Runkalendern 4. Reid.

Nu ska vi öppna lucka nummer fyra, Reid, vagnens och resans runa. Att denna hade med guden Thor att göra finns bland annat belagt med tillnamnet Åke-Thor, som färdades över himlen bakom sin vagn dragen av getter.

En illustration av färden till Jotunheim, tillsammans med Loke och sina båda tjänare Tjalve och Röskva gjordes av Constantin Hansen i en illustrerad dansk historiebok från 1853. Sagan är en av de mest populära och visar upp den hetlevrade men rättframme Thor som vi bäst känner till.

Bland samerna, vars naturreligion var vid liv in i modern tid, så hade man övertagit mycket av asatron. Thor hade fått namnet Hora Galles eller Thora Galles, Thorskarlen, och han var mäktigare än Odinn. Det förefaller han ha varit även bland vikingatida svenskar.

Att han var populär bland folket och en symbol för motstånd mot kristnandet, infört av överheten, visar alltså mängder med torshammar-ringar i vikingagravar, liksom ett antal Torshammar-ristningar på sena runstenar. Vanligen är materialet i hängsmycket silver.

Spridningen av Torshammare förekommer över hela det vikingatida område där vikingar levde eller härjade. Koncentrationen till Sverige är dock stor, och då särskilt Uppland, där man företrädesvis använde järn. Detta sistnämnda faktum kan vara ett resultat av att motståndet var segare här och därmed också alltmer uteslutande folkligt.

De första Torshammarna dyker upp i vendeltid och antalet ökar kraftigt i sen vikingatid. Symbolen kom gradvis att sammansmälta med krucifixet, men det är inte nödvändigtvis ett tecken på att motståndet upphörde, att bära korset uppochnervänt kan ha varit ett medvetet vanhelgande, ungefär så som djävulsdyrkande ser på saken. Möjligheten finns rent av att det är härifrån detta bruk hämtat inspiration, oavsett om det var den ursprungliga avsikten eller ej.

Fynd från Birkas gravar visar att kristendomen sannolikt mötte hårt motstånd även här, men att när denna bräsch var vunnen så fortsatte kampen mot ’hedendomen’ länge till, ju längre norrut, desto senare konverterade man sig.

Hur är det med den oöverträffade mängd och spridning av de sakrala ortnamnen där Thor ingår? Sådana finns t o m på Irland och på en ö i Seine. En relativt sen ändelsetyp, som –tuna i uppländska Torstuna, visar också att kulten var livaktig sent i tiden. Liksom att de sakrala ortsnamnen med Tor är mycket vanliga på Island, som börjar befolkas först på 800-talet.

Men att som John Kraft försöker sig på i sin ortnamnsöversikt, kronologisera ortsnamnsändelser och gudar, leder lätt till cirkelresonemang. Enligt Per Vikstrand, så finns det inga belägg i ortsnamnsmaterialet för att Thorskulten skulle vara sen.

Tvärtom, sanningen är att efterlederna -lunda och -berga, i vilka Tor är särskilt vanlig – och mycket väl spridd, kan vara mycket gamla. Särskilt fördelningen av efterleden –lunda är intresseväckande, med en särskilt stor koncentration till Mälardalen, Öland och Gotland tillsammans med en jämn spridningsbild i Danmark.

Tillsammans med de tre –vi-namnen (i Uppland, samt två osäkra i Västergötland) utgör /några av/ dessa sannolikt ett äldsta skikt, medan ändelsen –berg är bättre spridd, förutom i redan nämnda regioner även i Norrland och västra Götaland. Däremot tycks kulten ännu inte ha nått Norge.

Både ändelserna –land och –hof, exklusiva för och relativt vanliga i Norge visar att Thor dyrkades även där men troligen något senare. Ändelsen –åker skulle jag gissa ligger mellan –lunda och –berga i ålder, och har ungefär samma spridning som –lunda, dock med större andel i Danmark.

Även om jag på detta sätt måhända gör mig skyldig till samma metodfel som Kraft, så är vi i denna del överens om ändelsernas ungefärliga ålderskronologi och härvidlag är vi inte ensamma, ortsnamnstolkare gör generellt samma bedömning. Men jag vill i detta mönster, till skillnad från Kraft, också se ett ursprungligt östligt inflytande när det gäller Thorsnamnen, som jag ska återkomma till.

Om Thor varit den främste guden då runraden skapades så hade han med all sannolikhet fått ge namn istället för de onda thursarna, åt runan med det gemensamma th-ljudet. Hans plats i runraden hade sannolikt också varit en annan.

Den indoeuropeiska motsvarigheten Parjanya, i de 3.500 år gamla vediska berättelserna från Indien, är slående lik, har ett åskvapen, är rödskäggig, slåss med en orm etc, men namnen har märkligt nog ingen gemensam etymologi.

Det vediska namnet har dock nått Norden ändå, som den i sagorna perifert förekommande Fjörgynn; en möjligen senare utkonkurrerad åskgud. Men varifrån kommer då namnet Thor? Det kan faktiskt vara ett namn som övertagits från ursprungsbefolkningen.

Thors namn återfinns annars i hettiternas Tarhunt, som tagit över hurriernas Teshub, en minst 4.500 år gammal åskgud. Namnet finns också hos kelternas Taranis, en annan vagngud, ofta avbildad med tillsammans med ett hjul.

Men det finns en del som talar för att Taranis faktiskt kan vara skapad med vår nordiske Thor som förlaga, istället för tvärtom. Inte minst det faktum att Thor, ursprungligen förefaller ha varit en himmelsgud, precis som Tarhunt, medan Taranis var en solgud.

En krater på Ösel, efter ett katastrofalt meteoritnedslag för 7.000 år sen har säkert lämnat djupa spår också i folkmyterna. Så djupa att namnet Taara’s krater, eller Tooru’s krater kan vara ursprungligt. Möjligen är det ett lån från Tengri, nomadfolkens stora himmelsgud.

Etymologier (härledning av namn) är extremt osäkra när avstånd i tid och rum är stora. ‘Himmelsfaderns’ och ‘Den Blixtslåendes’ stora spridning och allmängiltighet innebär att slumpmässiga samband lätt kan uppstå – dessa arketyper fanns ju i alla primitiva religioner.

Ljudliknande ord som Thor från början kan ha varit är ännu mer svårplacerade. Detta gör det möjligt att Asa-Thors namn, och därmed även hans betydelsebärande innehåll, kan ha ett helt annat ursprung än vad den ‘korrekta’ etymologin leder oss att tro.

Om Thor som ett enskilt låneord hämtats från de uraliska språken, precis som dessa senare lånat namnet av oss, så kan detta i sin tur vara lånat från turkiskan. Turkiska folk och språk finns och har funnits spridda över stora delar av Asien, och de härstammar också från det gamla Anatolien, d v s där det moderna Turkiet ligger idag. Som ni kanske minns bebodde ju hettiterna och deras himmelsfader Tarhunt samma region. Liksom Thor en gång gjorde, enligt Snorres Edda.

Faktum är att ingen mytologi anses mer lik den forngermanska än just de gamla turkarnas: den s.k. tengrismen. Huvudguden Tengri var de stora viddernas gud, stäppens och tundrans himmelsfader. Han var också far till såväl sol som måne och nämns som en åskgud, precis som samernas Tiermes. Han är först omnämnd av kineserna 400 f.Kr. men bör då redan ha varit mycket gammal för att kunna få en så enorm geografisk spridning och så många avläggare.

Samernas  ursprungliga ord för Thora Galles är Tiermes, i sin tur besläktat med det sibiriska Thorym. Hos tjuvasherna, ett turkiskt folk med finsk-ugriska inslag både språkligt och etniskt, heter han Tură och hos de ugriska chanterna Thorum, ett ord som kommer från det proto-uraliska ‘Hög’ (som i engelskans ‘High’).

Tengri har dyrkats av många stora asiatiska nomadfolk, från Xiongnu på 400-talet f.Kr. till hunnerna, bulgarerna, ungrarna, mongolerna och, över ett millenium senare, av gökturkarna. Särskilt hunnerna har ju med sina ryttarhorder också påverkat Europa.

Att Tengri därmed kunnat kliva över de etablerade språkgränserna och givit namn åt den skandinaviske himmelsfadern är inget långskott. Lika möjligt är att han påverkat en PGmc- eller PIE-förlaga på dennes väg hit.

Min gissning är att Thorym eller Thorum den Höge, vandrade in här från öster med kam- och gropkeramikerna, d v s redan under mesolitikum, för över 5.300 år sedan. Han var en himmelsfader, mäktigare än den Thor vi känner från de isländska sagorna och som den Blixtslående måste han ha förknippats med meteoritnedslaget i Kaali’s krater på Ösel. Thorym var inte vår allra första åskgud, men närapå, han övertog de lokala åskgudarnas roll eller gav dem sitt namn, och detta satte sig. I slutet av järnåldern, när kelternas Taranis kult blev känd här och då Ullr var nästan glömd, fick han så ett nytt uppsving under nästan samma namn: Thor.

Men varför placeras då Reidrunan på vår lucka fyra? Enklaste förklaringen är förstås att vagnen ofta hade fyra hjul. Tar vi oss tillbaka till den tid då jag hävdar att runraden skrevs, 500 f.Kr., så var en sådan vagn dock väldigt exklusiv, få var vägarna som bar den.

Heimskringla nämner hur man varje dag satte fram fyra bröd som Torsgåva i hans tempel i norska Gudbrandsdalen. Det är annars den äldsta kopplingen mellan Thor och talet, som skriftkällorna ger.

Men Thors namn var antidemoniskt och finns i medeltida trollformler, vars gemensamma nämnare är att de består av eller upprepar fyra ord. Han anknyts i ett sådant sammanhang till de fyra väderstrecken, världens fyra hörn. Detta kan vara den mest ursprungliga kopplingen.

Och så runans form då: medan grekernas Rho ser ut som latinets P, så har Reidrunan fått samma nedre ben tillagt, som latinets R. Är det ett indicium för ett latinskt ursprung? Jo, men inte särskilt starkt, även latinets R kom ju från grekiskans P-formade Rho.

Med de regler vi kan se att runmästaren följde så var det inte märkligt att slutresultatet blev som det blev. Och grekiskan saknar helt R-formade tecken. Den formen var ledig. 

Det var däremot inte P-formen. Faktum visar att det är svårt att hitta någon annan ens näraliggande acceptabel form, om man som runmästaren vägrade att, likt grekerna, plottra ihop alla möjliga tecken utan runradens strama struktur och unika elegans.

Och med kravet på unicitet, även när man vänder upp och ned eller spegelvänder tecknen, så finns det faktiskt inget alls. Reidrunan måste tvunget se ut just som den gör.