Kategori: Media

Det som jag kallar VIRR är i stora drag ett annat och mer lämpligt namn för vad som annars brukar kallas “Postmodernism”. Det är ett alldeles för fint ord på något som är väldigt fult. Kanske har det fina men svårbegripliga ordet varit en del av förklaringen till varför denna obehagliga ideologi lyckats tränga in under skinnet på gemene man, inte bara i Sverige, utan även i lejonparten av den västerländska civilisationen som helhet. De flesta vet inte ens vad postmodernism är. Ännu mindre att den har som mål att störta vår civilisation i ruiner, och att man faktiskt har kommit en god bit på vägen att underminera dess grunder.

Det kanske bästa exemplet på det är att islamismen har tillåtits att breda ut sig i det sekulära Västerlandet, på ett sätt som är närmast obegripligt. Islamismen är inte alls en del av postmodernismen, tvärtom skulle man kunna tro att de båda ideologierna var dödsfiender. För medan postmodernism står för radikal feminism, hbtq-extremism, selektiv antirasism och neomarxism, så avskyr islamismen såväl jämställda kvinnor som homosexuella och kommunister, och de sharialagar man vill införa har ingenting med socialism att göra. Motsättningen är reell och allt annat än skenbar. Ändå är det postmodernismen som banat väg för de ultraortodoxa muhammedanernas anspråk, stöttat islamister ekonomiskt och varit konsekvent överslätande avseende jihadistisk terrorism.

Hur kan detta komma sig? Jo, eftersom man har en gemensam fiende: nämligen det sekulära västerländska samhälle som vi, eller snarare våra förfäder, kämpat så hårt för att bygga upp och som inte bara visat sig vara det ekonomiskt mest framgångsrika i världen, utan även det som står för mänskliga fri- och rättigheter – till skillnad från i prinicip alla andra samhällssystem. Enligt principen ‘min fiendes fiende är min allierade’ accepterar alltså islamisterna tacksamt den säkert ganska oväntade hjälpen från västs postmodernister. De senare i sin tur vänder bort blicken och accepterar att de muhammedanska homosexuella och kvinnorna från muslimska länder inte inkluderas i deras egen påstådda strävan efter jämställdhet och antidiskriminering. Postmodernisterna blundar också för islamisternas rasism, inte bara antisemitismen, utan även den som är riktad mot andra trosutövare, och för den delen mot sekulära svenskar. För de enda som kan vara rasister enligt postmodernismen är vita män. 

Men är då inte postmodernisternas “kamp för de förtryckta” i huvudsak rätt och riktigt och plumparna mest ett utslag av naiv ‘snällism’? Säkert följer många av de postmodernistiska budorden för att de har ett gott uppsåt. Men med de medel som används kommer deras ansträngningar aldrig leda till något gott. Tvärtom. Den lilla hårda kärnan av postmodernistiska aktivister å andra sidan är ultraextrema vänsterister med en mycket utstuderad och genomtänkt indoktrineringsstrategi – “plumparna” är allt annat än “misstag”. Man spelar skickligt på de kristna värderingar som vi sekulära svenskar uppfostrats med; att hysa kärlek till sin nästa, göra mot andra vad man vill att de skall göra mot en själv – och vända andra kinden till istället för att gå in i en konflikt. Sådana principer har haft ett avsevärt inflytande i vår kultur och fungerat just därför väldigt effektivt. Så länge som vi bemöts av samma beteende tillbaka så går det ju bra; vi tar hänsyn och möts av hänsyn. Problemet är att när någon inte följer spelreglerna – då har vi inget försvar.

De konflikter som därmed uppstår är de ideologiskt renläriga postmodernisterna naturligtvis inte omedvetna om. Tvärtom. Genom att påpeka att det är fult att peka ut någon som annorlunda har de fått de bästa bland oss att tiga – för svensken vill verkligen inte framstå som rasistisk. Den eftersträvade konsekvensen är handlingsförlamning, och en sådan har i princip rått i Sverige ända fram till nu. Man har lyckats få medelsvenssons över i princip hela den röd-grön-blåa skalan att iaktta största möjliga tystnad, under det att vårt land och den svenska kulturen våldtas. Ja, det är ett extremt ord. Men hur ska man annars beskriva det, när till och med Riksantikvarieämbetet medvetet slänger bort delar av vårt kulturarv för att det inte passar in, när man ska göra muséerna ’tillgängliga för alla’? När vår egen statsminister påstår att svenskarna ‘saknar en egen kultur’? När våra sekulära värderingar – som är fundamentet för alla våra fri- och rättigheter – relativiseras och jämställs med ideal som vi som västerlänningar med full rätt kan kalla medeltida? Och när svensk media underlåter i det längsta att skriva om hur denna kulturkrock kommer till uttryck i den mest råa kriminalitet? Alltmedan vi massimporterar fattigdom, som vi sedan inte kan avhjälpa ens genom att höja pensionsåldern och försämra välfärden – och samtidigt höja alla skatter som går. 

Postmodernisterna har skapat ett VIRR-varr i svensk förvaltning. Exemplen är otaliga och växer stadigt i antal. Islamistiska nämndemän tillåts införa sharia smygvägen; slapp kontroll har gjort det möjligt för tjänstemän med utländsk bakgrund på Immigrationsverket att låta tiotusentals landsmän muta sig in i landet; polisen har utrustats med flygblad och ‘relationsstrategier’ istället för med rätt att möta invandrargängen hårt mot hårt; politikerna har fortsatt att med skattebetalarnas pengar finansiera svenska islamisters terrorresor och utbildning i salafistisk fundamentalism ända tills IS staten upphört – och alla utbildade extremister hunnit återvända hem, för att här ta itu med att radikalisera sina trosfränder. 

Allt sker offentligt och kläs av media i för allmänheten acceptabel, men givetvis orwellsk språkdräkt. När nyhetsflödet om våldtäkter och skjutningar – trots finmedias tystnad, trivialiserande och vinklingar – hotar att väcka svenskarna, så gör man allt för att vända bort blicken mot “meta-händelser”, i verkligheten betydelselösa pseudofenomen: metoostormen under hösten 2017 saknar motstycke avseende journalistiska övertramp och alla pressetiska regler slängdes överbord, bara för att vi inte skulle prata mer om gruppvåldtäkter begångna av invandrare, utan istället tänka på eller associera till de dumma vita männens tafsande. Dessa föreföll för ett tag enormt vanliga, men det berodde mest på att precis allt anmäldes, och att anmälningarna omfattade allt som hänt under de senaste tre decennierna. Samt att det största antalet anmälningar – vilket finmedia givetvis underlåtit att meddela – var rena sympatiyttringar. När inte heller denna mediabubbla räckte för att överrösta den verklighet som gång på gång respektlöst stack upp sitt fula huvud, rakt in i de genustänkandes slagordsfilosoferande, så bestämde sig Bonnierkoncernen för att, med benäget bistånd från både regering och opposition, censurera de fria nätmedierna. Detta dels med hjälp av den planerade grundlagsändringen. Dels med de autonoma vänsternätverkens ‘hat’-anmälningar. Man avser slå två flugor i en smäll: besvärliga konkurrenter och sanningsägare som hackar sönder trovärdigheten i vad man själv påstår. Regeringen blev så glad över idén att den bidragit med påtryckningar på Google och Facebook. 

Det är i denna situation vi står i idag, anno 2018. Etablissemanget vägrar fortfarande att se verkligheten i ögat och ta ansvar för tidigare beslut. Vi styr fortfarande rakt mot isberget, man har bara lättat på gasen lite. I klartext handlar det naturligtvis främst om den vansinniga massinvandringen och medföljande nollintegrationen. Enligt prognoserna ska vi fortsätta ta emot ca 100.000 flyktningar – om året – i minst åtta år till. Detta trots att det är lätt att räkna ut att detta kommer leda till ökad polarisering, hat och skrämmande konflikter, där inte minst befintliga och välintegrerade invandrare lär bli kanonmat, eftersom de står i främsta linjen. Redan situationen som den är hotar att övermanna våra befintliga strukturer, institutioner och inte minst statens finanser och svenskarnas skattebetalningsförmåga. Det vill säga, just detta som postmodernisterna kallar för ‘de patriarkala strukturer’, de som de vill riva. 

Denna verklighet tränger sig alltså alltmer på. Men motmedlen är inte vad vi svenskar skulle vilja se. bara några luftiga dimridåer av ord. Handlingarna går åt ett helt annat håll. Man har insett att det inte räcker med att 85-90% av journalistkåren är röd-grön och grundligt indoktrinerad med postmodernt tankegods, eller att till och med så kallade borgerliga tidningar väljer att gå pk-etablissemangets ärenden, genom att vinkla och förtiga sanningar och baktala dem som inte gör det. Problemet är att allmänheten ju trots propagandan ändå inte riktigt hänger med längre. Istället för att då använda alla tillgängliga medel för att läka de skador som samhällskroppen förorsakats, så väljer man att fortsätta förvandlingen av Sverige till en ‘åsiktsdemokratur’, där bara den formella yttrandefriheten återstår, medan de konkreta möjligheterna att göra sig hörd som dissident kringskärs alltmer hårdhänt. Detta är en skandal bortom all svensk fattningsförmåga. Ingen av oss tror jag är kapabel att tillfullo tillgodogöra sig och bearbeta vad detta faktiskt innebär för oss som nation.

Men vad kan vi annat förvänta oss egentligen? Liksom alla vaneknarkare saknar den ständigt lika makttörstande S-ledda regeringen all moral och integritet. När det gäller att klamra sig fast vid taburetterna så finns det inget annat som tillmäts samma betydelse. Därför offrar man 63 mdr (SEXA TREA MILJARDER) kronor på att dopa de nytillkomnas arbetslöshetssiffror, som man med rätta ser som ett av de allvarligaste hoten mot ett omval. Rebecca Weidmo-Uvell har skrivit om detta, det har däremot inte DN eller Aftonbladet gjort – naturligtvis. Främst nationalekonomen Tino Sanandaji har gjort ett utmärkt arbete, som belyser hur illavarslande framtiden ser ut, just på grund av invandrarnas alldeles för låga förvärvsfrekvens. Denna innebär att de är långt, långt ifrån att stå för sina egna kostnader, ens i andra generationen. Eftersom det handlar om 100% skattefinansierade låtsasjobb är Löfvén & C:o utan tvivel också medvetna om att de gigantiska bidragen inte kommer leda någonstans. Och att man kommer bli tvungna att avbryta flödet av subsidier efter valet. Ändå anser man alltså att det är värt varenda krona, för med sosselogik finns det nämligen intet viktigare för Sverige och svenskarna än att just sossar får fortsätta bestämma. Och ‘det bästa’ med deras cyniska plan är, att om de inte vinner så kommer någon annan tvingas förklara varför arbetslösheten åter skjuter i höjden, när kranen ur statskassan stängs av. Det kommer göra det möjligt för S att i opposition hävda att ‘allt är borgarnas fel’, och ‘se vad som händer nu när ni inte röstade på oss’. Och ökar alltså sannolikheten för att man får chansen igen 2022. 

Detta är den genomkorrumperad regim vi har, som är beredd att offra allt av den ack så nödvändiga statskassan för det enda syftet att själva hanka sig kvar vid makten. Trots KI:s och andra ekonomiska prognoser som visar att inte ens de mest kortsiktiga och samhällsskadliga skattehöjningar kommer vara tillräckliga för att klara välfärden 2020. Inte som det ser ut nu. Och absolut säkert inte om nuvarande invandringsprognoser besannas (något som vi själva dock har möjlighet att påverka). I min värld är de 63 miljarderna i sjön en stöld som ingen svensk vare sig förr eller senare kommer att kunna komma i närheten av. Skulle jag ha möjlighet att skriva om lagen så skulle påföljden vara livstid för detta svek, som i mina ögon är fullt i klass med landsförräderi.

Detta är ett forum och en blogg för alla som vågar se sanningen i vitögat, sprida denna till så många som möjligt och göra vad som krävs för att omintetgöra de onda planer som postmodernisterna smitt åt oss. Ni, vi, alla kommer sannerligen behövas för att lyckas.13 mar 2018 15:46