Publicerad 1 kommentar

Alt+Delete. Vad du behöver veta om svensk historia. Del 2.

I bokens inledning är ambitionen att förklara vad som gör det möjligt att rekonstruera fornhistorien, liksom att förklara varför det är så viktigt att det görs. I det första avsnittet beskrev jag språkvetenskapen och hur denna kan fogas samman med religionshistorikernas ansträngningar. I det här avsnittet ska vi titta på topologin och myten, som i båda fallen är grovt underskattade förklaringsfaktorer.

Verkligheten är som vi vet mer komplex, slumpmässig och fantastisk än vad historieböckerna kan vara. Undantag och tillfälligheter är sådant som historievetenskapen och arkeologin har svårt att etablera som sanning – och därför helst undviker. Det ligger i sakens natur: det alltför avvikande är det få som vågar tro på, än mindre kalla för historiskt. Vetenskapen skulle aldrig ha kunnat förutspå utgången av grekernas kamp mot perserna eller Leif Erikssons resa till Amerika och historieskrivning utan dokument måste naturligtvis bygga på ’rimliga sannolikheter’. Men det betyder ju inte att Goliat alltid måste vinna – bara att den som vill hävda något annat har bevisbördan. En kastad handske som vi här gärna tar upp.

Uppland och Uppsala: en unik topografi och en lika unik myt

En bok om svensk forntidshistoria börjar med självklarhet i Uppland. Mälardalens centrala betydelse för den politiska utvecklingen i norra Europa är också just en sådan tillsynes osannolik anomali, som kräver sin motivering. Regionen ligger för långt norrut, för långt ifrån de stora befolkningskoncentrationerna och deras militära förmåga och ekonomiska makt; för långt ifrån där allt händer, teknisk utveckling, kultur och förfining. Detsamma gäller förstås i det europeiska perspektivet Sverige i sin helhet. Man sätter gärna frågetecken på allt som är alltför extraordinärt och utgår ifrån att det handlar om slump eller att det nog ändå måste ha skett längre söderut. Den metodiken bekräftar sedan sig själv: antaganden som någon historiker går i god för citeras och blir svårare och svårare att ändra på. När så en dag en svensk statsminister hävdar att det inte finns någon svensk kultur alls, så är det nog inte (bara) politiskt spel, utan exempel på en lika djup som väl spridd okunnighet. För när något upprepas tillräckligt ofta av många auktoriteter, en lista till vilken statsministern lagt sitt namn, så blir det ’en sanning’. 

En skärgård som inte finns någon annanstans än här

Är du stockholmare så tycker jag att du har rätt att kalla din skärgård för en av världens vackraste miljöer. Men en gång i tiden var den inte bara mycket större, utan något ännu mer betydelsefullt. Forntidens Mälardalen erbjöd en unik och strategiskt ytterst attraktiv topologi. Före landhöjningen var neolitikum och bronsålderns Uppland ett enormt skärgårdslandskap och hade också ett betydligt varmare klimat än nu, ungefär motsvarande dagens sydtyska. Det var därför närmast ofrånkomligt att stora flyttningar norrut pågick under denna tid. Det perifera läget var också delvis en synvilla: i en tid utan landsvägar var havet  – för den sjökunnige – en motorväg, ingen barriär. För andra däremot gällde det omvända och detta innebar konkret att regionen var mindre utsatt för angrepp, ett förhållande som gällt långt in i modern tid. Vi har därför också haft en kontinuitet som varit omöjlig att upprätthålla på mer centrala platser. 

Stockholms skärgård är bara en liten rest av den enorma vattenlabyrint som för 3.000 år sedan fortfarande täckte större delen av östra Mellansverige.

Men hela Skandinavium ligger ju mer eller mindre avsides? Jo, men det verkligt unika med Uppland bestod just i myllret av vattenvägar. Fiske och säljakt kunde förse upplandsborna med stapelföda och fungera som reservkost vid tillfälliga nödår; stora landdjur som t ex älg var lättare att jaga när vattnet skar av möjliga flyktvägar – dessa extremt gynnsamma lokala förutsättningar är sannolikt en viktig anledning till att man här under en period efter indoeuropéernas ankomst generellt upphörde med jordbruket. Näringsrika strandängar fungerade också utmärkt som beten för boskap – och nya sådana marker öppnade sig hela tiden i takt med markhöjningen. Men viktigast av allt: i en tid när väglöst land med skogar och myrar dominerade så var vattenvägarna överlägsna för den interna samfärdseln. Ingenstans fanns lika goda förutsättningar att samla en större bygd under en gemensam ledning. Och inte heller fanns lika goda anledningar att göra detta, än för ett gemensamt försvar.

Stockholms tunnelbana är inte på långa vägar (sic!) så finmaskigt som Upplands vattenvägnät var. Knöt samman en stor bygd på ett sätt som ingen annan, före landsvägarnas tid. Men bara för den som hade kartan i huvudet. (Statens Geologiska Undersökningars karta, bearbetad av författaren, med tillagda gamla orts- och bygdenamn.)

Förutsätter vi en förekomst av vårdkasar och spanare så hade bygderna längre in i denna enorma skärgård utomordentliga möjligheter att vid angrepp sätta i stånd ett försvar eller i värsta fall gömma sig själva och sina ägodelar. Flera mils labyrintiska farvägar försvårade givetvis ett anfall även av det enkla skälet att förutbestämda mål var svåra att hitta till – och nästan lika svåra att hitta från. Var man t.ex. ute efter slavar, så var det här ett knepigt ställe att ta dem på; kostnaden i form av restid och den höga risken i förhållande till avkastningen gör att det finns goda skäl att starkt betvivla sådana teorier.[1] Att upplänningarna var ett sjöfarande folk just som Tacitus säger, är med dessa förutsättningar en nödvändig självklarhet. Deras skepp var dessutom väl anpassade till skärgården på ett sätt som långväga angripares förmodligen inte var; man kunde smidigt eda över fast mark och på så vis ta genvägar för att komma ifatt eller undan en  angripares större fartyg och man kunde passera över grynnor som mer djupgående båtar riskerade att fastna på. 

Ur Åsa M. Larssons bok BREAKING AND MAKING BODIES AND POTS, 2009. Stridsyxornas första bosättningar i Sverige. Mälaren och Hjälmaren var en havsvik då, för 5.000 år sedan; nätet av vattenvägar i NV Uppland antyds bara på denna bild.

Läget var också strategiskt utmärkt även för handel och annan kommunikation. Kvinnor, lerkärl och yxor vet vi att man ’importerade’ österifrån via Åland. Pälsar och skinn kom norrifrån, liksom så småningom järnet, som man även hämtade i inlandet. Närheten till bärnsten på andra sidan Östersjön bör också ha haft betydelse, när bronsålderns centraleuropeiska Úněticekultur försvann och handelsvägarna på kontinenten ritades om. Vägen via Åland och längs den svenska kusten var ingen omväg för dem som skulle söderut mot södra Östersjöns flodmynningar, och rent av en genväg till Jylland – och vidare till tennet som kom från Cornwall via Nordsjön.

Samarbeten över så här pass stora områden, organiserade så fast att de möjligen även skulle kunna kallas ’riken’, är förstås kontroversiella och svåra att leda i bevis, kanske är det också mer relevant att göra en jämförelse med den tyska Hansan under medeltiden. Men etableringen under neolitikum och den under bronsåldern begynnande rikedomen, med paralleller till rika fyndorter i nuvarande Danmark och Tyskland, visar att här fanns ett embryo redan från början till senare tiders sveamakt. Topografi och läge skapar i själva verket en logik som inte bara möjliggör dominans, den är svår att undvika. Detta kommer mer i detalj argumenteras för i boken, men huvudbevisningen består alltså i den topografiska formation som Stockholms skärgård idag är en liten rest utav; en forntida uppländsk skärgård som trots att den krympt så mycket ännu idag anses unik nog att upphöjas till världsarv.

RAÄ-nr: Uppsala 123:1. Schakt från utgrävningen av Västhögen 1874.

Uppsala – mytens huvudstad 

Det finns ingen mytisk plats i Norden eller ens i hela den förhistoriska germanska miljön, som är mer känd än Uppsala. Platsens sakrala betydelse måste ha varit enorm för att bli så beryktad även borta på Island och i Danmark. Birka, norska Nidaros, jylländska Jelling, Fyns Gudme och Angelns Hedeby är som jämförelse sagodvärgar bredvid jätten. Själlands Himlingöye och skånska Uppåkra nämns inte alls, inte heller andra fornfyndstäta bygders möjliga huvudorter i Västergötland, på Gotland eller Öland. Sagans enda riktiga konkurrent är väl Lejre, som många vill placera Sköldungaättens borg Heorot i – men inte ens Lejre är då av större betydelse än som Florens bredvid Rom. Observeras bör förstås att denna världsbild inte måste reflektera en reell verklighet. Rikedom, befolkningsstorlek och regional makt bör naturligtvis på något sätt vara korrelerad med mytisk signifikans, men det är just det faktum i sig, att Uppsala tillmäts så stor betydelse i Eddan, som är det avgörande ur vårt perspektiv nu och här: detta är en pelare som alla religionshistoriska argument tyst kan vila på – nämligen att den nordiska hednareligionen haft ett betydande och kanske även ursprungligt huvudsäte i Uppsala, vars inflytande bör ha varit så stort att Eddans beskrivning är representativt för och rent av kan vara dominerat av den uppsvenska kultens uttryck. Stödet för den slutsatsen finner man inte bara i namnet Uppsala, utan också i den teofora ortnamnsflora som är så riklig just i östra Mellansverige. Men också det faktum att den svenska kulten fortfarande frodades då den poetiska Eddan skrevs och ännu på Snorres och Saxos tid fanns kvar, medan den försvunnit ca 200 år tidigare i Västnorden. Uppsalas sakrala betydelse är internationellt okontroversiell och medges oftast (motvilligt) även av svenska historiker. Man har – utan trovärdighet – (därför) försökt att hitta andra tänkbara platser med samma namn som skulle utgöra Eddans verkliga hemort, och i t ex tv-serien Vikings har man helt ohistoriskt förlagt Uppsala till de norska fjällen. Det är förstås detsamma som att stjäla ett starkt varumärke från oss, och borde inte få passera oemotsagt. Som här vill göras tydligt finns det heller ingen anledning att stanna vid Uppsalas ’sakrala betydelse’; som om staden utgjort centrum i något sorts hednapåvedöme utan värdslig makt. En sådan struktur skulle ha saknat poäng. Religion och makt har gått arm i arm med varandra alltsedan människans första samhällen bildades, och den som hävdar motsatsen om Uppsala har utan tvekan bevisbördan emot sig.

Mytens huvudstad.



[1] Kristensen, Kristian, Ling, Johan – Forskning.se/2019/11/12/bronsaldern-en-tidig-vikingatid/, där det talas om slavhandel främst utefter Norges kuster. Invändningarna för de norska fjordarna är i stort sett samma. Däremot har man goda poänger med handeln i brons, tenn och bärnsten, där nordborna, med centrum på norra Jylland, ser ut att ha varit mycket viktiga aktörer.

1 reaktion på “Alt+Delete. Vad du behöver veta om svensk historia. Del 2.

  1. Intressant. Så har jag inte fått historien om Uppland berättad förut. Att det fanns ett sjöfarande folk här och att klimatet var varmare än nu visste jag förut. Det ät den nya vinkeln med alla vattenleder som är spännande.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *