Runkalendern 3. Ass

Nu ska vi öppna lucka nummer tre, de gudomliga asarnas.

Bilden vi ser är en svensk väggbonad från Hälsingland daterad till 1200-talet, alltså då Snorre skrev sin Edda. Den kan möjligen föreställa Odinn, Thor och Freyr.

Man har anmärkt att det borttappade ögat, som fått forskarna in på spåret, påstås ha försvunnit efter slit med tiden. Odinn var asarnas främste, man kan undra varför han inte är i mitten. Att även Freyr skulle ingå bland asagudarna är också ohistoriskt för den insatte, han tillhörde ju vanerna.

Men sådana funderingar bortser från att runorna faktiskt kan ha varit i bruk i 1700 år när bonaden tillverkas. Under denna tid kan flera gudar ha hunnit avlösa varandra som huvudgud inom asatron och vanerna helt ha blandat sig med dessa. Odinn var av allt att döma inte bland de första asarna.

Varför annars en Assruna istället för en vigd åt Odinn? Om runraden varit den relativt sena skapelse som moderna runologer inbillar sig så borde de ställa sig samma fråga. Svenska ortnamn visar att Odinn fanns här tidigt, men hans genomslag verkar ha dröjt kanske ända in i folkvandringstid.

Enligt Adam av Bremens krönika, ca år 1075 e.Kr., satt tre gudabeläten i Uppsalatemplet: Thor i mitten, Odinn och Freyr vid hans sidor. Thor är som åskgud mycket gammal, men kan ha haft en mindre framträdande roll under brons- och tidig järnålder, innan han fått ett vikingatida uppsving.

Thor var sannolikt den högste guden när Sverige kristnades, det bekräftas av de många sakrala ortsnamnen med Thor som förled. Thorskulten var helt enkelt folkets reaktion på att en ny religion trycktes på dem, från herremännens sida.

Herremän som hållit Odin som den högste sedan folkvandringstid, att döma av brakteatrar och nordiska källskrifter, och enligt Tacitus ända sedan första århundradet av vår tideräkning. Frågan är dock om han funnits här längre än så, och i vilken roll, samt ifall asarna ska betraktas som synonyma med Odinn eller inte. Kan de ha kommit före honom?

Det är helt enkelt en alldeles för statisk syn, att det skull ha varit på det ena eller det andra viset över all tid. Vi måste utgå ifrån att de högsta gudarnas positioner skiftat vid olika tidpunkter, precis som i den gamla indiskt vediska tron; asatrons indoeuropeiska systerreligion, som genom sina tidiga skriftkällor gör det lättare möjligt att bilda oss en uppfattning om ett gemensamt proto-indoeuropeiskt ursprung.

Både Odinn och asarna har paralleller i den vediska skrifterna. Men medan asarna har direkta etymologiska paralleller med gudasläktet asura, så saknar Odinn en direkt förlaga med språkligt samband.

Assyriernas huvudgud Aš-Sur, eller Aš, som han ofta förkortades, samlade dock med tiden på sig egenskaper som liknar Odinns. Aš övertog fru och barn från sin sumeriske förlaga; på så sätt fick han roll bl.a. som stormgud och psykopomp – en sådan som färdades mellan de levande och de döda.

Assyrierna sammanförde också fingerfärdigt och medvetet sin gud med Asir, som enligt babylonierna var ‘den allseende’, och ändrade stavningen till An-sar eller An-shur. Anshur kom att förväxlas – och till slut fusionera – med Anshar, ’Hela himmelens gud’, äldst och högst upp i gudarnas hierarki.

Assyrierna var ett ovanligt krigiskt folk, krig var ett helt centralt motiv i deras kultur och levnadsföring. Asatrons övertygelse om krigarens lön i Asgårds himmelrike var på liknande sätt en viktig framgångsfaktor vid vikingarnas och deras föregångares härnader, här delade man assyriernas religiösa grundsyn.

I Rigveda utgör ’asura’, ’prins, herre’; en klass av halvgudar. Det går att hitta även i det akkadiska (assyriernas ca 5.000 år gamla föregångare) aṣû, ’uppstigande’, som syftar på solens rörelser och som kommit att känneteckna både väderstrecket öst och kontinenten Asien. 

Det nära identiskt proto-uraliska *asera/*asira  sätter ett senast före-datum, terminus ante quem, på asarnas närvaro i övre Volga till ca 1900 f.Kr. enligt Parpolas språkträd, för då delades proto-uraliskan upp i grenar. Asarnas gudasläkte kan alltså ha kommit till Norden redan med våra första indoeuropéer, stridsyxorna.

De kan också ha haft ett samband med asii, ett folk som under en tid runt 140 f.Kr. erövrade det gamla Baktrien. Asii var den ledande folkgruppen bland erövrarna, tillsammans med de tokharer som fått ge namn åt de 3.800 år gamla vita mumier som man hittat i Tarimbäckenet.

Mumierna har, trots sin höga ålder, visat sig ha samma indoeuropeiska DNA, R1a-Z645, som tokharerna i Baktrien, och en närmare språklig undersökning har nyligen också bekräftat detta samband, som historikerna under snart 70 år förnekat.

I Odinns komplexa natur och förmåga att resa mellan de levande och de dödas rike finns alltså likheter med Aš. Men flera av de drag som Aš beskrivits med ovan liknar även Heimdalls. Frågan är om det inte från början var han som bar dessa, innan de överfördes till Odinn.

Det finn nämligen också paralleller mellan å ena sidan Odinn och Loke och å andra sidan den persiske huvudguden Ahura Mazda och hans tvilling Angra Mainyu. Angra Mainyu är det äldre namnet på den zoroastriske djävulen Ahriman (300 f.Kr.-900 e.Kr.), som föddes ur en senare teologiska tanke, nämligen att ondskan måste separeras från godheten.

Odinn och hans alter ego Loke är inte på samma sätt ändar på en svartvit skala, men Loke ser ut att kunna ha skapats enligt samma recept, för att frigöra Odinn från sina mer diaboliska drag och ursprungliga betydelse som dödsgud; hans härskarroll skulle då ha formats betydligt senare.

Asarnas ankomst redan under neolitikum är ändå inte mer sannolikt än bronsålderns slut, då asa-begreppet från samma utgångspunkt i Övre Volga kan ha utgjort sällskap med metallbearbetande N1a-män och deras Akozinoyxor, på färder till Mälardalen.

En tredje möjlighet, och den jag skulle välja, är att det är denna andra framstöt som katalyserar Odinns förvandling från dödsgud med diaboliska drag, till en mer sympatisk sådan. Under bronsålderns solgud bidar han sedan sin tid, innan han uppstiger till sin plats på asarnas gudatron, Hlidskjalf.

Att Freyr placerades vid Odinns och Thors sida, både i Uppsalatemplet och på bonaden, visar också troligen något annat: nämligen att de båda gudasläktena asar och vaner i en vidare bemärkelse räknades in under asarna, som under ett och samma paraply. Vi ska återkomma till den frågan senare.

Om vi återvänder till bonaden, så skulle den faktiskt lika gärna kunna föreställa de tre heliga nordiska kungarna Olof, Erik och Knut. Eller varför inte de tre gudagestalterna, som den svenska kung Gylfe möter i Snorres saga Gylfaginning: Hög, Jämnhög och Tredje? Poängen är att de heliga i alla tider gärna varit tre.

Treenigheten är alltså långt ifrån ett kristet koncept, även egyptiska, sumeriska, zoroastriska och vediska gudar förekommer gärna tre om tre. Liksom de germanska Matresfigurerna. Ett gemensamt indoeuropeiskt skaparmotiv är också figuren ’fader, son och tre sonsöner’.

Såsom Bure, far till Bor, i sin tur far till Odinn, Vile och Ve. Att det tog Audhumbla tre dagar att slicka fram Bure ur saltstoden var heller knappast slump. Tre är helt enkelt det givna gudatalet. Och därav är Assrunan 3:2 följaktligen den tredje runan vi ska titta närmare på.

Som framgår är det grekisk-arkaiska alpha en förebild för latinets A, men faktiskt även förlaga till Assrunan. Runmästaren föredrog som bekant raka huvudstavar från tak till golv att fästa övriga streck på. Den regeln var prioriterad. Antalet streck är dock tre, precis som förlagans.

Att Assrunan därmed får ett utseende som påminner om latinets F är alltså en tillfällighet, men det kan hållas i minnet, för runmästarens stränga principer innebär på det här viset att alternativa former för de tecken som återstår därmed är ganska begränsade. Som vi ska se.