Konjunkturen: Direktörernas pessimism har sällan varit mer befogad.

Jag hör, som ni väl redan vet, inte till optimisterna avseende den svenska konjunkturen. Eller Europas. Eller den globala. Det är svårt at vara det om man vänder blicken mot de allt större ackumulerade obalanser som ekonomin ger prov på. Globalt handlar det om den onaturligt låga kostnaden för kapital, som inte ser ut att ändras under överskådlig tid, men som går på tvärs mot all ekonomisk teori. Låt mig gärna tillstå att jag inte begriper allt som händer, och att jag inte heller håller mig uppdaterad på samma sätt som jag gjorde när jag arbetade som kreditanalyschef på SEB, men det finns heller ingen som på ett trovärdig sätt har lyckats förklara varför den låga räntan skulle representera ett nytt jämviktstillstånd. Tvärtom låter ledande beslutsfattare lika förvirrade som de gjorde före 90-talskrisen eller just före att IT-bubblan sprack i början på 2000-talet. Man vill intala sig att det är något nytt som ändrat de ekonomiska lagarna och vad skulle det vara? Så hittar man internet, sociala medier, folkomflyttningar och AI (Artificiell Intelligens), som man sedan, mer eller mindre krystat försöker få oss att tro skulle ha förändrat tidigare axiom.

Konjunkturen är lånedriven, sådant varar inte för evigt

Jag tror inte på det. Vad jag säkert vet är att nuvarande konjunktur är lånefinansierad och att det inte kommer vara möjligt för företag, kommuner eller privatpersoner att låna mer i all oändlighet, för även om man knappt betalar ränta alls, så blir amorteringarna för tunga. Jag vet också att när förtroendet för låntagare viker så vill ingen låna ut pengar till dem längre. För att refinansiera korta lån måste länder, som inte vill gå i kk, betala skyhögt. Det gäller förstås Grekland, men också länder som Argentina och Turkiet, där man haft god kredit intill nyligen. Det kommer också gälla svenska småkommuner. Och bostadsägare som förlorat sina arbeten. A-kassan idag ger som mest knappt 16.000:- – på grund av stillastående tak i försäkringen – och det är relativt sett mycket mindre än vad man fick ut 1993, när de riktiga pärlorna bland Djursholmsvillorna började reas ut för under 2 miljoner kronor styck.

Global oro stillad för tillfället men finns kvar

Att Donald Trump än en gång lyckats undvika att starta ett nytt krig ska vi alla vara tacksamma för, även de som aldrig gör annat än spyr galla över honom, men sanningen är att konfliktlinjerna såväl med Iran som med Kina ligger kvar. Att Storbritanniens Brexit på samma sätt ser ut att skötas snyggare än någon vågat tro, beror på ännu en hatad mans politiska fingertoppskänsla, men för en kamrer smäller trots allt den tullmur som skapas mellan oss och vår fjärde största handelspartner högst, åtminstone på kort sikt. Och varför skulle den inte göra det? Det är ju på vår allt billigare export som svensk industris framgångssaga har byggt under de senaste fem åren – tullar gör den tvärtom dyrare.

Svenska direktörer: inte dumma, men lata och fega

Svenska direktörer är inte dumma i huvudet. Men de har blivit mycket lata. Den ständiga deprecieringen av kronan har gjort att de inte behöver skapa nya innovationer för att sälja. Hemmamarknaden har samtidigt skyddats av allt dyrare import. Visst kommer kronan kunna fortsätta nedåt. Allt tyder ju på det. Och visst finns det möjligen även ett slags rationellt argument varför aktiemarknaden gått som en raket: det saknas andra investeringsalternativ. Och företagsvinsterna har inte heller drabbats av alla problem som ett sönderslaget samhälle inneburit för arbetstagarna. Därför har man låtit sig mutas. Såväl direktörer som anställda har varit moltysta så länge som de fått sin lön. Men nu?

Affärsvärldens artikel är deprimerande lång, men utan betalvägg och förtjänar att läsas till punkt. Det är en utmärkt sammanfattning om hur de kvartalsvinstjagande ser på saken. Och det är ju de som bestämmer. För första gången sedan den här typen av mätningar startade så är man nu inte bara pessimistisk om ekonomin i stort utan även ifråga om sin egen bransch. Det är vad som också avgör hur man faktiskt agerar. För att företaget inte ska gå i konkurs (och ägarna förlora sin vinstmaskin och även direktören förlora sin lön) så måste man vidta åtgärder. Och dessa består i personalneddragningar. Sådana aviseras alltså nu för 2020.

Svensk ekonomi är ett korthus

Detta är på mikronivå rationellt och nödvändigt, inget att säga om. På makronivå innebär det däremot en stor risk för att en konjunkturnedgång löses ut. Och för ett land med så stora ackumulerade ekonomiska obalanser som Sverige så är det mycket farligt. En fallen bricka fäller nästa. Kommunerna tvingar staten att betala för dem. Staten tvingas börja betala för sina lån till utlandet. Man höjer skatterna. Konsumenterna drar öronen åt sig, några tvingas sälja sina hus. Stillestånd på bostadsmarknaden följs – om inget görs – av kraftig nedgång i bostadspriser. Fler som inte kan betala sina lån. Bankkris. Det är just sådana här dominospel som regimen lyckats undvika genom fejkad statistik och genom att tvinga riksbanken att hålla nere räntorna. Genom att muta näringslivet med devalveringar och statliga investeringar i en flyktingindustri. Det är framtidens pengar man lånat av. Våra barns och sådant som behövts i sådan infrastruktur som behövs för att upprätthålla trenderna bortom nästa konjunktur.

Vår Boeing kan inte flyga i evighet, kapten!

För att uttrycka det enkelt: det är svårt att vara optimist bara för att vår Boeing fortfarande har gott om luft under vingarna, trots att vi flugit mer än dubbelt så långt och högt som vi brukar. Flygtiden är alltid begränsad. Man behöver inte vara kapten ombord för att fatta det.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft