Rättsstaten krackelerar – därför måste namn på grova brottslingar publiceras

Enligt en ny rapport publicerad på SVT så har media blivit mer restriktiv att publicera namn på brottslingar. Men inne i artikeln får vi klart för oss att det bara är halva sanningen. Det är de grova våldsbrottslingarnas namn man undviker att nämna. Samtidigt har man blivit alltmer glada i att sätta ut namn på dem som döms för mer lindriga brott. 

Låt oss undvika den retoriska frågan om det finns någon logik i det här, för det både gör det – och inte.  

Vi börjar från början istället. Bör vi publicera grova våldsbrottslingars namn? Det är långt ifrån självklart. Ända sedan femtiotalet har svensk press varit återhållsamma med sådana så kallade uthängningar. Samhället ska inte straffa två gånger säger man. Jag tror det flesta är överens om att det är en sympatisk princip för ett fungerande rättssamhälle. Ännu mer så naturligtvis när det gäller människor som är anklagade för brott men inte ännu är dömda. Att låta sådana människors namn komma till offentligheten skulle kunna skada dem för alltid – även efter en eventuellt friande dom. För vi vet ju alla hur det resoneras – ingen rök utan eld. Dessutom kommer det finnas gott om sådana uppfattningar spridda på nätet, som ger stöd för den som vill tro det värsta.

Men rättstryggheten då?

Rättssäkerheten för den anklagade, såväl som för den dömde, måste dock alltid vägas mot allmänhetens intresse av rättstrygghet – att kunna lita på att brottslingar drabbas av samhällets sanktioner. Den här ledaren vill hävda att ju liberalare och kortare straff samhället utdömer, desto större anledning finns det för allmänheten att veta vem som dömts för sådana här brott. Med den praxis som Sverige har ifråga om frihetsberövanden som straff, så är det inte osannolikt att även mördare och grova våldtäktsmän befinner sig i sitt hem, i så kallad öppenvård, inom mindre än ett eller ett par år. Detta gäller särskilt de minderåriga – och de officiellt minderåriga, de män som tagits hit på helt uppdiktade grunder. De kan få öppenvård hela voltan, och den behöver inte vara längre än att tiden räknas i månader. Inte nog med att sådana sanktioner stämmer illa med gemene mans rättsuppfattning, det finns uppenbara risker att de då begår nya brott. Här är det bästa försvaret mot detta givetvis att låsa in dem under längre tid. Men om man nu inte gör det? Då blir det ännu viktigare för allmänheten att veta vem som döms och hur länge. För att kunna skydda sig.

Döms man verkligen två gånger?

Vi måste också fundera över om inte argumentet ‘att man döms två gånger’ upprepas helt slentrianmässigt, utan att man reflekterat över om det stämmer. Just när det gäller grova våldsbrott så är det ytterst sällan detta utgör förstagångsbrott och ännu mer sällan att dessa väljer att lämna den brottsliga banan. Den sorgliga realiteten är att dessa brottslingar lever i en subkultur där deras grova brott snarare anses meriterande. Om vi nu ponerar att de faktiskt får sitta inne den tid allmänheten anser rimlig minst fem, kanske tio år eller mer, vad är det då som talar för att en namnpublicering vid voltans början skulle skada dem? Vid det laget är deras namn för länge sedan glömda, nedsänkta i det djupa träsk av våldsbrott som Sverige plågas av idag.

Closure

Vad nytta tjänar då en sådan publiceringen kan man å andra sidan fråga sig? Jag skulle vilja hävda att det finns ett behov av s k closure, inte bara för närmast anhöriga, utan för alla medlemmar i det laglydiga samhälle som läser om det begångna brottet. Vi behöver veta vem den skyldige var, hur han såg ut och att han fick sitt straff. Det får oss att må bättre och att gå vidare. Eller, skulle få oss att må bättre, om det verkligen var så att ett rimligt straff utmättes.

Varför inte utvisning?

Just här ligger ju förstås den egentliga anledningen till att man inte vill publicera namn på förbrytarna. Skulle vi se en bild av dem och läsa deras namn, tillsammans med uppgifter om brottet och offret, så blir våldshandlingen så mycket tydligare för oss. Vi – inte bara traditionella högerväljare – skulle då reagera hårdare på alltför lindrigt utmätta straff, uppenbart felregistrerade uppgifter om ålder, och utestående frågor om varför inte utvisning var en del i straffmätningen, eller ens yrkades av åklagaren. Systemet skulle helt enkelt bli mer transparent och avvikelsen mellan vad politiker och kriminologer tycker jämfört med folk i allmänhet, skulle komma i dagen.

Tror du att alla vet redan? Bara att se är att veta

Utvisningar, sa jag. Och där är förstås nästa krux. Det viktigaste. Alla skulle snabbt bli klara över hur överväldigande stor överrepresentationen bland de utlandsfödda och första generationens invandrare faktiskt är. En lång rad med bilder på mörkhyade med svåruttalade efternamn, bara avbruten av enstaka ‘vanliga svenska’ våldsbrottslingar, det är just exakt vad publicering av dessa namn skulle generera, och det är just en sådan som politikerna till varje pris vill undvika. Efter en sån kavalkad så skulle nämligen lögnerna bli omöjliga att upprätthålla, det skulle skapa starka reaktioner och krav på meningsfulla åtgärder. Att se är att veta – på riktigt.

Efter metoo är det fritt fram – fortfarande.

Men vad är det då istället som sker? Sanningen är att media har inte alls blivit generellt mer restriktiva att publicera namn på brottslingar. Det gäller just bara de grova förbrytarna. Som ni säkert vet, så skedde ett kraftigt trendskifte för tre år sedan, då metoodrevet härjade fritt. Då ansågs det fritt fram att hänga ut män för anklagelser om begångna sexbrott så många år tillbaka i tiden att de inte sällan redan var preskriberade, och i andra fall var anklagelserna så illa underbyggda att de överhuvudtaget inte hade ansetts förtjäna publicering, namn eller inte namn. Det må ha varit en och annan skyldig bland de utpekade, men många var också de oskyldigt anklagade, och ytterst få blev dömda i domstol. Av allmänhet, kolleger, vänner, bekanta och familj blev man istället desto hårdare dömda. Liksom av arbetsgivare, som behandlade dem som heta potatisar som man inte nog snabbt kunde göra sig av med. Få, om ens någon av offren för denna lynchvåg har kunnat återstarta sina karriärer, många blev av med bekantskapskretsen, en del sin fru och familj. Några gick så långt att de tog sina egna liv.

Det här är varför pressetiken finns. Eller fanns.

Detta är alltså just sådana effekter det pressetiska påbudet att inte namnpublicera är avsedda att förhindra. Och som pressombudsmannen gav i stort sett hela MSM bakläxa och en ordentligt knäpp på näsan efter Metoo för. Men – förstås – utan några som helst personliga straff för de närmast ansvariga. Det kanske man borde ha fått?Det är nämligen så att det är för sådana här brott man nu konstaterar att benägenheten att namnpublicera ökat.

Metoodrevet gällde faktiskt inte grovt kriminella, utan människor som var fast förankrade i det laglydiga samhället, de bidrog till samhällsnyttan, betalade skatt och drabbades långt hårdare av medias dom än vad några månaders fängelse skulle ha inneburit för dem. Och med så korta straff som dessa brott leder till eller bör leda till efter fällning, så är dessutom risken uppenbar att dessa namn, de få som faktiskt dömdes, finns kvar i allmänhetens medvetanden. Vilket av allt att döma tycks också vara den närmast åsyftade effekten. I pöbelns ögon räcker nämligen inte fängelsestraff i dessa fall. Samma pöbel som sedan tycker att de grova våldsbrottslingarna varken ska låsas in eller namnges.

De oskyldigt anklagade – och de orättfärdigt friade

Det grövsta övertrampet i metoo gällde förstås behandlingen av de oskyldigt anklagade. Men skådeprocessen mot den s k kulturprofilen som faktiskt fälldes, mot sitt nekande och helt i avsaknad av tekniska bevis, visar också att de principer som styrt rättssamhället helt kunnat slängas överbord, med denna dom fick pöbeln vad den skrek efter. När den sedan ställs mot hur domstolsaktivisterna agerar mot de grova våldsbrottslingarna så blir den extra upprörande, eftersom man då tillämpar beviskrav som är groteskt höga, med rättssäkerheten som svepskäl. Såväl Göta som Svea Hovrätt har nyligen friat män för mord och grova vapenbrott, samtidigt som man underkänt nödvärn och fällt för ‘oaktsam våldtäkt’ med rättsskäl som alla med sunt förnuft kan konstatera innebär att man låtit de skyldiga gå medan de oskyldiga straffats.

Det är den här ledarens uppfattning att när rättstryggheten har försvunnit totalt, alla principer kastats överbord av domstolarna, och systemmedia vänder upp och ned på sina pressetiska principer, då finns det faktiskt fog för att publicera namn även på dem som rättvisan låtit komma undan. Det är ju inte ett dubbelt straff. Inte ens ett halvt. Men ändå något.

Vad det egentligen handlar om vet vi ju allihopa. De grova brottslingarna är till övervägande del flyktingar och med utlandsbakgrund. De metooanklagade är vita, svenska män. Det är inte bara exempel på rasism och sexism i dess allra grövsta form. Det är exempel på en rättsstat i förfall. Och det måste vi berätta om.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft