Trygghetssystemen mjölkas, den dolda skatten är på 208 miljarder. Direkt in i massinvandringsbudgeten.

En skatt är en skatt och en avgift en avgift. De senare ska gå till något specifikt, som man får tillbaka, annars är det ingen avgift. Den s k socialavgiften heter så för att den ska betala för vår trygghet. Pengarna ska alltså gå direkt till våra trygghetssystem, för ålderspension, sjukförsäkring, föräldraförsäkring, arbetsskada mm. Den totala avgiften som arbetsgivaren tar ut har legat ganska stilla över åren, i procent räknat. Men det finns en gökunge i boet. Den allmänna löneavgiften. Denna har inte nöjt sig med att få del av den allmänna löneutvecklingen, den har behövt mer. Den kallas för ‘avgift’, men det är orwellska, för det är ingen avgift alls. Den går inte till trygghetssystemen, utan rakt ner i statens djupa fickor.

Vad händer med en underfinansierad trygghet?

Vi bör naturligtvis fundera över varför den behöver fyllas på på detta sätt. Men vi kan börja med att konstatera vad som händer med tryggheten, som alltså därmed inte alls ökar i takt med lönerna. Bara sedan 2014 har i själva verket dessa trygghetsinbetalningar minskat med över 8 procent relativt lönerna. Det säger sig självt att man då måste fylla på på annat sätt. Som genom att höja pensionsåldern t ex. Eller minska förmånerna, som efterlevandepensionen. Man kan också frysa taknivåerna, och låta höjningarna i övrigt följa en annan och slöare ‘tidtabell’, som för a-kassa och sjukförsäkring, som följer index som hela tiden sackar efter. Det innebär konkret att tryggheten minskar.

Taken i tryggheten: varken sjuklön eller pension räcker till för majoriteten

Värst är förstås takeffekten. Tryggheten gäller ju bara inkomster upp till 30 300:- i månaden (2018). Alla s k socialavgifter på överskjutande inkomst går till staten. Ka-ching! Länge stal man bara från de ‘rika’. D v s i lite grova drag de 48% av svenska folket som inte röstade på sossarna och vänstern. En extraskatt – utöver den progressiva höjningen av inkomstskatt, som ni ju känner till och som också kan diskuteras rättvisan i, eftersom den börjar redan långt ned i vanliga människors inkomstnivåer. Detta har man låtsats ingenting om, majoritetsförtryck i sin prydno. Men idag är det en klar majoritet av de heltidsarbetande som tjänar mer än 30.000:-. Stölden i form av takeffekt berör alltså alla dessa. Men inte heller nu vill man låtsas om saken: en civilingenjör med 60.000:- i månaden som blir sjuk, får bara en tredjedel av detta ur försäkringen. Det är inte mycket till trygghet. Har man en kostnadskostym som matchar den tidigare lönen så får man problem om sjukdomen varar länge.

Den allmänna löneavgiften är inte en avgift utan legitimerad stöld

Men detta är inte nog för den alltid snyltande staten. Man stjäl inte bara ur majoritetens fickor utan ur allas. Den allmänna löneavgiften uppfanns 1995, och var en del i svenska statens skuldsanering efter 90-talskrisen. Då låg den på 1,5%. Det var inte mycket att säga om kanske, det var nödvändigt, men det var fult att kalla den för avgift. Vi som trodde att 90-talskrisen var löst sedan länge och skatten därmed borta tror dock fel verkar det. Tvärtom så har den hela tiden stigit, såsom svenska skatter har en tendens att göra, särskilt när de är dolda.

Persson höjde först, med 80%. Sedan dess har regeringar hjälpts åt.

Först höjdes den av regeringen Persson till 2,69%. Nästan 80%! Ja, det var ju en kris i början på 2000-talet också… Men sen då? Ja, sen steg den ännu fortare. NewsVoice har skrivit om detta och Hedi Habib, med partibeteckningen till vänster, försöker få det att se ut om det mest var Reinfelds regerings förtjänst, genom att felaktigt påstå att hela höjningen därnäst, upp till hela 9,23%, mer än en tredubbling, skulle ha skett i ett slag 2011, men sanningen är att alla regeringar har hjälpt till med höjningarna både före och efter.

Habib ska i övrigt ha cred för artikeln eftersom detta måste göras känt; uppgifterna har annars redan spridits, bl a av Svenskt Näringsliv. Man kan som en parentes undra över varför Leif Östling sparkades från SN, när han frågade vad fan man fick för pengarna, när just denna tarvliga ‘avgift’ var ett av alla skäl som kunde anföras till stöd för Östlings påpekande. Det hade varit ett utmärkt tillfälle att vända publiciteten till något bra om detta tagits upp då, men SN fegade som bekant ur istället.

Löfven har höjt tre gånger till. Under brinnande högkonjunktur.

Löfven har höjt löneavgiften tre gånger under sin tid – hittills. Nu är den allmänna löneavgiften 11,62% av lönen. Det innebär att 37% av alla socialavgifter går direkt till staten för att täcka löpande utgifter. Och vilka är det då? Vi har ju haft en högkonjunktur. Statsskulden är rekordlåg. Räntorna är noll. Inga kriser sedan Framfab gick i kk. Ni vet det redan. Det är importen av bidragstagare som är problemet. Flyktingmottagningskostnader på ca 40 miljarder är den lilla delen, och den enda som är särredovisad i statsbudgeten. Kostnaderna tas i allt högre utsträckning av kommunerna, vilket det ökade kommunstödet nu bekräftar. Sedan har vi kriminalitet, sjukvård och snällanställningar i offentlig sektor som inte behövs oavsett om de subventioneras öppet eller inte. Men de kostar.

Varför tjänar norrmän och danskar 50% mer men betalar hälften i sociala avgifter?

Och vi sticker sannerligen ut om man gör en jämförelse med andra länder, såsom Habib gjort:

Enligt Catharina Bäck på Svenskt Näringsliv så gav löneavgiften förra året hela 193 miljarder. Rakt ned i alla de utgiftshål Löfven själv borrat, istället för att sättas in i trygghetssystemen. Bara den höjning som man genomfört i år, över 8% höjning, kommer göra att det beloppet stiger till 208 miljarder (allmänna löneökningar bör ge ytterligare ett antal miljarder, men lönesumman totalt vet vi ju ingenting säkert om).

Grupp mot grupp. Rakt av.

Här har vi den dolda kostnaden för invandringen alltså: grupp mot grupp, rakt av på ett bräde: 208 miljarder 2020, exponentiellt ökande och upp med 8% bara sedan ett år. Och utöver vad svenskarna betalar krona för krona i trygghet till de nyanländas uppehåll, ser vi i samtidiga förluster i välfärd, sämre skola och minimering av försvar, eftersläpande underhåll av infrastruktur. Trots stölden från trygghetssystemen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft