Det har vänt nu. Vi är inne i fas TVÅ. Den som innebär att förnekelsen släppt och krisinsikten kommit. Inte överallt förstås. Men i frontlinjen, Sveriges 100 fattigaste kommuner. Det kan låta bra. Men det är det förstås inte. Krisinsikten beror på att krisen är både verklig och oundviklig. Men insikten, när den når de ständiga förnekarna, är förstås varken total eller det minsta självrannsakande.
*
Över 100 kommuner i Sverige står idag inför faktum, ett folkbyte från skattebetalande, arbetsföra svenskar till bidragstagande outbildade människor från Mellersta östern, Somalia och Afghanistan. Människor som vi till stora delar måste acceptera kommer kvarstå utanför arbetskraften i resten av sina liv. Med den obefintliga betalningsförmåga dessa människor genererar som grupp så är de kommuner de hamnat i ofrånkomligt döende delar av det som fram till nu kallats för Välfärdssverige. Skulle bidragen från resten av Sverige strypas så skulle dessa kommuner omedelbart hamna i en u-landssituation som påminner om de fattigaste delarna av Afrika.
*
De drygt 100 kommunerna är därför bortom all räddning. Folkbytet är irreversibelt. Det handlar om en ny befolkning som redan nått 40% eller mer, när andra generationen (och tredje) inkluderas, och där nativiteten bland de bidragsberoende är tre, medan den i den infödda svenska delen är långt under ett. Det sistnämnda beror på att arbetsföra människor i produktiv ålder i rask takt flyttar ut. En utveckling som accelererar och blir självgenererande. Inom tio-femton år så kommer de flesta av dessa kommuner i princip endast ha kvar sin äldre svenska befolkning.
*
Den svenska samhällskroppen har alltså drabbats av leukemi. Den är dock ännu inte säkert dödlig. Men Riksdagen har ett beslut att fatta: hur stora delar av vår hud och kroppsdelar måste skäras bort?
*
Som demonstrationerna i Bengtsfors visar så är den spontana reaktionen ilska över neddragningar inom välfärden. Skolan förstås. Sjukvården. Att demonstrera mot våld och kriminalitet är fortfarande lite tabu. Och att peka ut de nytillkomna – eller dem som tagit hit dem – det är det ingen som gör. Demonstranterna är nämligen i de flesta fall djupt medansvariga. Man har röstat för det här. Och man vill bevara sitt, som man ser det, “ansvarstagande och empatiska ställningstagande”. Samvetsömma som man är.*
Därför är det självklart för alla i tåget att skylla på de ’rika’. Nej inte rika privatpersoner, utan rika kommuner. Detta är det narrativ som nu ska tröskas. Om och om igen. De elaka rika kommunerna runt storstäderna som skickat sina bidragstagande flyktingar till de oskyldiga små fattigkusinerna på landet. När Expressens långa reportage är nästan slut, så har det vevats säkert fem, sex gånger: budskapet om att man orättvist utsätts för social dumping. Först då kommer det: läraren som försynt påpekar att alla visste att statens bidrag bara skulle räcka i två år.
*
De där pengarna som ledde till Klondikestämning i Härnösand och Hässleholm. Resten av livstidsbidragstagarnas försörjning skulle ju ni själva stå för. Eller trodde ni verkligen på att de skulle gå från tärande till närande direkt? Gick ni på er egen retorik? Nu vill man låtsas som att det kommer ta ‘lite längre tid’. Men sanningen är ju att det i de flesta fall handlar om livstid.
*
I Uppdrag Gransknings reportage om Filipstad var det samma tycka-synd-om-stämning som trummades ihop: kommunens eget ansvar var noll och intet. Liksom invånarnas, som i 18 år röstat S – och fortsatt att göra det. Socialbidragsbudgeten som skenat till mångdubbla belopp betalas redan som det är med kommunala skatteutjämningspengar – liksom de snällanställda kvinnorna i slöja som satts att lära ut svenska värderingar till ännu mer nyligen tillkomna. Och integrationsansvarig erkänner: det bästa med detta är att alla fattat nu. Detta är vad vi får leva med.
*
Den som inbillar sig att det kommer räcka att skära i skolan några miljoner, tar grundligt fel. Dessa samhällen och bygder har fattat beslut som innebär att man dödat sig själva. Och även om vi satsar miljarder kommer de att fullfölja sin självvalda folkbytesmetamorfos. Men receptet enligt de ansvariga (regering, såväl som på kommunnivå) är nu att vi andra ändå måste ta konsekvenserna av deras harakiri. Det är vi som ska betala, så att detta kan fortgå. Folkbytta eller inte, städer och orter ska ges livsuppehållande andning till priset av mångmiljardbelopp, trots att vi redan nu kan säga att de aldrig kommer kunna räddas.
*
Dessa mångmiljardbelopp är blodet i Sveriges övriga samhällskropp, det man vill är bokstavligen att det tappas på golvet till ingen nytta alls. För den som tror att åderlåtning med iglar är en fungerande vårdform så kanske det här låter bra. För alla andra måste det stå klart att varje försök att rädda de redan dödsdömda delarna av Sverige innebär att vi också dödar de delar som fortfarande går att räddas, även om även de är allt annat än friska. Och vars skuld i det som skett faktiskt är lika liten.
*
Så vad kan vi då göra? Jag raljerade i min förra krönika om Filipstad om att de som röstat borde stanna kvar. Det kommer de dock inte göra om vi inte tvingar dem. Så vad vi kan enklast göra är att låta folkbytet fortgå. Sätta en gräns: dessa kan räddas, dessa inte. Sätta krav och kontroller på dem som ligger över ribban. De som är bortom all räddning får däremot en särskild status, som tvångsförvaltade territorier av staten. Från sådana ska man inte kunna flytta till det ännu levande Sverige utan att kunna ordna med egen försörjning. Leukemin får nämligen under inga omständigheter sprida sig.
*
Om man däremot önskar återvända till ett ursprungsland, så ska vi ge ett flyttbidrag förstås. Om något sekel kanske svenska nybyggare åter kan ta dessa bygder i anspråk i så fall. Hoppas bara att läxan då är lärd.
Magnus StenlundSunt Förnuft https://www.expressen.se/gt/qs/nodropet-fran-kriskommunerna/
https://www.svtplay.se/video/23447398/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-sasong-20-larmet-fran-filipstad
