Affärsvärldens rubrik: ”Värderingen av svenska storbankers vinster och tillgångar är nu på den lägsta nivån sedan finanskrisen 2008. Samma misstro möter storbankerna i Europa.”
Detta gäller också samtliga svenska storbanker, som ligger långt efter börsindex (upp 15% i år, efter dyket i nov och ny oro nu). Och hela den europeiska banksektorn. Det handlar alltså inte om penningtvätt i första, eller ens andra hand. Värderingarna för de tio största europeiska bankerna är nere på 60% av bokvärden. Det tyder på att aktiemarknaderna börjat prisat in en ny finanskris. Det hjälper inte att bankerna fortsätter att tjäna pengar. De 26 största bankerna i Euroområdet har gått ned 28% på ett år.
*
Det är den negativa räntans effekt på utlåningen vi talar om. Sedan 2008 har man tvingats öka soliditeten, och till skillnad från vid den förra krisen så är det ingen som tror att staterna kommer låta banksektorn gå i bankrutt. Men värderingarna visar att aktiemarknaden ändå ser att en ny lånebubbla snart är på väg att spricka. Vad är plus eller minus sedan förra gången? Plusen är nämnda ovan, minuset är att låntagarna redan har lägsta möjliga ränta. Låntagare som ställer in sina betalningar nu kommer inte kunna få lättnader genom att centralbankerna ställer ned sina styrräntor, eller att bankerna själva ger respit.
*
Företagens finansiella netton har krympt, trots att lånen har ökat – i många fall kraftigt. Även en mycket måttlig räntehöjning skulle slå hårt för många, inte minst fastighetssektorn. En sektor som i andra änden bl a lider av stagnerande och fallande tillgångsvärden, liksom svårigheter att hyra ut nyproducerat på nivåer som motsvarar nedlagda kostnader. Som bekant var det just denna sektor som katalyserade krisen både på 90-talet (i Sverige) och 2008 (USA, sen globalt).
*
Och frågan är om bankreserverna räcker särskilt långt i praktiken för systemet som helhet. En stor del av de nya företagsskulderna ligger nämligen utanför banksektorn, i form av de alltmer populära företagsobligationerna. Popularitet som även omfattar privata investerare och som beror på ett hyfsat räntepåslag i förhållande till banksparande. Här finns heller ingen möjlighet att dra ned räntorna vid kris. Och kapitalet måste betalas tillbaka, till skillnad från aktiekapital.
*
Den långa högkonjunkturen har byggt upp kraftiga obalanser, många företag har ju inte upplevt en svacka på många år och motståndskraften vid en allvarligare nedgång är dålig. Vis av tidigare erfarenhet lär staterna göra vad man kan för att stötta såväl banker som fastighetsföretag. Men ytterligare försvårande omständigheter är ju att staterna är högt belånade själva.
*
I Sverige gäller detta förvisso också – särskilt för den offentliga sektorn som helhet; kommunerna tvingas låna när staten efter två år släpper kostnaden för invandringen i deras knä. Och kommunerna kommer väl trots allt före bankerna? Om inte, så har vi snart en lång brödkö med före detta relativt välmående socialbidragstagare. Men om banksystemet fallerar, ja då blir brödkön lätt snart ännu mycket längre.
*
Banksektorns låga värdering borde vara en stark varningssignal för hela aktiemarknaden, och för samhället i stort. Företag i kk, löntagare sägs upp. När arbetslösheten breder ut sig blir bankernas problem allas. Åtminstone det borde vi väl ha lärt oss efter krisen 2008.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.affarsvarlden.se/bors-ekonominyheter/krisvardering-av-storbankerna-6968365?source=carma&utm_custom[cm]=302802159,33270&=
