextrema att kalla sina motståndare för rasister o d, är däremot inte vad man är ute efter att stämpla, vågar jag gissa; det är i alla fall inte den bilden jag tror någon får upp i sitt huvud. Sådant släpper också facebook ofta eller alltid igenom märkligt nog, trots policybrott. Ja, alla plattformar har ju interna policies som inskränker yttrandefriheten avsevärt i förhållande till lagens gränser. I själva verket så mycket att man med stöd av dessa skulle kunna censurera bort mycket mer än vad som sker. Genom dessa regler förbehåller sig plattformarna rätt och möjlighet att göra som man vill, det man gillar låter man stå kvar. D v s övertramp från vänster. Högerdebattörer hårdbevakas däremot och säger de inte sådant som bryter mot policy, så gör man livet surt för dem ändå, bl a genom shadow banning, osynliggörande som man inte låtsas om.

Det som kallas ‘hat’ leder numera inte bara till blockeringar och avstängningar. Det finns också en mängd s k NGO:s som verkar på nätet, privata entreprenörer som utrustats med myndighetsliknande funktioner, att rensa bort sådant. Näthatsgranskaren, #jagärhär och Juridikfront är några av dem. Självpåtaget och med egna riktlinjer bevakar de vad som de anser bryter mot ‘de rätta värdegrunderna’. Om man ser en möjlighet så stämmer man gärna den som har delat något tveksamt; detta påstådda förtal kan då kosta den oförsiktige upp till ett halvt basbelopp. Ett råd: betala aldrig frivilligt, för i 99 fall av 100 är det fråga om okynnesanmälningar som inte går att göra till fällande domar. Men oavsett så har naturligtvis dessa aktörers övervakning bidragit till att minska takhöjden på nätet. Några få håller sig därmed ifrån att begå lagbrott, det är bra. De flesta övriga är skrämda att sätta ribban mycket lägre än så, man vågar inte utmana, inte heller när det är befogat. Det är dåligt.

Att gå regimens ärenden – och de lättkränktas – har ingenting med fb:s och googles skandaler att göra

Schibsted är alltså ute efter att den här typen av inskränkningar ska göras än mer rigida. Självcensur är ett tänkbart syfte, det ständiga tjatet om näthat gör oss försiktiga. Räcker inte det? Och varför bryr man sig? Är det verkligen omsorg om fria val och om människor och politiker som ‘känner sig skrämda’? Vilka skulle det vara i så fall? Snarare går man ärenden åt de politiker som inte tål mothugg. Människor som anser att de aldrig ska behöva känna sig ‘kränkta’ – och att det är de själva som avgör vad gränsen går för detta. Av sådant gynnas inte heller fria val. Här blandar Schibsteds debattörer in sådana sidoverksamheter som facebook och google ägnat sig åt för att tjäna en hacka på utöver den vanliga businessen. ‘Big data’ som utnyttjas av den som har råd att styra opinionen – verksamhet som kan och bör beivras med annan lagstiftning – och redan befintlig sådan. Det ska inte enskilda personer som höjer rösten på facebook behöva ta smällen för – det är bakslugt att dra båda över samma kam.

Godkänt är slätstruket – och lockar få läsare

Ett annat syfte är förstås att göra debatten så ointressant att läsarna återvänder till MSM självmant. Vem vill ägna tiden åt att lyssna på tillrättalagd snällism? Som aldrig höjer rösten, aldrig engagerar, som lämnar gott om utrymme under den tillåtna ribban och som alltid väjer för konflikt? Om mina texter engagerar är det ju för att mitt eget engagemang märks och för att jag förmår att formulera med viss skärpa. Som exempel motarbetas detta konsekvent av DN Ifrågasatts moderatorer, när de kräver ‘god ton’. Det läsarna lockas av är lite ordslagsmål, och det är i de kontroversiella ämnena som kommentarsfälten fylls. Vad är fel med det? Det är där som diskussionen kan bli hätsk – och behöver bli det, enligt min åsikt. Och den som inte vill ge sig in i detta behöver faktiskt varken skriva eller läsa. Plumpa och felriktade påhopp inträffar – men vet ni vad; det är faktiskt den som begår dem som ofta drabbas hårdast av läsarnas dom. Men om man inte får kalla en professionell desinformationsspridare för vad han är, eller en idiotisk kommentar för vad den förtjänar, så minskar läsvärdet. Det vet journalisterna så väl – de vill bara ha monopol på detta.

‘Hat och hot’ – en innötningskampanj

Det genomgående baksluga i argumentationstekniken som de båda Schibsteddebattörerna ägnar sig åt är, hoppas jag, exempel på hur man kan diskrediterar sig själv. I mina ögon, så gör man bort sig, för de många inser ju att debattörerna måste vara medvetna om sina retoriska knep. Det är lätt att räkna ut att vi ska lägga samman deras ojande över allt ‘hat och vrede’ som de påstår tillåts spridas så ohämmat på plattformarna, med i föregående mening påstådda lagöverträdelser. Just att man sammanställer ‘hat och hot’ som om båda är olagliga och lika oönskade är bedrägligt och något som MSM tillsammans med regimen gör allt för att nöta in. Hat är faktiskt lagligt och måste få fortsätta att vara det. Ibland är det nämligen en sista och helt nödvändig säkerhetsventil. Varför skulle vi inte få hata Hitler, Stalin eller Mao för de brott de begått? Och Vem tänker man sig är kvalificerad att avgöra om något är förbjudet hat eller motiverad kritik? Jag är ganska säker på svaret: de själva. Det är inget bra svar.

Dessutom: anser facebook att det är hat som bryter mot deras policy så ingriper de – eller någon NGO, var så säkra. Detta är illa nog och borde istället hävas: ingen plattform bör lägga sig i vad som är innanför lagen, möjligen vad som är utanför den, även om det idealiskt istället lades på allmän åklagare. Förekommer hot å andra sidan så kan det redan som det är vara åtalbart. Här behövs ingen ny inskränkande lagstiftning, men om vi inte aktar oss så är det just denna som är på väg.

MSM har ett alldeles eget ansvar för sjunkande förtroende

Schibsteddebattörerna kastar sten så det brakar i glashuset. Man vill låtsas som att MSM minsann är så välreglerade att där aldrig förekommer övertramp, samt om detta sker, så skulle de bestraffas på lämpligt sätt med sanktioner som känns. Så är det emellertid långt ifrån. Fick Åsa Linderborg fängelse för vad hon skrev om Benny Fredriksson? Ounderbyggda skriverier som fick den direkta följden att han tog sitt liv. Drabbades Aftonbladet, DN eller Expressen ens av skadestånd? Hur många chefredaktörer sparkades efter det famösa metoodrevet? Svaret är förstås: ingen. Och häri ligger förklaringen till att Schibsted försiktigtvis driver krav på särreglering för plattformarna. De vet att man riskerar att annars drabbas av liknande inskränkningar själva.

Fake news är dåligt för alla – men MSM måste städa i eget bo

Schibsted har en mycket viktig poäng. Det som nu händer med förtroendet för media är farligt. Fake news är något som är dåligt för oss alla. Det krävs mer informationssökning och vi begår fler misstag om vi inte kan lita på auktoriteter och – förr – välrenommerade tidningar. Men det är inte nätmedia som bär skulden för den degradering i allmänhetens ögon som media nu råkat ut för. De har helt och hållet sig själva att skylla. Om man vill undvika ett fortsatt fall, så är man tvungna att starta en hård självsanering. Det går inte längre att driva åsiktsagendor på nyhetsplats. Att tysta ned allt som man är rädd för ska ge SD och högern rätt. Eller att blåsa upp happenings som Greta Thunbergs turnerande och göra detta till en världsnyhet, samtidigt som 500 forskare utmanar IPCC utan att det berörs med ett ord. Som ett av många exempel. Detta är en gigantisk uppgift, för det kommer inte räcka med att MSM återgår till läget som det var vid millenieskiftet. Man är avslöjade, byxorna är så långt neddragna att man nu måste göra upp med den dolda vänsteragenda som de flesta drivit ända sedan 1968.

Det kommer ta mycket lång tid innan detta förtroende är återvunnet. Och den tiden börjar inte räknas förrän man alltså har krupit till korset. Allt tyder på att det kommer ta ett tag. Först under galgen brukar de mest förhärdade ångra sina synder, och jag är rädd för att detta även gäller svensk traditionell media, inklusive SvD.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Svenska Dagbladet used to be a traditional liberal/conservative paper. But that was before the merger with Aftonbladet. Nowadays there is no doubt that SvD can be just as antiliberal as DN, the other main morning paper in our capital, with the so obvious Orwellian label ‘independent liberal’. By letting Schibsted, the owners, using its debate forum for stating that there is need for more censorship in platforms like Facebook, Twitter and Youtube, SvD does certainly prove my point.

Schibsted argues in a very insidious way to make it seem like threats and hatred is the same thing, equally unwanted and illegal. However only threats are. Together with our current regime and other MSM, it is very clear to me that Schibsted here aims at making also hatred illegal. That would be a serious restriction in our freedom of speech – sometimes hatred is the only way left to express our opinions. Hitler, Stalin and Mao did deserve hate and so do many other dictators. And if we would bann this possibility, who is qualified to tell wether we are expressing hate or justified concerns?

Facebook et al should not be the ones who determine what is appropriate to say or not, their policies in this regard should be replaced by what is actual law. The platforms should also be opened up so that the users can see what is going on. And of course, fake news is bad for everyone. In this I can agree with Schibsted. In all else I have to conclude that they are on a very dangerous path. When MSM joins with the regime to silence a difficult competitor under the false pretence that it is to serve the publics interest and democracy, they are only adding further badwill to their already damaged reputation. To restore their reputation Swedish MSM needs to restart from scratch. That is, go all the way back to 1968 and start to report news objectively and unskewed. I have little hope however that this wll happen. Not until media is facing total destruction.