Roliga pruttljud på toaletterna och tygbajskorvar hängande i taket? Nej, vi befinner oss inte på Pippiland. Detta är ett svenskt hembygdsmuseum.
I Alingsås är det ingen som går till muséet för att lära sig om stadens långa historia längre. Historien skapar vi ju själva! Och den är alltid möjlig att tolka lite som vi vill – det är du som bestämmer. Bland lekrum och kuddhörnor kan man lyssna till inspelade samtal om ‘tolkningsramarna för kulturarv’, men detta kulturarv är undangömt, som trasiga leksaker och redan ifyllda pysselritblock; det står i en mental skamvrå, och själva poängen är att vi ska medvetandegöras om hur omodernt och rent av inkorrekt det är bry oss.
Postmodernisterna älskar sina ord. Det får dem att känna sig överlägsna att du inte vet vad ‘dekonstruktion’ och ‘normkritik’ är. Och om du inte kan stava till ‘rekontextualisera’ så har du röjt dig själv, att du inte är en av dem.
I själva verket så handlar det om ett kodspråk , fyllt av absurda slutsatser, som inte går att avslöja innan avkodning skett. Eftersom få orkar läsa till punkt så ifrågasätts man sällan. Och under 2000-talet har detta kodspråk ersatt kanslisvenskan på i stort sett alla arbetsplatser som har något med humaniora att göra. (texten ovan ur Cwejmans ledare)
Okunnighet om historia och kultur är nu en merit vid tjänstetillsättningen
Den som arbetar som kock förutsätts kunna laga mat, fartygskaptenen styra sitt skepp och ingenjören bör kunna räkna. Vi skulle bli förvånade, besvikna och upprörda om så visar sig inte vara fallet. Och den som avslöjas skulle tvingas göra rättning eller avgå från sin post, röjandet skulle med rätta ses som personligt förnedrande. Men att dagens museipersonal inte vet något om historia får dem inte att skämmas. De stoltserar med sin brist på fackkunskap:
Cwejman (GP): Museipersonalen slår ifrån sig kritiken och hävdar att den “bottnar i en ganska gammal syn på vad museipedagogik är” (Alingsåskuriren 19/2). I sina många möten med elever förklarar museipedagogen Ylva Sillén att hon inte “håller föreläsningar utan kommunicerar med eleverna”.
Qaisar Mahmood.
Medan kunniga historiker och arkeologer får se sig om efter jobb så är det istället ‘normkritiker’ som leder kulturinstitutionerna. På Riksantikvarieämbetet utsågs Qaisar Mahmood till avdelningschef, och det var med sin brist på kunskap han briljerade: “Jag har läst statsvetenskap och nationalekonomi. Jag har en socionomexamen. Jag har inte läst någon poäng arkeologi på universitetet eller något om kulturarv”, sa han till Samhällsnytt när det begav sig. Det var under Alice Bah Kuhnkes regim. ABK klimatkryssar numera till Bryssel och Mahmood blev avskedad (exakt vad han gjort är hemligstämplat, men han skulle ha ‘särbehandlat’ någon). Men vad hjälper detta. Idag är det Amanda Lind som styr, om möjligt ännu mindre vetande, om möjligt än mer politiserande.
Historien gallras ut
Dessutom har ABK redan varit mycket effektiv. När det gäller destruktion krävs nämligen ingen kunskap. I den från 2017 antagna museilagen står det (4§) att ett museum “ska utifrån sitt ämnesområde bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning”. Som Cwejman påpekar innebär detta att godtycket är satt i system. Lagstiftarna råkade ‘glömma’ att påpeka att kulturarvet måste förmedlas också. Och dessutom bevaras.
Den s k gallringsdebatten, uppmärksammad av Ola Wong på SvD, gällde ABK:s direktiv att låta museum slänga unika fornsakssamlingar. Den debatten uppmärksammades mycket, men någon ändring i direktiven lyckades man aldrig genomdriva. Med ‘normansvariga’ som Pia Laskar, fd Bader Meinhof-medlem, på Historiska Muséet och mängder av sådana som Ylva Sillén på våra regionala institutioner, måste vi befara att unika kulturföremål åker på tippen varje dag. Amanda Lind är inte tillsatt för att hejda denna utveckling. Hon är där för att avsluta jobbet.
Från kulturrevisionism till ren destruktion
ABK som skröt i en lååång DN-panegyrik före valet att hon aldrig poserade omedveten om hur en bild av henne skulle uppfattas. Kopplingen till Mao och hans Kulturrevolution, som innebar att miljoner fick sätta livet till, ska alltså på alla sätt tolkas bokstavligt.
Under 1900-talet gällde slaget om historien ska vara större eller mindre. Omfatta sådant som gör oss stolta över forntida bedrifter, strävsamma bönder och geniala uppfinnare eller få oss att skämmas över krigshetsande och surmagade gamla kungar och ett ständigt förtryck av fattiga, kvinnor och samiska minoriteter. Före 1917 var det förstnämnda sanning. Efter 1945 och Alva Myrdal så blev det andra allenarådande. Att båda historierna kan vara sanna och värda att berätta hann man alltså med att förmedla under knappa tre decennier, innan pendeln svängde för långt. Grimbergs klassiska skolhistoriebok är sannolikt fortfarande den som mest sanningsenligt beskriver våra kungar och deras gärningar.
Sedan 60-talet har bilderna gradvis förvrängts till mer eller mindre oigenkännliga porträtt av de historiska personerna. Skolböckerna började få platsbrist för relevant historia, när jämlikhet och mångfald skulle få sina köttben och undervisningstimmarna drogs ned. Relevanta begrepp försvann, hela epoker gjordes till valfria tillval, linjen i historien blev obegriplig när inte bara årtalen slutade nötas in; stora sjok i händelseutvecklingen lyftes ut. Ett försök att plocka bort även antiken ur läroplanen stoppades – tillfälligt. På återinvigda nationalmuseum har nationalromantiska verk försetts med varningstexter. Och i Alingsås hänger avföringen i taket.
Nationalism är det mest nödvändiga – plattformen för våra värderingar
Tyvärr är det få som riktigt insett hur katastrofalt det här är. Två svenska generationer i rad har redan indoktrinerats så svårt att man inte längre förstår hur nödvändig nationell sammanhållning och uppslutning kring nationalstaten faktiskt är. Nu växer en tredje upp, där begreppet Sverige inte bara håller på att bli något negativt och diffust – det är på väg att upphöra att existera. Utan en konkret plattform att fästa våra värderingar på, en nationell berättelse om vårt ursprung, så är vi lätta rov i den radikala samhällsförändring man är i färd med att genomföra. Den omstöpningen hade ALDRIG kunnat genomföras, om vi hade varit nationellt medvetna. Men nu pågår den för fullt, utan att vi så mycket som höjer ett finger.
Det handlar alltså inte längre om kultur- och historierevisionism. Det är en total förintelse av den svenska historien som eftersträvas – och som pågår rakt framför våra ögon.
Ormboet talar! Vår tids Medusa har tillsatts för att slutföra mordet på en kulturnation.
Citat ur Janne Josefssons krönika i DN. Vi ska återkomma till hans fråga.
Våldet är sadistiskt. Det utförs främst av unga män och ungdomar med muslimsk bakgrund från Mena. Och de drabbade offren kallas nedsättande för ‘svennar‘. I det här fallet rör det sig om en händelse i Norrby, ännu en fulförort på polisens lista, i Borås:
När JJ i sin krönika berättar om dominansvåldet, så är det första gången sedan 2006 någon i tidningen sätter dessa ord på saken. En parabol bana i politisk korrekthet har under 14 år tecknats mellan dessa båda tidpunkter.
Men alla delar av bemanningen på DN-skutan har ju liksom inte fattat. Eller så är det så illa att Josefssons spalt bara är det alibi som DN valt att pynta med, för att kunna fortsätta precis som förut. Eller för att kunna minimera omsvängningen. Detta är ett fall som Sunt Förnuft skrev om 4/2. De slutsatser som jag då drog i DN:s kommentarsfält är i mycket desamma som Janne Josefsson gör nu och här. Jag kommer referera en hel del till denna, just för att det är i DN detta skrivs – en källa som nu alla kan använda emot Wolodarski och hans knähundar när de försöker vända tillbaka. Notera särskilt att JJ använder beteckningen ‘ackumulerat hat‘. Det gjorde jag också. Bara att jag förstås censurerades av Ifrågasätts moderator. Vilket jag blir även denna gång, nu för att jag kallar det som Josefsson skriver om för hatbrott. Som bör leda till utvisning, om det bara går. Och att det är verkställighetsparagrafen i UtlL kap. 12 vi måste ändra på för detta. Något som inte är tekniskt svårt; Flyktingkonventionen (artikel 33) kräver nämligen inte alls att vi har denna överdrivet humana behandling av grova brottslingar och säkerhetsrisker. Men detta ska alltså hemlighållas för svenska folket ännu ett tag, gissningsvis så länge som Wolodarski och Per Svensson sitter kvar som chefred.
Josefsson plockar fram fler exempel, för att visa att detta inte är ett isolerat fall, tvärtemot DN:s hittills rådande diskurs, det är ju just denna linje man inte velat erkänna. Jag skulle lätt kunna foga fler riktigt grova exempel till dessa, direkt från närtid – sök under fliken ‘barnrån‘ ovan så hittar ni dem själva.
Hur det kryper närmare, in under skinnet.
Klockan är 21.53. Samtidigt som jag sitter och skriver klart denna artikel får jag ett SMS från en nära vän: “Sonen och hans kamrat rånade i kväll. Två unga män från trakterna av Mellanöstern utgjorde förövarna. Inget våld, men hot om detsamma förstås. Killarna skärrade. Polisen gjorde en solid insats i samband med anmälan.” Tydligen hade de blivit lurade in i en fälla att köpa billiga grejor, men togs vidare till en folktom plats. Vart? Vällingby. ABC-staden i folkhemmet, dit min mamma brukade ta oss för att handla när jag var liten, istället för att åka in till stan; det var ju så säkert och barnvänligt. Men nu på god väg att bli en fulförort. Min väns son är 17 – liksom min egen mellanson. Det är så här det kryper närmare. Men inget fysiskt våld alltså, det lär inte ens bli en notis.
Så vad är det JJ har skrivit som är så banbrytande? Naturligtvis har DN redan rapporterat om ett och annat av de brutala våldsdåden, men dessa notiser är 1. sparsamt förekommande, 2. utan bild, 3. med bagatelliserande och förledande rubriksättning, 4. undanskymd placering och snabbt plockade ur flödet, 5. aldrig tillsammans med uppföljande kommentar, såvida inte 6. det finns en acceptabel (missvisande) vinkling. Givetvis förekommer heller aldrig 7. signalement som omfattar hudfärg. Poängen har alldeles uppenbart varit att i antirasismens namn undvika att berätta en sanning. En sanning som handlar om motsättningar mellan två diametralt motsatta kulturer. Och att den ena av dessa är mycket sämre än den andra. En kultur som nu utmanar vår egen.
Skamkulturens skamgrepp är inte slumpmässiga. Vi betalar för dem i blod.
Det här visar en kulturell skillnad som vi måste ta på allvar. Att många ger sig på en är inga problem i en skamkultur, så som det rent moraliskt vore för oss. Bristen på logik (om detta hade varit vad saken gällde så hade ju de skyldiga kunnat ta på sig skulden, för att låta de oskyldiga slippa undan – men dessa skyldiga hade inga problem att istället ‘straffa’ mannen för det påstådda felslutet) är inte viktig för dem, inte heller lögnen de vet att vi genomskådar. Det handlar bara om makt. Vem som har den. Och vem som inte har den.
Och ‘häxjakten’? Vad består den i? Har vi hört talas om lynchningarna av muslimer på stan? Eller menar hon bara ‘känslan’ av att folk tittar snett, när man klär sig i ett svart huckle?
Muslimer anser sig har rätt att ljuga för ‘de otrogna’ d v s oss. Taqiya kallas detta för; om islam gynnas så är det OK, samvetet behöver inte testas. Vi ljuger förstås vi också. Men för muslimen känns det här inte ens problematiskt, tvärtom gynnar han ju sin gud. Ta dig gärna en stund att fundera på vad detta innebär. Och så lite till. Just precis. Och det är denna (brist på) tillit de själva lever med sinsemellan klanerna, både där hemma och här.
Och det är som sagt bland muslimer som dominansvåldets gärningsmän går att finna – i alla fall i detta specifika fall. Att man inte kan generalisera mer än så utifrån Josefssons text är förvisso sant, men JJ gör det i viss mån själv, genom att ge en bakgrundsbeskrivning av områdets invånare:
Kan ens DN:s läsare inbilla sig att det handlar om annat än en klumpig lögn för att misskreditera statens våldsmonopol? Och den påstådda islamofobin är ett lövtunt argument utan ett enda konkret exempel.
Och hur ser resten av invånarna i Norrby på situationen? Det visar sig att ingen är särskilt positiv till myndighetsinblandning i de lokala angelägenheterna:
De boendes protester känns inte direkt konstruktiva. Kanske har man sig själva att skylla, när man tycker att man lever i en avstjälpningsplats?
De hatar oss. Inte bara dem som begår hatbrotten. Utan nästan allihop.
Det här är intressant. För det visar hur även de vi kan anta vara laglydiga invånare i Norrby väljer att slentrianmässigt skylla sina problem på svenskar och svenska myndigheter. Antingen är man som mamman, lojala med de kriminella pga blodsband eller andra nära relationer eller så är man rädda. Eller rapar man bara upp vad radiopratarna sagt på P3? Oavsett vilket, så kan insikten inte riktigt släppa taget om mig; att det nog är så här man tycker om man är islamist och säkerhetsrisk, gängkriminell, bidragstagare eller egenföretagande butiksägare – och lever i gettot. Gettots invånare hatar oss mer eller mindre allesammans. Men det får alltså bara Josefsson skriva om i DN – min läsarkommentar nedan blev bortplockad (trots bifogad länkkälla).
DN Ifrågasätt, seriöst, vilken gräns går jag över som JJ inte redan passerat?
Äntligen i DN. En krönika om dominansvåldet som även förklarar vilka det är som utövar det – och vilka det är som är dess offer. Jag har skrivit dussintals kommentarer till artiklar och nyhetsrapportering om detta vidriga fenomen, men alltid blivit bortmodererad för ‘spekulation’, för att källor saknas eller för att ‘jag inte håller mig till saken’ när jag dragit slutsatser som liknar Josefssons. Eller var JJ verkar vara på väg, med sin fråga: räcker det med hårdare straff?
DN hade en artikel 2006 “Invandrare krigar mot svenskar med rån”, då gick det bra att kalla en spade för en spade. Men sedan dess har det varit otänkbart att peka ut vare sig offer eller förövare, än mindre att peka på det exempellöst osmakliga våldets orsaker. Eller att fastställa den exakta och korrekta beteckningen: detta är grövsta tänkbara form av hatbrott och ska givetvis klassas som detta, inte bara av åklagare och domstol utan även dras fram i ljuset av den media som under dessa årtionden hållit käft och låtit detta ske, i antirasismens namn.
Om det sedan räcker till? Som framgår av artikeln så förstår sig de här människorna på en sak och det är makt. Undfallenhet eller oförmåga att sätta makt bakom sina ord premieras inte. Att kalla en spade för en spade är en nödvändig början. De som går att utvisa – för evigt – ska utvisas. Det betyder att vi måste ändra Utlänningslagens kapitel 12 avseende verkställighet, vi måste faktiskt inte skydda brottslingar mer än vad Flyktingkonventionen säger.
Kommentaren togs bort efter 15 minuter. Undvik antaganden och spekulationer. Underbygg med fakta och referenser: Äntligen i DN. En krönika om dominansvåldet som även förklarar vilka det är som utövar det – och vilka det är som är dess offer bl.a. Ännu en kommentar på samma tema, att detta utgör hatbrott, togs bort efter två timmar. “Tänk på att alltid hålla dig till ämnet när du kommenterar”.
Vad ska vi göra när vi inte ens får skriva klartext? De här människorna för ett krig mot oss, de utsätter våra barn och ungdomar för sadistiskt våld och deras svepande undanflykter är ett rent hån mot vårt rättsamhälle. De vet att vi vet att de ljuger. De vet också vem som har det verkliga våldsmonopolet: de själva. Samtidigt som vi inte ens har kommit så långt att vi vågar identifiera gruppen av förövare, än mindre erkänna att det faktiskt är våra barn som drabbas. De vet det här! De ser våra myndigheter vrida sig som maskar för att hantera problemen utan att nämna vilket det egentliga problemet är – hatet. Och därför – givetvis – utan att komma någon vart. Visst hatar de oss. Men de föraktar oss också.
Jag kan inte låta bli att förstå den känslan. För jag hyser samma förakt mot den skurkregim som låtit detta förvärras år efter år, i antirasismens namn. Och Josefssons krönika, liksom min egen, avslutas i moll:
Striden på historiska nätforum blossar ofta upp och hätskheten i argumentationen står inte skotska nationalister och spanska katalonier långt efter. Till skillnad från den amerikanske texasbon eller nordstataren, som i första hand är amerikan, så få man lätt känslan av att det uppländska riksäpplet är en lika avskydd symbol i Falköping som stjärnbaneret är i Iran. Varför blir en förmodat enande symbol så provocerande för många svenskar? Kan det verkligen vara så att man bär på känslor av förlust och oförrätt begången mot förfäder som levde för över tusen år sedan? Svenska götars (liksom skånska ‘snapphanars’) behov att hävda sin lokalhistoria går tyvärr ofta mycket längre än vad stolthet över det egna motiverar; det handlar om en levande rivalitet med den rikshistoria som utgår från Uppsverige. Det är onödigt, destruktivt och rent av paradoxalt, eftersom det finns få landsändar där nationalkänslan är så starkt levande. Men det är absolut ingen slump. Det handlar om sentiment som skickligt skapats och utnyttjats av historiker som Lauritz Weibull och Erik Lönnroth, med en starkt antinationalistisk agenda. En agenda som inte har något alls med dagens angrepp mot nationalstaten, men som icke desto mindre naturligtvis har haft stor betydelse för att omintetgöra möjligheten att återskapa den nationalkänsla vi behöver för att säkerställa svensk kulturs överlevnad i tider då den s k mångkulturen hotar att översvämma oss.
Äldre Västgötalagen från början av 1200-talet och dess paragraf om att kungen kommer från norr är, lite ironiskt, ett av stöden för uppländsk hegemoni enligt Mats G. Larsson.
Vaggan
När Mats G. Larsson skrev sina böcker om Svea rikets vagga för 20 år sedan, så blev han både älskad och avskydd. Älskad, kanske mest för att han lugnt och sakligt påpekade ett antal ganska självklara faktum och stod upp för dem. Avskydd – av exakt samma skäl. ’Dina fiender kan förlåta dig för att du har fel, men aldrig för att du har rätt’. Jag har läst en hel del kritik av Larssons böcker och särskilt avseende ’Götarnas rike’ tenderar den att gå upp i falsett, även bland etablerade forskare.[1] Jag tror inte att Larsson hade avsikten att göra någon upprörd eller förminska någon landsändas rika kulturarv, lika lite som jag har nu. Götabygdernas inflytande i rikets styre under 1200-talet ligger dock många hundra år efter den tid då riksbildningen började och som jag vill lägga fokus på. Det är gemensamheten i den svenska historien vi ska fokusera på här, inte lokala självständighetssträvanden; det gemensamma svenska har ett ursprung och detta är vår historias mål att fånga.
Mats G. Larssons sannolikt mest hatade bok (2002). Mycket läsvärt – och billig, på Bokbörsen.
Sverige hade, när jag var liten på 70-talet, officiellt uppstått som självständig suverän nation först med Olof Skötkonung (med perioden i den Nordiska unionen som frivilligt undantag). Man hade alltså redan då hunnit detronisera samtliga Ynglingaättens historiska regenter från sina svenska kungadömen (genom att kalla dem sagokungar) och även 700-talets Sigurd Ring och Erik Segersälls historiskt fastslagna (inte bara av nationalromantikerna) regeringstid från 900-talet hade räknats bort. I dagens postmoderna myt är rikets historia förkortad ett par-tre århundraden till. Men den här historien kommer lägga fram bevis för att vi istället bör gå åt andra hållet. Och det finns massor med källor att ösa ur, som talar emot dagens rumphuggning av den svenska historien. Inte minst kontinuiteten i vårt DNA och en signifikant koncentration till just Uppsalaregionen avseende ytterst exklusiva arkeologiska fynd – spridda över 4.000 år. Här har under många sekel funnits en stark och mäktig centralmakt vars hegemoniska betydelse måste ha levt kvar som rester i myten även i perioder då makten varit svagare.
Det går att trovärdigt argumentera för att det svenska riket har en längre historia än någon annan idag levande nation på den europeiska kontinenten, om vi med en sådan syftar på kontinuitet i geografisk hemort, etnisk och kulturell homogenitet och en ledning som har haft makt och förmåga att hävda sin överhöghet på ett sätt som berättigade epitetet kung, åtminstone för samtiden. Vi kan också göra sannolikt att detta rikes utsträckning åtminstone periodvis har varit betydande och dominerat stora områden utanför både Mälardalen och nuvarande Sveriges gränser. Detta faktum har naturligtvis stor betydelse, om än en subjektiv sådan. Att ha rötter från långt tillbaka ger både stadga och förpliktigar. Att inte ha några rötter alls skapar vilsenhet.
Att vi då skulle börja räkna Sveriges rikes tillkomst från 1200-talet är en ultrakällkritisk, postmodern och närmast masochistiskt falsk blygsamhet; en lögn, vars enda funktion ser ut att vara försvagning av en (redan svag) nationalkänsla.[2] Men en sådan är nödvändig för att hålla det svenska i medvetandet; vår kultur, våra värderingar och det högst konkreta ackumulerade arv som vår välfärdsstat vilar på.Vi behöver detta för att hålla samman – och ge de nytillkomna en chans att anknyta till något. Så lokalpatrioter, lägg inte ned edra vapen, men förenen eder under en flagga, för detta ädla syfte förtjänar att höjas över allt käbbel och kiv.
Myten är så verklig som vi vill göra den till
Mats G. Larssons första bok (1998) om Svearikets ursprung gick bättre hem, kanske eftersom den inte var lika provocerande fokuserad på erövringen av Götariket, men har likväl ignorerats av historisk mainstream (Harrison et al) under 2000-talet och för de antinationalistiska postmodernisterna är boken direkt farlig, eftersom den bekräftar flera av de myter som en nationalkänsla behöver.
Alt+Delete ägnar sig åt den tänkbara historien. Till stora delar byggd på spekulation förstås, och därmed kan tyckas avfärdad. Men även den historia som stöttas av mer konkreta bevis förbigås ofta helt. Det anses vara suspekt att försöka härleda Svearikets uppkomst i Uppland; lite som att publicera namn på den som frias i domstol i brist på slutgiltiga bevis. Man tycks kräva naturvetenskaplig sanning, trots att sådan aldrig kommer gå att positivt bekräfta. I grunden bottnar denna ambition nog i humanisternas mindervärdeskomplex gentemot naturvetarna, sammanfattat i ett begrepp som sann klinisk vetenskap inte erkänner: myter. Forntiden anses tillhöra dessa myter. De har fått stå i motsats till allt som är rätt och sant – och vetenskapligt. Men själv gillar jag verkligen ordet! För mig står det för vad vi idag har kvar att upptäcka, och antagligen alltid kommer att ha kvar, såvida vi inte lär oss resa i tiden. Vad som är så fascinerande – bland annat – är att om det nu faktiskt blev möjligt att resa tillbaka till vår forntid så skulle vi få veta sanningen. Det finns ju en sådan – men bara en. Vi skulle få veta vilka myter som faktiskt stämmer och till vilken grad – för det är jag övertygad om: sanningen finns där ibland dem, det handlar bara om att kunna tolka myterna rätt. Och utan att våga ta avstamp i myten så går vi miste om mycket av det som gör historien så spännande och oförutsägbar.
En annan betydligt mer ideologisk fråga är den roll som myterna har för vår självbild. Under folkvandringstiden följde en skapelselegend med de kringvandrande folken, och till denna hörde en förklaring, sannolikt påhittad, på folkets namn och en regentlängd, som även den troligen var påhittad i sina tidigaste led. ’Typiska’ karaktärsdrag och viktiga händelser fanns också med i de länge säkert endast muntligen bevarade annalerna. Att dessa myter hade stor betydelse för t ex goternas och langobardernas identitet och sammanhållning har vi all anledning att förmoda, särskilt med hänsyn till att dessa folk under sina vandringar kom att blanda sig med många andra och på detta sätt växte kraftigt utan att tappa bort sitt namn, sin självuppfattning eller sina seder. De som anslöt måste ha antagit samma – sannolikt högt eftertraktade – identitet och låtit sig assimileras, troligen efter vederbörliga inträdesprov.
Viktor Rydbergs imponerande analys av den nordiska mytskatten från 1886, ingen har kommit i närheten av en lika genialisk och heltäckande bild, men de 1500 sidorna blev för mycket för de flesta. Sex års arbete som Rydberg aldrig fick det erkännande för som han var värd. Texten finns fritt tillgänglig på Runeberg.org.
Rydbergs ‘light-version’, Fädernas gudasaga, egentligen skriven för barn, gick bättre hem och går i ny upplaga på Bokus.
Vad gäller bl a visigoterna så lyckades inte ens kristnandet bryta ned den etniskt-kulturella identiteten; inte förrän i Spanien upphör folktraditionen att fylla sin funktion. Det är där deras vandringar slutar och deras identitet till slut försvinner i det spanska folkhavet. Liknande myter finns också bevarade i finsk-ugriska folkminoriteter ända in idag; utan dessa hade människor med en sådan bakgrund istället kallat sig ryssar för många generationer sedan. Att man i så fall även upphört att tala sitt modersmål är rimligt att utgå ifrån; ett minoritetsspråk har inget egenvärde utan identitet. Vi kan vara säkra på att sådana myter har åtföljt alla folk – de utgör tillsammans med språk och religion vad som konkret definierar ett sådant: etniska särdrag är ju alltid bara en fingervisning, med stor variation kring ett vagt medelvärde, dessutom oftast inte skilda från de närmaste grannfolkens. En historia och bakgrund är mycket mer konkret och den behövde inte vara sann, lika lite som trosbekännelsen. Denna myt eller historia, kunde de mer svårdefinierade kulturella särdragen sedan hängas upp på, utan att tappas bort. Myterna var alltså nödvändiga oavsett sanningsvärde. Om de därmed också var ’bra’ eller ’dåliga’ beror förstås på vilka kulturelement som folket ifråga bar med sig i övrigt.
Även konventioner som ’nationalstat’ eller ’kung’ är myter. Inte fysiska fenomen utan något vi människor har hittat på. De är förstås ändå ’sanna’ i en viktig mening: om de är kollektivt accepterade har de betydelse för oss. Nationen Sverige har naturligtvis det, liksom dess praktiska konsekvenser och förutsättningar i form av bl a medborgarskap, välfärd, försvar, utdebiterade skatter och givna gränser. Myter om det gamla Sveariket existerar också i våra medvetanden, precis som vår mer konkret fastställbara historia: just så som goterna, langobarderna och de finsk-ugriska minoritetsfolken delar vi en gemensam ursprungsmyt. Det är en skatt som inte är värd mycket för någon annan, men för oss svenskar har den – om vi själva vill – ett kulturellt ’affektionsvärde’ som är svårt att överskatta. Vi kan välja att känna stolthet, nyfikenhet eller fascination. Men framförallt har våra myter möjlighet att skänka oss en känsla av samhörighet; de ger oss något konkret att hänga upp vår kultur och nationella särdrag på. Sådant som verkligen har stor praktisk betydelse i vår vardag blir därmed lättare att bevara. Det blir också lättare att se en mening i vår gemensamma framtid. Men om myter och historia ska tillåtas spela en sådan roll för oss så måste de också först göras allmänt kända.
Räcker Snorres Edda och Svenska folkets underbara öden?
Grimbergs skolhistoriebok, Svenska folkets underbara öden. I flera band och många upplagor. En klassiker som står sig. Bokbörsen.
I dagens samhälle finns starka strömningar som tycker det här är nonsens – eller rent av något farligt. Hur eller när man kommer upptäcka att det inte är så vet jag inte, men att det kommer ske vågar jag sätta en peng på, eftersom jag är övertygad om att våra myter tvärtom är något positivt och viktigt för oss att behålla. Naturligtvis kan man då argumentera att det räcker gott med att gå tillbaka till källorna. Att läsa Snorres Edda rekommenderar jag gärna. Visst kan det också vara både nyttigt och underhållande att läsa Grimbergs ’Svenska folkets underbara öden’, folkskolans gamla lärobok, som när det t ex gäller beskrivningen av landsfadern Gustav Vasa är betydligt mer korrekt än senare läroböcker. Problemet är, förutom att många yngre har svårt att läsa det föråldrade språket, att massor med spännande rön har gjorts sedan Grimbergs dagar. Just forntiden är ju den delen som kunskapen om har ökat mest. Det är här denna historia kommer in. Moderna svenska historieböcker har skrivits med den förmenta ambitionen att förmedla ett kliniskt säkerställt händelseförlopp. Postmodern svensk historieskrivning är därmed urvattnad och syftar till att nedvärdera, förminska, dölja eller missleda oss bort från allt som är spännande, intressant och storslaget. Sådant som fångar vår fantasi och gör att vi upplever en önskan att knyta an till vårt ursprung. Att läsa Eddan eller Grimberg räcker inte för en modern historieintresserad. Vill man veta vad som kan eller rent av bör vara sant så måste man försöka knyta samman skriftkällorna med fynden – istället för att göra tvärtom.
Antropologin: myt och skvaller var våra första byggstenar
I boken ’Sapiens’ förklarar Yuval Harari att ’skvaller’ och ’myter’ varit avgörande för att ta vår art till toppen av näringspyramiden. Med ’skvaller’ menar Harari främst sådan information som krävs för att vi ska våga lita på varandra – eller inte. Skvallret gjorde det möjligt för våra tidigaste förfäder att hålla samman flockar på upp till 200 individer, betydligt större än schimpansernas – men fler än så kan inte ens vi människor hålla reda på. Vi behöver skapa personliga band och känna till de övriga individernas läggning och egenheter, om de går att lita på och hur gruppdynamiken fungerar – och redan för en grupp på 25 individer blir antalet teoretiskt möjliga kombinationer nära 13.000!
Mycket insiktsfullt om religionens och nationalkänslans/patritismens betydelse för människans utveckling. Finns också på Bokbörsen.
Man tror att även neandertalarna ägnade sig åt björnkult och kanske även kult av gudar såsom personifierade naturkrafter. Sådana trosföreställningar ökar känslan av samhörighet. Risken för missförstånd minskar och gruppen styrs lättare och mer förutsägbart mot gemensamma mål. Jägarsamhällena som kom till vårt land många tusen år senare vet vi hade trosuppfattningar som inte bara definierade deras folk i förhållande till andra utan som också troligen krävde och utövades av ett andligt ledarskap. Detta innebar ett embryo till mer utvecklade och hierarkiska strukturer. För att kunna bilda större samhällen och nationer var dock mer avancerade myter nödvändiga. Sådana som förenade grupper som var för stora för att hållas ihop av enbart personliga relationer. Det var dessa som gjorde hövdingadömen och – senare – stora nationer möjliga.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Detta var tredje delen av inledningen till min bok Alt+Delete: Vad du behöver veta om svensk historia. Föranmäl ditt intresse här!
[1] ’Svitjod’ 1998 och ’Götarnas riken’ 2002. Särskilt den senare retade somliga lokalpatrioter, främst i väst. När Martin Rundkvist, doktor i arkeologi vid Stockholms universitet (tillika politisk antinationalist), ett helt årtionde efteråt känner sig föranledd att försöka ge Larsson ännu en känga i ’Mead-Halls of the Eastern Geats’, 2011, så visar det hur känsligt ämnet tyvärr är. Argumenten har givits förut och är, delvis, relevanta. Men man ändrar inte på ett fundament genom att skära skåror i kanterna: Larssons bärande resonemang utgår från ortsnamnfloran, skriftkällorna och inte minst namnet på det gemensamma riket, det vill säga facit. Rundkvists partiella kritik förbigår detta med tystnad, men gör ändå anspråk på att avgå med segern – det är revisionism. Och bevisbördan ligger bara fastare förankrad hos dem som gör så.
[2] Kraftfullt understödd av våra egna historiker, amatörer såväl som professionella, alltsedan Lauritz Weibulls dagar via Erik Lönnroth till dagens Jan Guillou och Dick Harrison.
