Publicerad 2 kommentarer

Runkalendern 11. Jara

Nu ska vi öppna lucka nummer elva, och finner där en runa som skiljer sig från alla andra, eftersom den är delad i två. ’Jara’, som ni kanske hör kommer ordet igen i modern engelskas year och tyskans Jahre, och det står för årsskörden, även kallad äringen.

Jara
Xi

En tanke är att det redan fanns ett nordiskt ideogram för sädesax som såg ut så här. Men det verkar inte ha varit vedertaget; runans form kom att ändras en hel del över tiden, redan innan den yngre Futharken trädde i kraft. När så skedde togs samtidigt den sjunde runan, Wunjo, ur bruk.

Eftersom vi har goda skäl att förutsätta att denna räknades som Freyrs, så är det rimligt att han, vars fruktbarhetskult levde långt in i medeltiden, istället kom att förknippas med Jara-runan; det finns bland annat en episod där Freyr skänker sin brud, jättinnan Gerd, elva äpplen.

Gerd får elva äpplen. Äpplen är starkt förknippade med fruktbarhet.

Här spann nornorna sina ondaste trådar, med förödande konsekvenser för gudarna. Vettlös av kärlek skänkte nämligen Freyr till slut även sitt svärd till Gerd och detta kom då i den svarte Surts hand, eldthursarnas anförare vid Ragnarök, som blev både Freyrs och hela världens baneman.

Hur kunde då runmästaren komma på den här runformen? Ja, till att börja med fick han leta för att hitta något grekiskt ljudvärde som stämde hyfsat överens med J. Han fick då nöja sig med ett ljud han inte hittade i sitt eget, urgermanskan. Och det han fastnade för var troligen Xi.

Endast i Jonien, tredelad Xi.

Och det valet talar för att han befann sig på någon av de joniska öarna. Det var nämligen bara där som den lodräta stav, som förenade de tre tvärslåarna i övriga grekiska alfabet, saknades, eller hade försvunnit vid denna arkaiska tid då den klassiska epoken i Grekland ännu inte hade inletts.

Runmästaren var förstås ändå tvungen att göra om Xi, i det här fallet tvingades han också lägga till ett extra streck. Men sättet han gjorde det på visar att han ändå följde sina regler så gott det nog var möjligt. Lösa stavar vridna åt vilket håll det än var utgjorde ju en otillåten förväxlingsrisk med Isrunan.

Det kan även vara så att det rör sig om två stiliserade halvmånar, i ny och nedan. Ännu en hänvisning till denna – inom magin så betydelsefulla – himlakropp är inte att förvånas över, och i detta fall handlade det säkerligen om just tidmätning, runnamnet är ju en direkt referens till året.

Vi kommer att komma mer i kontakt med de antika gudinnan Kybele senare, men redan här vill jag nämna det faktum att hon dels hade med tiden att göra, dels bar hon ofta hatt i de avbildningar som gjorts av henne. Den var hög och cylindrisk och kallades på grekiska för polos. Ordet har betydelsen ’kretsa kring, hålla sig till’, en referens till gudinnans ställning som den världsordning som skapelsen hade att förhålla sig till. Liknande märkliga hattar har sedan förekommit både i Orienten och något senare i Europa. De senares samband med tidmätning är inte bara bekräftad, hattarna har visat sig utgöra veritabla kalendrar.

Kybele är från början en frygisk gudinna från Anatolien, det som idag är Turkiet. Hennes frygiska tillbedjare bar faktiskt också en mycket karaktäristisk huvudbonad, en koniskt utformad ’toppluva’, som frygierna med tiden blev så intimt förknippade med att de var lätta att identifiera på grekiska avbildningar – hade någon en ’toppluva’ så var det en frygier. Frygiernas kungar bar, åtminstone i ett par fall, mer avancerade hattar. Dessa var koniska och inte cylindriska som Kybeles polos, men de var minst lika höga och lika märkliga; det är omöjligt att inte sätta de frygiska huvudbonaderna i samband med varandra, och därmed också med tiden.

De fyra koniska guldhattarna (alla hade brätten från början). Och en modern ‘häxhatt’.

Hattarna som hittats i Mellaneuropa är från äldre bronsålder, 1300-800 f.Kr. och de är ypperliga konsthantverk, vart och ett slaget i guld ur ett enda stycke till tjocklekar på ned till en kvarts millimeter. Ett sådant arbete krävde mycket stor hantverksskicklighet. Den frekventa bearbetning fick effekten att guldlegeringen härdades, men medförde också tendens till sprickbildning. För att detta inte skulle ske krävdes dels en ytterst jämt slagen yta, dels upprepad återupphettning upp över 750 °C – dock inte över 960 °C, för då skulle legeringen börja smälta. Det räckte inte med att veta detta, man måste klara av det också. Till sitt förfogande hade man enkla, öppna träkolsbäddar och blåsbälgar, vilka sannerligen inte kan ha varit det lättaste att hålla en så pass jämn temperatur över.

Det är sannolikt att de som bar hattarna och täljde tiden med deras hjälp sågs som stora magiker av sin tid. Utseendemässigt är dessa hattar också nästan identiska med dagens ’häxhatt’ med sitt stora brätte och spetsiga topp. Häxhattens ursprung är inte känt, men teorier om detta finns det gott om. Enligt en så skulle spetsen påminna om djävulens horn och därför vara kyrkan misshaglig. Enligt en annan är förebilden den romerska gudinnan Diana. Diana är en italisk version av grekiska Artemis, gudinnan som vi i lucka 2 nämnde var den kalydoniska galtens ägarinna. Hon var också förknippad med månen, tidtäljaren, liksom med barnafödande, precis som den sabinska Opis, som också var namnet på ett hyperboreiskt sändebud (se lucka 6). Javisst är det så – allt tycks hänga ihop, om man bara står en bit ifrån tavlan så ser man ett mönster.

Diana på mynt från 100- och 200-talet, och en avbildning där brättet visas underifrån.

Dianas ursprung är troligen sabinskt, ett folkslag som vi nämnde i lucka 6 har ett gemensamt etymologiskt ursprung med svearnas, ’en av oss’. Detta – liksom grisen – gör förstås sambandet med vår egen Freya, även hon lycklig ägarinna till en stor galt, väldigt intressant. Men också gudinnan Skade som vi talade om i lucka 5, kan vara en förbindelselänk. Sambanden är flera, och de tycks kunna ha gått just via den nämnda Kybele. Artemis är omnämnd redan 1500 f.Kr. Hon sammansmälte med den italiska Diana 600 f.Kr. som finns avbildad med sin slokhatt på mynt från 100-200-talet e.Kr., men dessa är från Efesos i det gamla Pergamon. Därifrån hämtades Kybeles svarta sten till Rom. Och där är den frygiska modersgudinnan inhuggen i klippan.  

Kybele med hatt i vagn dragen av ‘katter’.
Kybele uthuggen i klippan.
Berlinhatten.

De fyra tyska och franska struthattarna är de mest spektakulära av bronsåldershattarna och det är också på det enda helt fullständigt bevarade exemplaret, den s k Berlinhatten, med okänd fyndort, som den kalendariska räkningen har kunnat fastslås. Hatten har 21 zoner, i vilka runda ornamenterade ringar med visst antal cirklar ingår. Cirklarnas antal gånger antalet ringar ger totalt antal cirklar för zonen. Zonerna  3-9 ger summan 365 om antalet i zon 7 räknas subtraktivt. På samma sätt kan man få fram antalet dagar för två tre och fyra solår, med som mest tre dagars fel.

Berlinhattens zoner och kalenderräkning.

På motsvarande sätt kan man med hattens hjälp få fram månåren, där precisionen är exakt på dagen. Därmed kan man med hattens hjälp ha antagits beräkna när det krävdes att en extra månmånad lades till för att hålla jämn takt med solåret. Intressant är att antalet ringar och cirklar i den sista zonen, 235, är samma som antalet månmånader i den stora metoncykeln, som vi redan nämnt (lucka 9) och som vi ska tala mer om igen i lucka 19.

Fortfarande saknar man en fullständig dechiffrering, och även om det går att med relativt enkla operationer anknyta både till metoncykeln och tideräkningen i stort så är det inte självklart hur hattarna praktiskt användes. Alla zoner utom en, den första, används vid de nämnda beräkningarna, det kan vara en nyckel. Det finns också dekorationer runt cirklarna som skulle kunna ha betydelse.

Berlinhattens nedre del jämförd med guldhattar av ‘Plommonstops’-typ: i mitten hatt/skål med tagg, funnen i Curuña, nordvästra Spanien, t.h. ’The Comenford hat’, funnen på ’Djävulens bett’ i Tipperary, södra Irland.

Det finns också andra hattar som är nära besläktade i stilen med dessa strutar, men som har en mer plommonstopsliknande form. Sex stycken iriska sådana skulle ha hittats och sedan tyvärr försvunnit. En av dessa sex iriska fynd gjordes 1692 på berget ’Djävulens bett’ i Tipperary och av den hann man göra en teckning av innan den försvann. Mönstren med band eller zoner fyllda av cirklar och andra symboler är slående lika. Såväl hantverkstekniken som den religiösa symboliken tycks ha varit väl spridd i den atlantiska bronsålderskulturen, som var klockbägarnas arvtagare.

Man hittat nämligen hittat tre ytterligare hattar eller skålar, ända nere i Curuña och Axtroki i norra Spanien. Men också i den stora skatt som hittats i östtyska Eberswalde, bara fem mil från Oders mynning i Östersjön. Här ingick hela åtta skålformade, helt runda ’hattar’, med snarlika sicksackmönster, ’solringar’ och en stjärna eller kanske ett stort hjul med åtta ekrar/spetsar.

Tre plommonstops-formade hattar från Eberswaldeskatten. Troddes först ha varit skålar.

Inte bara är fyndkartan utspridd, det första och sista exemplaret av de hittills kända hattarna tillverkades med över ett halvt årtusende emellan sig; det betyder att kunskapen alltså – inom ett säkert mycket begränsat skikt – ändå var väl spridd och upparbetad. Detsamma måste också ha gällt trollkarlarnas rykte, som sannolikt varit föremål för stor mytspridning och fått ofantliga proportioner med tiden.

En inte alltför vild hypotes är att trollkarlarna med sina hattar kan ha varit kringresande shamaner som anlitades lite varstans där det fanns småkungar och stormän som behövde hjälp att legitimera sina gudomliga kontakter – och därför låna något av trollkarlarnas glans. Detta skulle förklara både den stora spridningen och det faktum att hattarnas ornamentering även tycks ha efterapats i utsmyckningar av många andra föremål från den nordiska bronsåldern.

Hasslefyndets tolv bronsplattor (lucka 6) från slutet av bronsåldern är ett exempel. Ett annat är den fantastiska guldskatten i Hågahögen söder om Uppsala, från ca år 1000 f.Kr. som är samtida med tre av de fyra koniska hattarna, och ett drygt århundrade äldre än Eberswaldeskatten.

Hågahögens gravfynd representerar den största guldskatten funnen i Skandinavien under bronsåldern.

De ringar och cirklar som pryder det fantastiska glasögonspännet varierar i antal men ser exakt likadana ut. Smeden hade av allt att döma ett uppdrag han inte riktigt kunde fullfölja eftersom förlagan inte fanns till hands och eftersom han inte var invigd. Samma intryck ger ornamenteringen på svärdsfästet; som om man ville låta påskina en kunskap man faktiskt inte ägde. Att tiden i Håga var ur led på spänne och svärd betydde dock inte att den saknade betydelse i kulten. Mer sannolikt är att trollkarlarnas besök var sällsynta och att de lyckats behålla sina magitrick för sig själva.

Antalet ringar är olika, liksom antalet cirklar inom varje ring.

De skålformade respektive strutformade hattarna tros av somliga ha burits av olika kön, eller att skålarna, som förefaller vara yngre, ersatte strutarna runt år 1000 f.Kr. Det finns dock ett ställe där både runda och strutformade hattar avbildats, nämligen på den skånska Kiviksgravens hällar, från 1400 f.Kr., de bör alltså ha existerat parallellt. Möjligen hade bärarna olika status eller härstammar de ur var sin tradition. Kiviksgraven får vi anledning att återkomma till i lucka 15.

I de isländska sagorna, skrivna över två millenier senare, nämns en skåning med en hatt, så underlig att han fick namn efter den: Strutharald. Hatten skulle ha varit i rent guld och vägt två kg – fyra gånger så mycket som den tyngsta av de i sen tid funna guldhattarna. Sagoåldern kände dessförinnan inte till några koniska struthattar, varför både Haralds smeknamn och beskrivningen blir en sådan där härlig bekräftelse på att sagorna ofta innehåller mer sanning än vad historikerna vågat tro.

Varifrån hämtade bronsskålen i Badelunda sin inspiration? Luristan? Eller Eberswalde?

Ett fynd som ger samma första intryck är en skål från västmanländska Hubbo vid Badelunda, från period 5 (900-600 f.Kr.). Kanske hade man, precis som moderna arkeologer intill nyligen, gjort en omtolkning av hattarna till skålar, där också cirkelsymbolerna i processen förvandlades till stereotyper. Det kan dock röra sig om betydligt mer avlägsna förebilder. Närmast identiska skålar har nämligen hittats i det urgamla Luristan, en del av Persien. Samtidigt har man i en närliggande socken, Skerike, hittat bronsringar med stansmarkeringar som kan tolkas som en ’magiska’ struthattar, vilket antyder att det ändå varit en eller annan trollkarl på besök även i Badelunda.

De skålformade respektive strutformade hattarna tros av somliga ha burits av olika kön, eller att skålarna, som förefaller vara yngre, ersatte strutarna runt år 1000 f.Kr. Det finns dock ett ställe där både runda och strutformade hattar avbildats, nämligen på den skånska Kiviksgravens hällar, från 1400 f.Kr., de bör alltså ha existerat parallellt. Möjligen hade bärarna olika status eller härstammar de ur var sin tradition.

I de isländska sagorna, skrivna över två millennier senare, nämns en skåning med en hatt, så underlig att han fick namn efter den: Strutharald. Hatten skulle ha varit i rent guld och vägt två kg – fyra gånger så mycket som den tyngsta av de i sen tid funna guldhattarna. Sagoåldern kände dessförinnan inte till några koniska struthattar, varför både Haralds smeknamn och beskrivningen blir en sådan där härlig bekräftelse på att sagorna ofta innehåller mer sanning än vad historikerna vågat tro.

Jo, visst är det häxhattar. Skerike sn, Badelunda.

Viktuppgiften lär i och för sig vara en överdrift, men att Harald fyndat en gammal guldhatt från bronsåldern förefaller rimligt att anta. Strutharald skulle enligt legenden ha varit det fria Skånes siste kung, men han kom ursprungligen från Jomsborg i ’Vendland’. Jomsborg låg vid Oders mynning, d v s i mitt Lausitzkulturens geografiska hemland och därför är det något satt i tvivel om fyndet skulle ha gjorts i Skåne. Skulle det ändå vara så, så är den tidigt plundrade Kiviksgraven den mest sannolika brottsplatsen, och den ursprunglige ägaren i så fall en mycket tidig trollkarl och ’kalenderbitare’.

Tillbaka till Jararunan, ’Årsrunan’, innan vi avslutar detta avsnitt, som ganska naturligt kommit att domineras av tiden. Att ordningstalet med Agrells räkning ändras från 12 till 11 kan förefalla ologiskt. Men så behöver inte runmästaren ha sett saken. Som nämnts så är ju skillnaden i dagar mellan solår och 12 månmånader = 11 dygn. Det var dessa man var tvungna att hålla reda på så att året ’stod kvar’.

Talet elva återkommer i antalet nitar på svärdsfästet i Håga, liksom faktiskt också på det nämnda glasögonspännet: på den ena skivan summerar antalet cirklar nämligen så, när man inräknar cirkeln på klaffen. Den andra skivan har åtta. De till synes slumpmässiga antalen skulle faktiskt kunna referera till den lilla och stora blótcykeln, och bottna i praktisk kunskap, trots allt. Vi återkommer till den tanken i lucka 19.

Det är ändå en del som talar för att man i sen bronsålder inte (längre) hade kunskap om den långa cykeln eller av andra skäl hade valt att prioritera den kortare cykeln: de åtta armarna på skålen i Badelunda och på en av hattarna i Eberswaldeskatten skvallrar om det. Att guden Heimdall, som svarar för den nordiska asatrons världsordning, så starkt förknippas med talet åtta redan i den äldre runraden, pekar åt samma håll.

Under en blótcykel på åtta år behövdes tre extra månmånader. Efter 10 sådana cykler, 80 år, så hamnade man ändå en halv månad fel igen. Så den som ville göra anspråk på att vara gudarnas språkrör var tvungen att göra sina observationer noga och kunde inte bara förlita sig på praxis. Den åttaåriga cykeln krävde på det sättet faktiskt mer av stjärnhimmelsuttolkarna. Kanske var just det ett skäl som talade för den – blev det för enkelt så kunde ju vem som helst göra rätt.

2 reaktioner på “Runkalendern 11. Jara

  1. Väldigt intressant vetande, tack!

  2. Agrells bekymmer med 8-månaders cykeln som lämnar en del överskottsdagar elimineras om du beaktar att man ursprungligen tillämpade en metoncykel på 19 år. Det är först omkring 4-500-t som åttamånaderscykeln kommer in genom romersk påverkan. Jara står som du nämnt för god skörd men naturligtvis kan man däri inkludera fruktbarhet. Skogtapeten förknippar ju Frej och Freja med ett ax.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *